Before I get much older
Så alltså, nu när jag äntligen, långt om länge står med båda fötterna stadigt på jorden, rak i ryggen och med en blick som inte viker; Visst är det nu jag ska hjälpa andra? Det är nu jag ska försöka överföra, förklara, demonstrera och kanske förtydliga mina insikter för andra. Det är nu jag kan vara stark, men för andra? Jag vill det, men hur gör man?
Hur förklarar man känslan av lugn och övertygelse? Hur förklarar man bristen på konstant rädsla? Hur visar man att ångesten inte försvinner, men att man kan leva med den? Var hittar man orden för att säga att det är möjligt? Vad kan man göra för att visa att man minns smärtan, men att man på ett bitteljuvt sätt undviker den?
Jag vet inte det.
Dock vet jag att inga ord kommer spela någon roll för någon, för det måste faktiskt komma inifrån. Det låter olika i varje själ, och därför kan det aldrig bli rätt när man säger det högt, rätt ord existerar helt enkelt inte. Men jag vill stötta mina vänner, självklart vill jag det. Det enda sättet att göra det på är dessvärre bara att finnas. Trösta, göra te, lyssna, krama. Men inga ord jag säger kommer egentligen göra skillnad och jag tror att det är viktigt att inse.
Jag har kommit så otroligt långt. Inget kan beskriva hur mycket styrka det har krävts av mig, och bokstavligen blod, svett och tårar. Vassa rakblad, långa nattliga joggingturer, hyperventilerande gråtattacker. Jag kan inte glömma det, det är en del av mig. Att minnas hur det känns när att är bäcksvart, hopplöst, lönlöst. Så lönlöst att man inte ens är upprörd över det. Jag kan framkalla känslan, framkalla minnet av den, men andas ut en lättnadens suck när jag också minns att det inte är så länge.
Jag vill faktiskt leva, för första gången på fyra år längtar jag inte efter att dö. För första gången på fyra år tänker jag inte på självmord varje dag. För första gången. På fyra år. Fyra år är lång tid, när varje dag är ofrivillig.
Idag lever jag. Jag valde livet, det tvingade sig på mig gång på gång och till slut hade jag inget val. Jag var tvungen att leva, och ska jag göra något, då ska jag fan göra det bra.
Riktigt bra.
Hur förklarar man känslan av lugn och övertygelse? Hur förklarar man bristen på konstant rädsla? Hur visar man att ångesten inte försvinner, men att man kan leva med den? Var hittar man orden för att säga att det är möjligt? Vad kan man göra för att visa att man minns smärtan, men att man på ett bitteljuvt sätt undviker den?
Jag vet inte det.
Dock vet jag att inga ord kommer spela någon roll för någon, för det måste faktiskt komma inifrån. Det låter olika i varje själ, och därför kan det aldrig bli rätt när man säger det högt, rätt ord existerar helt enkelt inte. Men jag vill stötta mina vänner, självklart vill jag det. Det enda sättet att göra det på är dessvärre bara att finnas. Trösta, göra te, lyssna, krama. Men inga ord jag säger kommer egentligen göra skillnad och jag tror att det är viktigt att inse.
Jag har kommit så otroligt långt. Inget kan beskriva hur mycket styrka det har krävts av mig, och bokstavligen blod, svett och tårar. Vassa rakblad, långa nattliga joggingturer, hyperventilerande gråtattacker. Jag kan inte glömma det, det är en del av mig. Att minnas hur det känns när att är bäcksvart, hopplöst, lönlöst. Så lönlöst att man inte ens är upprörd över det. Jag kan framkalla känslan, framkalla minnet av den, men andas ut en lättnadens suck när jag också minns att det inte är så länge.
Jag vill faktiskt leva, för första gången på fyra år längtar jag inte efter att dö. För första gången på fyra år tänker jag inte på självmord varje dag. För första gången. På fyra år. Fyra år är lång tid, när varje dag är ofrivillig.
Idag lever jag. Jag valde livet, det tvingade sig på mig gång på gång och till slut hade jag inget val. Jag var tvungen att leva, och ska jag göra något, då ska jag fan göra det bra.
Riktigt bra.
Kommentarer
Postat av: Anton
Jag vet inte om du tänkte på det när du skrev det, men att bara den här texten kunde hjälpa så otroligt mycket.
Trackback
