Blackbird has spoken
Min förmåga att verkligen fixa grejor när det gäller upphör aldrig att förvåna mig. Men, när moroten är att åka till Malmö så är jag beredd att ordna vad som helst på vilken tid som helst. Inatt fick jag ändå ganska mycket sömn, om man jämför med sist jag skulle ned, då jag inte hade sovit på två dygn.
Att jag är uppe såhär okristligt tidigt, trots att min buss inte går förrens vid två, beror på att Nenna och Siri kommer vid tio och hälsar på. Vilket innebär att jag gärna vill vara klar då, så jag kan vara social med dem, och sen bara ta min väska och dra när tid är. Sen är det buss, tåg, väntan och buss igen.
Malmö!
Att jag är uppe såhär okristligt tidigt, trots att min buss inte går förrens vid två, beror på att Nenna och Siri kommer vid tio och hälsar på. Vilket innebär att jag gärna vill vara klar då, så jag kan vara social med dem, och sen bara ta min väska och dra när tid är. Sen är det buss, tåg, väntan och buss igen.
Malmö!
Stoppa pressarna!
JAG ÅKER TILL MALMÖ IMORGON!
Vad sa du sa du?
Det finns lite olika infallsvinklar här.
Antingen kan jag glädjefullt meddela att jag faktiskt har ett liv, saker att göra och jag förstår inte alls varför jag mådde dåligt över idel tomma dagar i kalendern.
Eller, så kan jag börja panika (okej, nu gör vi verb av...eh, är panik ett substantiv?) över att jag har så mycket att göra och hinna med nu, för helt plötsligt så fick jag fruktansvärt mycket saker att fixa och beklaga mig lite över att jag känner mig lite stressad. Ketchup-effekt liksom, allt på en gång. Är jag egentligen förvånad?
Jag kan också bara berätta att igår var helt galen, Göteborg och Nathalie och Ida, och Falköping och tågresor och nyutkomna bögar och spädbarn och ölflaksdiskussioner, och att idag har varit för lite sömn, träning, bilkörning, flörtande på McDonalds och städning. Vidare idag blir det ännu mer städ, second hand, biblioteket, ICA och annat sånt där pill, som tvätt och laga mat och läsa ut min bok.
Imorgon får jag besök i form av min moster Nenna och kusin Siri, och så måste jag göra kort, och jag vill verkligen åka inlines, och jag hoppas på mer besök och det var så länge sen jag hängde med Isha, och jag vill dricka vin och åka in till stan och köpa en klänning och boka mamma för att sy om kläder och herre min je...Dessutom har jag pratat med rektorn, bokat möte med Försäkringskassan, längtar fortfarande bort, eller eventuellt istället att någon kommer hit. Vilket som, bara det händer något.
Äh. Jag vill bara le! Bubbel i hela kroppen. Kärlek.
Antingen kan jag glädjefullt meddela att jag faktiskt har ett liv, saker att göra och jag förstår inte alls varför jag mådde dåligt över idel tomma dagar i kalendern.
Eller, så kan jag börja panika (okej, nu gör vi verb av...eh, är panik ett substantiv?) över att jag har så mycket att göra och hinna med nu, för helt plötsligt så fick jag fruktansvärt mycket saker att fixa och beklaga mig lite över att jag känner mig lite stressad. Ketchup-effekt liksom, allt på en gång. Är jag egentligen förvånad?
Jag kan också bara berätta att igår var helt galen, Göteborg och Nathalie och Ida, och Falköping och tågresor och nyutkomna bögar och spädbarn och ölflaksdiskussioner, och att idag har varit för lite sömn, träning, bilkörning, flörtande på McDonalds och städning. Vidare idag blir det ännu mer städ, second hand, biblioteket, ICA och annat sånt där pill, som tvätt och laga mat och läsa ut min bok.
Imorgon får jag besök i form av min moster Nenna och kusin Siri, och så måste jag göra kort, och jag vill verkligen åka inlines, och jag hoppas på mer besök och det var så länge sen jag hängde med Isha, och jag vill dricka vin och åka in till stan och köpa en klänning och boka mamma för att sy om kläder och herre min je...Dessutom har jag pratat med rektorn, bokat möte med Försäkringskassan, längtar fortfarande bort, eller eventuellt istället att någon kommer hit. Vilket som, bara det händer något.
Äh. Jag vill bara le! Bubbel i hela kroppen. Kärlek.
Did you take them to tease me?
Jag vaknade imorse, av väckarklockan, men det gjorde inget, för jag kände med en gång i magen att det är en bra dag. Så låg jag mitt i sängen, i en underlig ställning som jag inte kan beskriva, med täcket liksom vridet under mig. Rummet var ljust, himlen utanför jämngrå, men en ljusgrå färg dock. Jag halvsover, och ler lite åt mina drömmar, eller tankar, vad man nu kallar det för. Nattsvetten gör en liten rännil mellan mina bröst och jag sparkar av den sista biten täcke som faktiskt låg på min kropp.
Vart tog det vägen? Nu, bara några få timmar senare är jag övertygad om att något är fel på något, för jag fryser på ett sätt som jag bara brukar göra när det är mitt i vintern. Hela min lägenhet är råkall, och det spelar ingen roll att jag bygger bo under mitt extremt varma täcke, eller dricker te, eller tar en varm dusch. Det är inte jag som fryser, det är lägenheten som är kall.
Inatt blev en natt av telefonsamtal, först ett lite kortare med fantastiska Nathalie, och sen ett ganska långt med en viss person. Fast min röst blev sådär porrhes av trötthet gjorde det inget, det var härligt att prata om allt och ingenting och ösregn och blixtrar och seveneleven och vänskap och menstrationscykler och drömmar och planer och komponering och sömn och barnmördande och självskabeteende.
Om några timmar drar jag till Göteborg för fika med tidigare nämnda flicka, jag ska bara arbeta upp såpass värme att jag kan röra mig utan att huttra så jag kan ta på mig kläder och äta och hej och hå.
Vart tog det vägen? Nu, bara några få timmar senare är jag övertygad om att något är fel på något, för jag fryser på ett sätt som jag bara brukar göra när det är mitt i vintern. Hela min lägenhet är råkall, och det spelar ingen roll att jag bygger bo under mitt extremt varma täcke, eller dricker te, eller tar en varm dusch. Det är inte jag som fryser, det är lägenheten som är kall.
Inatt blev en natt av telefonsamtal, först ett lite kortare med fantastiska Nathalie, och sen ett ganska långt med en viss person. Fast min röst blev sådär porrhes av trötthet gjorde det inget, det var härligt att prata om allt och ingenting och ösregn och blixtrar och seveneleven och vänskap och menstrationscykler och drömmar och planer och komponering och sömn och barnmördande och självskabeteende.
Om några timmar drar jag till Göteborg för fika med tidigare nämnda flicka, jag ska bara arbeta upp såpass värme att jag kan röra mig utan att huttra så jag kan ta på mig kläder och äta och hej och hå.
Tänkte jag skulle höra av mig
De två dygnen är till ända, och det blev väl inte som jag tänkt. Om jag nu hade förväntat mig något? Men jag överlevde, och är ute på andra sidan och känner mig liksom hudlös. Har fortfarande inte konfronterat mitt kontrollbehov, verkligheten skrämmer mig, och jag försöker lämna beslut åt andra.
Så, nu är mobilen på igen, och jag har aldrig haft den avslagen så länge, någonsin. Det var skönt, och det bar faktiskt emot att sätta på den. Men nu är som sagt min eviga följeslagare med mig igen, om det mot förmodan skulle vara någon som vill mig något.
Paus
Från och med nu, och två dygn framåt tar jag en paus, kära vänner. Detta betyder att jag kommer stänga av telefon, dra ur jacket, stänga av datorn och det är tveksamt om jag skulle öppna dörren.
Under dessa dygn ska jag umgås med bara mig, och förhoppningsvis lära mig massor om mig själv. Det är alltså ett gott tecken det här, och ingen behöver vara orolig. Att jag skriver det här är för att förebygga reaktioner på om någon skulle höra av sig, och jag inte svarar. Nu vet ni varför.
Vi ses om två dygn!
Under dessa dygn ska jag umgås med bara mig, och förhoppningsvis lära mig massor om mig själv. Det är alltså ett gott tecken det här, och ingen behöver vara orolig. Att jag skriver det här är för att förebygga reaktioner på om någon skulle höra av sig, och jag inte svarar. Nu vet ni varför.
Vi ses om två dygn!
A silly lovesong
Nä, jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska skriva. Antingen blir det bara torrt tråkigt vardagsprat, eller kletiga kärleksförklaraingar, eller gälla klagovisor. Idag är jag allt det, och inget. Idag är jag lugn, och antagligen lycklig. Idag är jag lite spänd inför helgen, eftersom jag verkligen inte har ett skit planerat. Med tanke på att det är (jävla) midsommar så stänger ju hela världen också, så jag kan ju inte spendera helgen med att inhandla (o)nödvändigheter, gymma och fika. Hela världen tycks ju dö bara för att det är ljust dygnet runt.
Därför ska jag göra allt det idag, tydligen. Shoppa, gymma, handla mat. Tack och lov har jag minst två skivor MASH-avsnitt kvar, och blir jag färdig med det så kan jag ju se säsong ett och två av Grey's. Det var ett tag sen sist. Då borde ju helgen förflyta ganska snabbt. (Jag kan ju faktiskt kolla med Johan om han har tid att komma hit och fixa min dator? Note to self.)
Äsch, precis, det blir inget vettigt av det här. Så istället tar jag en dusch.
Saltrostad färskpotatis med vitlöksdoftande broccoli-chiliröra
Ingredienser (för ungefär två små portioner, eller en stor): ca 1,5 dl havssalt, några skrubbade färskpotatisar, matyoghurt, 1 dl riven ost, broccoli, chili, charlottenlök och vitlök. 
Bred ut havssaltet på en plåt och lägg potatisarna ovanpå. Rost dem i ugn, 175 grader i ca 30 minuter, beroende på storleken på potatisarna. 
Dela och koka broccolin. 
Finhacka chilin och charlottenlöken. Klia dig inte i ögonen! (Hett tips) 
Pressa vitlöken, häll på en skvätt olja och några korn salt. Låt dra, och mosa sedan ihop ordentligt med en gaffel. 
Sautera löken, och blanda sen i chilin. 
Häll av broccolin och häll i den i kastrullen, ihop med ytterst lite av broccolivattnet. 
Häll i ett par skedar matyoghurt, krydda med salt och peppar. Låt röran småputtra på ganska låg värme en stund. 
Strö i den riva osten, och klicka i vitlöken. Rör om ordentligt, ta sedan av från värmen. 
Servera genast ihop med den varma potatisen.
My sick guilt is so unwelcome
Nu var det meningen att jag skulle gå över till Isha och Milad och dela en flaska vin.
Men.
Tröttheten bara kom över mig, och med tanke på vilken dag jag haft, som började redan åtta och sen har det inte vart en lugn stund, så är det väl inte konstigt. Nu vill jag bara sova. Måste dock äta något, så jag ska arbeta upp lite energi till det först. Sen krypa långt ned i sängen och sova tills jag vaknar imorgon. Bra plan Sara, bra plan.
(Fikade med underbara Ida idag. Hon fick ett gult cigarettetui i metall med en pinuppa på av mig i studentpresent. Hon är underbar den flickan, och de underligaste samtal tar form med henne. Spanking av en pojke vid ett staket, vad sägs om det?)
Men.
Tröttheten bara kom över mig, och med tanke på vilken dag jag haft, som började redan åtta och sen har det inte vart en lugn stund, så är det väl inte konstigt. Nu vill jag bara sova. Måste dock äta något, så jag ska arbeta upp lite energi till det först. Sen krypa långt ned i sängen och sova tills jag vaknar imorgon. Bra plan Sara, bra plan.
(Fikade med underbara Ida idag. Hon fick ett gult cigarettetui i metall med en pinuppa på av mig i studentpresent. Hon är underbar den flickan, och de underligaste samtal tar form med henne. Spanking av en pojke vid ett staket, vad sägs om det?)
Morning has broken
Jag vill börja med att säga att mina vänner är fantastiska.
Jag får en klump i magen av glädje när jag tänker på hur bra ni är. Att ni ringer, ni lyssnar, men det gör inget om jag inte vill prata. Ni verkar känna på er vad jag behöver, och oberoende av varandra sluter ni upp när det krisar.
Tack för det, vänner. Tack.
Efter många timmar i telefon igår somnade jag med migränen bultande i hela huvudet. När jag vaknade imorses var den borta, solen lös, och bara vetskapen om att jag sovit gott och en hel natt gjorde att jag tog mig an dagen med en viss glädje. En viss lättnad också, nu är det över. Tills nästa gång, ha, men nu är det över.
Idag är dagen då jag har det sista inbokade, planerade i Fröken Almanacka. Sen är det helt blankt, sida efter sida, blad efter blad, dag efter dag som är helt tom. Men, som han sa, jag har ju ialla fall en almanacka. Liktväl är det stressande. Så nu ska jag andas, och ta det piano.
Frukost på min balkong:
Hade gärna haft sällskap.
Jag får en klump i magen av glädje när jag tänker på hur bra ni är. Att ni ringer, ni lyssnar, men det gör inget om jag inte vill prata. Ni verkar känna på er vad jag behöver, och oberoende av varandra sluter ni upp när det krisar.
Tack för det, vänner. Tack.
Efter många timmar i telefon igår somnade jag med migränen bultande i hela huvudet. När jag vaknade imorses var den borta, solen lös, och bara vetskapen om att jag sovit gott och en hel natt gjorde att jag tog mig an dagen med en viss glädje. En viss lättnad också, nu är det över. Tills nästa gång, ha, men nu är det över.
Idag är dagen då jag har det sista inbokade, planerade i Fröken Almanacka. Sen är det helt blankt, sida efter sida, blad efter blad, dag efter dag som är helt tom. Men, som han sa, jag har ju ialla fall en almanacka. Liktväl är det stressande. Så nu ska jag andas, och ta det piano.
Frukost på min balkong:
Hade gärna haft sällskap.
Det löser sig
Jag har ont i tungan av att gå och svälja ned tårarna hela tiden.
Jag vet ingenting längre och jag hatar tomheten och jag önskar att jag vore stark nog att släppa kontrollen. Men jag vågar inte göra det ensam, åh älskling, jag behöver dig. Det irriterar mig på något avlägset sätt, men det spelar ingen roll, för jag är här och min lägenhet är tom och tyst. Fick massa skivor idag, men jag orkar inte, det får inte plats i mitt huvud nu. Tystnaden behövs men jag orkar inte med den.
Jag kämpar mot impulsen att krypa in i ett hörn och gömma mig, krypa in i väggen och försvinna, sluta existera. Just nu, när ångesten bara finns utan orsak, nej, det finns en orsak, jag vet, men jag vågar inte öppna ögonen och se den.
Berätta för mig. Snälla, berätta för mig.
Jag vet ingenting längre och jag hatar tomheten och jag önskar att jag vore stark nog att släppa kontrollen. Men jag vågar inte göra det ensam, åh älskling, jag behöver dig. Det irriterar mig på något avlägset sätt, men det spelar ingen roll, för jag är här och min lägenhet är tom och tyst. Fick massa skivor idag, men jag orkar inte, det får inte plats i mitt huvud nu. Tystnaden behövs men jag orkar inte med den.
Jag kämpar mot impulsen att krypa in i ett hörn och gömma mig, krypa in i väggen och försvinna, sluta existera. Just nu, när ångesten bara finns utan orsak, nej, det finns en orsak, jag vet, men jag vågar inte öppna ögonen och se den.
Berätta för mig. Snälla, berätta för mig.
Follow and please me
Idag vaknade jag med ett ryck.
Och klockan var 15.07. Shit!
Det blev bra ändå, lite halvstressigt, för jag ville så gärna hinna säga hejdå till Johanna som for hem till Norrland idag. Dessutom ville jag verkligen träna. Så jag käkade lite, packade träningsväskan och gick bort och hämtade bilen och åkte in till stan.
Vi, (Jag, Johanna och hennes syster Pettan), intog mycket onyttiga med underbart goda transfetter på Max och satt och pratade om livet, clowner, planer och barn. Det var härligt, men jag var tvungen att tvinga mig själv att inte gråta när vi skulle kramas hejdå. Usch.
Sen tillbringade jag ett par timmar på gymmet. Hurtigt må ni tänka, men det var nödvändigt. Nu är jag dock jättetrött igen, fast jag inte ens vart vaken i sex timmar. Har en del sömn att ta igen kan man tänka.
Och klockan var 15.07. Shit!
Det blev bra ändå, lite halvstressigt, för jag ville så gärna hinna säga hejdå till Johanna som for hem till Norrland idag. Dessutom ville jag verkligen träna. Så jag käkade lite, packade träningsväskan och gick bort och hämtade bilen och åkte in till stan.
Vi, (Jag, Johanna och hennes syster Pettan), intog mycket onyttiga med underbart goda transfetter på Max och satt och pratade om livet, clowner, planer och barn. Det var härligt, men jag var tvungen att tvinga mig själv att inte gråta när vi skulle kramas hejdå. Usch.
Sen tillbringade jag ett par timmar på gymmet. Hurtigt må ni tänka, men det var nödvändigt. Nu är jag dock jättetrött igen, fast jag inte ens vart vaken i sex timmar. Har en del sömn att ta igen kan man tänka.
Just to be as tough as you
Med stor möda lyckas jag på lördagsmorgonen gå upp i tid, trots endast några få timmars sömn. Gör allt sånt där man gör, tar sen bussen till stan och vidare till Göteborg. Där möter Jonas mig. Tillsammans går vi på en lite promenad, sen efter en spårvagnstur hamnar vi i Slottsskogen med en kasse öl.
- Det här är livet, suckar jag lyckligt.
- Och det där är väl typiskt att säga när solen lyser och man har lite öl i kroppen, svarar Jonas lite skeptiskt. Men jag tror han ler. Jag vet inte, eftersom jag har fullt upp med att njuta av livet.
Öl eller inte öl, det är underbart att få ligga på en gräsmatta mitt i stan med en bra människa. Avslappnat, soft, lugnt. Djupa diskussioner och småprat, tystnad och skratt blandat i en salig röra. Utvärderingar av alla joggare, överlag betrakta alla som rör sig förbi oss. Spårvagnarna gnisslar, fiskmåsarna för ett himla liv och det är sommar.
Det är livet.
Likt Stålmannen svidar jag sen om på kvällen, och förbereder mig för nästa aktivitet för dagen. Nathalies födelsedagsmiddag! Massa folk på en härlig liten restaurang, god mat, vin, prat om muffins och piercingar. Vidare var det utgång till Gretas, och dans dans dans. Basen i blodet och rytmen i kroppen och let your hair down, babe.
Sen tackar jag min kondition. Lite oförhappandes med tanke på min katt, och att få ut min väska som ligger i ett skåp på centralen så cirkus 00.17 bestämmer jag mig för att chansa på att hinna med sista tåget hem. Som går 00.32. Det var bara att ta av sig de högklackade, vad annars? skorna, vika upp byxorna och springa. Så jag springer. Ut på Östra Hamngatan, i regnet, över Brunnsparken, bort till Drottningtorget, genom centralen till skåpen, låsa upp och hämta väskan, och tillbaka upp, ut till perrongen.
Puh. 00.31.
Väl på tåget slår det mig hur trött jag är. Men lycklig. Jag är så tacksam över att jag får uppleva så mycket, träffa så mycket bra folk och se så vackra saker. Göra så vackra saker. När jag haltar hemåt från bussen gör det inte ens något att solen har gått upp, och att jag har skoskav som blöder och känner att jag slitit lite för mycket på min kropp. Det gör ingenting alls. För just det gör att det är fullkomligt underbart att krypa ned i sängen och somna, och sova i nära tolv timmar.
- Det här är livet, suckar jag lyckligt.
- Och det där är väl typiskt att säga när solen lyser och man har lite öl i kroppen, svarar Jonas lite skeptiskt. Men jag tror han ler. Jag vet inte, eftersom jag har fullt upp med att njuta av livet.
Öl eller inte öl, det är underbart att få ligga på en gräsmatta mitt i stan med en bra människa. Avslappnat, soft, lugnt. Djupa diskussioner och småprat, tystnad och skratt blandat i en salig röra. Utvärderingar av alla joggare, överlag betrakta alla som rör sig förbi oss. Spårvagnarna gnisslar, fiskmåsarna för ett himla liv och det är sommar.
Det är livet.
Likt Stålmannen svidar jag sen om på kvällen, och förbereder mig för nästa aktivitet för dagen. Nathalies födelsedagsmiddag! Massa folk på en härlig liten restaurang, god mat, vin, prat om muffins och piercingar. Vidare var det utgång till Gretas, och dans dans dans. Basen i blodet och rytmen i kroppen och let your hair down, babe.
Sen tackar jag min kondition. Lite oförhappandes med tanke på min katt, och att få ut min väska som ligger i ett skåp på centralen så cirkus 00.17 bestämmer jag mig för att chansa på att hinna med sista tåget hem. Som går 00.32. Det var bara att ta av sig de högklackade, vad annars? skorna, vika upp byxorna och springa. Så jag springer. Ut på Östra Hamngatan, i regnet, över Brunnsparken, bort till Drottningtorget, genom centralen till skåpen, låsa upp och hämta väskan, och tillbaka upp, ut till perrongen.
Puh. 00.31.
Väl på tåget slår det mig hur trött jag är. Men lycklig. Jag är så tacksam över att jag får uppleva så mycket, träffa så mycket bra folk och se så vackra saker. Göra så vackra saker. När jag haltar hemåt från bussen gör det inte ens något att solen har gått upp, och att jag har skoskav som blöder och känner att jag slitit lite för mycket på min kropp. Det gör ingenting alls. För just det gör att det är fullkomligt underbart att krypa ned i sängen och somna, och sova i nära tolv timmar.
Muskelminne
Uppackning av väskan.
Drar upp mitt långa vita farfarslinne.
Behöver det tvättas? Luktar på det.
Jag var inte beredd.
Inte någonstans kunde jag förbereda mig på att doften av honom skulle sitta kvar där. Genast stiger tårarna och saknaden träffar mig hårt i magen. Hjärtklappning. För en sekund känner jag hans hud under mina händer, och kroppen minns. Jag blundar och låter mig minnas.
Hans händer om mitt huvud när han kysser mig, och trots att det ömmar i örat låter jag det ske.
Skäggstubb mot den tunna huden på min hals.
Sittandes i köket lösades korsord får jag ett sms. Hej. Jag är i sovrummet. Vad gör du?
Hans roade blick när jag skrattar så jag gråter åt en inspelning med Hasse och Tage.
En hand som mitt i natten, mitt i sömnen tar tag i min, och han säger med sömnmumlig röst;
Jag tycker om dig.
Hur det känns när jag borrar in näsan i håret på hans bröst, och insuper doften.
När han utmanar mig vid frukostbordet att smaka på hans smörgås; fullkornsbröd, smör, tahini, marmelad och kryddor. Det muntra fnissandet från andra sidan bordet åt mitt minspel när jag tuggar.
Tvångskyssar i köket efter han ätit oliver.
Tveksamma, tafatta händer som på begäran pillar i mitt hår.
Hans lugnande röst när jag 'faller' i sömen, och blir så rädd att jag börjar gråta.
Yrsel i huvudet när vi kliver av någon slags gunga i någon park i Malmö, som vi gungat på mitt i natten, som gick runt runt runt. Hans starka armar som stöttar mig när jag ska ta mig ned.
Skratt. Skratt åt när jag med liv och lust sjunger med i en låt på radio inne på ett falafelställe mitt i natten (Hur kan du den här låten?). Skratt och förvåning när jag klarar kartboksförhöret och vet vilken som är världens största stad, invånarmässigt sett, och världens stösta ö. Skratt när jag dansar Teddybjörnsdansen.
Jag låter mig minnas. Jag låter mig kännas hur det kändes, och hur det känns nu. Jag låter mig vältra mig i varje detalj, varje bild som min hjärna kan frammana. Men mest av allt låter jag min kropp minnas det den minns, och jag hejdar inte min hand när den sträcks ut för att smeka hans kind.
Drar upp mitt långa vita farfarslinne.
Behöver det tvättas? Luktar på det.
Jag var inte beredd.
Inte någonstans kunde jag förbereda mig på att doften av honom skulle sitta kvar där. Genast stiger tårarna och saknaden träffar mig hårt i magen. Hjärtklappning. För en sekund känner jag hans hud under mina händer, och kroppen minns. Jag blundar och låter mig minnas.
Hans händer om mitt huvud när han kysser mig, och trots att det ömmar i örat låter jag det ske.
Skäggstubb mot den tunna huden på min hals.
Sittandes i köket lösades korsord får jag ett sms. Hej. Jag är i sovrummet. Vad gör du?
Hans roade blick när jag skrattar så jag gråter åt en inspelning med Hasse och Tage.
En hand som mitt i natten, mitt i sömnen tar tag i min, och han säger med sömnmumlig röst;
Jag tycker om dig.
Hur det känns när jag borrar in näsan i håret på hans bröst, och insuper doften.
När han utmanar mig vid frukostbordet att smaka på hans smörgås; fullkornsbröd, smör, tahini, marmelad och kryddor. Det muntra fnissandet från andra sidan bordet åt mitt minspel när jag tuggar.
Tvångskyssar i köket efter han ätit oliver.
Tveksamma, tafatta händer som på begäran pillar i mitt hår.
Hans lugnande röst när jag 'faller' i sömen, och blir så rädd att jag börjar gråta.
Yrsel i huvudet när vi kliver av någon slags gunga i någon park i Malmö, som vi gungat på mitt i natten, som gick runt runt runt. Hans starka armar som stöttar mig när jag ska ta mig ned.
Skratt. Skratt åt när jag med liv och lust sjunger med i en låt på radio inne på ett falafelställe mitt i natten (Hur kan du den här låten?). Skratt och förvåning när jag klarar kartboksförhöret och vet vilken som är världens största stad, invånarmässigt sett, och världens stösta ö. Skratt när jag dansar Teddybjörnsdansen.
Jag låter mig minnas. Jag låter mig kännas hur det kändes, och hur det känns nu. Jag låter mig vältra mig i varje detalj, varje bild som min hjärna kan frammana. Men mest av allt låter jag min kropp minnas det den minns, och jag hejdar inte min hand när den sträcks ut för att smeka hans kind.
Varför ska man fuska på proven?
Jag börjar se ett mönster här.
Jag vaknar, av att någon ringer mig, och klockan är över elva. Alltså var det tre timmar sen jag i mitt eget privata schema skulle varit i skolan. Jag kväver önskan om att somna om, och vältrar mig ur sängen. Går ut i köket med en katt snoendes om benen, häller upp vatten i ett glas. Funderar en sekund över var glaset jag använde igår tagit vägen. Tar min medicin, ser mig om i köket och tänker på att jag borde diska. Sen.
In på toaletten en sväng innan jag girar tillbaka in i sängen och kryper in under täcket. Datorn i knät.
De första tankarna:
Nä, idag skiter jag i allt. Jag bosätter mig här i sängen, och struntar i världen och alla borden och måsten. Jag måste ju egentligen ingenting. Jag kan ligga här och läsa bloggar och om hur man bäst blandar akrylfärg och reapriser på piercingar. Sen så kan jag läsa någon av alla de böcker jag har inom räckhåll, och kanske äta ett äpple. Så nu ställer jag in alla planer jag hade för idag, de var liksom inget viktiga ändå. Vad var det nu jag skulle göra? Inte vill jag träffa några människor heller, nej, jag isolerar mig nu.
De andra tankarna: (Som dyker upp efter ungefär 45 minuters häng i sängen)
Mjo, jag skulle ju kunna plocka ned lapparna på väggen. Och diska. Och sen så skulle jag ju kunna laga lite mat. Och skura badkaret. Sen så skulle jag ju faktiskt behöva fixa med katten, klippa klor och så. Jag skulle ju kunna skriva lite mer på min uppsats, och sen ta på mig kläder och gå till mor och pyssla lite. Efter det kan jag ju kapa bilen och åka och träna, och då skulle jag ju faktiskt kunna åka förbi Maxi och handla lite där. Ikväll vore det ju förövrigt himla najs om Isha och Milad kom hit och käkade middag, annars kommer jag ju sitta ensam här hela dagen.
De sista tankarna: (Inte för att jag slutar tänka sen, men, fas tre i tankemodellen då.)
Nämen, om jag inte skriver ett långt totalt onödigt blogginlägg först bara och sen tar tag i dagen? Om jag börjar med att diska, så är jag klar med det. Sen kan jag äta lite, och läsa samtidigt. Efter det borde jag plocka iordning, ta ned lappar från väggen och städa skrivbordet. Sen innan jag dammsuger så kan jag gå ned med återvinningen och skräpet, och klippa klorna på katten. När jag är klar med det kan jag ge mig själv lite rast, och sen kan jag börja laga mat, för det tar ändå en timme innan det är klart.
Under tiden soppan står på spisen kan jag ju skura badkaret, och packa träningsväska. Sen kan jag hänga ut sängkläderna på vädring, samt skriva ett till onödigt blogginlägg, innan jag käkar och sen går iväg till morsan. Där lär vi väl dricka lite kaffe och greja lite, så då går nog ett par timmar. Någonstans där borde jag ju höra av mig till Isha och planera kvällen, och hjälp, jag måste hinna skriva lite på min uppsats också, och ringa rektorn, och försäkringskassan, och tvätta det jag vill ha på mig på lördag, och packa upp väskan från i helgen, och hämta stolar och...
Herrejösses, varför börjar jag alla dagar med att tro att jag inte har något att göra?!
Jag vaknar, av att någon ringer mig, och klockan är över elva. Alltså var det tre timmar sen jag i mitt eget privata schema skulle varit i skolan. Jag kväver önskan om att somna om, och vältrar mig ur sängen. Går ut i köket med en katt snoendes om benen, häller upp vatten i ett glas. Funderar en sekund över var glaset jag använde igår tagit vägen. Tar min medicin, ser mig om i köket och tänker på att jag borde diska. Sen.
In på toaletten en sväng innan jag girar tillbaka in i sängen och kryper in under täcket. Datorn i knät.
De första tankarna:
Nä, idag skiter jag i allt. Jag bosätter mig här i sängen, och struntar i världen och alla borden och måsten. Jag måste ju egentligen ingenting. Jag kan ligga här och läsa bloggar och om hur man bäst blandar akrylfärg och reapriser på piercingar. Sen så kan jag läsa någon av alla de böcker jag har inom räckhåll, och kanske äta ett äpple. Så nu ställer jag in alla planer jag hade för idag, de var liksom inget viktiga ändå. Vad var det nu jag skulle göra? Inte vill jag träffa några människor heller, nej, jag isolerar mig nu.
De andra tankarna: (Som dyker upp efter ungefär 45 minuters häng i sängen)
Mjo, jag skulle ju kunna plocka ned lapparna på väggen. Och diska. Och sen så skulle jag ju kunna laga lite mat. Och skura badkaret. Sen så skulle jag ju faktiskt behöva fixa med katten, klippa klor och så. Jag skulle ju kunna skriva lite mer på min uppsats, och sen ta på mig kläder och gå till mor och pyssla lite. Efter det kan jag ju kapa bilen och åka och träna, och då skulle jag ju faktiskt kunna åka förbi Maxi och handla lite där. Ikväll vore det ju förövrigt himla najs om Isha och Milad kom hit och käkade middag, annars kommer jag ju sitta ensam här hela dagen.
De sista tankarna: (Inte för att jag slutar tänka sen, men, fas tre i tankemodellen då.)
Nämen, om jag inte skriver ett långt totalt onödigt blogginlägg först bara och sen tar tag i dagen? Om jag börjar med att diska, så är jag klar med det. Sen kan jag äta lite, och läsa samtidigt. Efter det borde jag plocka iordning, ta ned lappar från väggen och städa skrivbordet. Sen innan jag dammsuger så kan jag gå ned med återvinningen och skräpet, och klippa klorna på katten. När jag är klar med det kan jag ge mig själv lite rast, och sen kan jag börja laga mat, för det tar ändå en timme innan det är klart.
Under tiden soppan står på spisen kan jag ju skura badkaret, och packa träningsväska. Sen kan jag hänga ut sängkläderna på vädring, samt skriva ett till onödigt blogginlägg, innan jag käkar och sen går iväg till morsan. Där lär vi väl dricka lite kaffe och greja lite, så då går nog ett par timmar. Någonstans där borde jag ju höra av mig till Isha och planera kvällen, och hjälp, jag måste hinna skriva lite på min uppsats också, och ringa rektorn, och försäkringskassan, och tvätta det jag vill ha på mig på lördag, och packa upp väskan från i helgen, och hämta stolar och...
Herrejösses, varför börjar jag alla dagar med att tro att jag inte har något att göra?!
Make love, not war
Nu är jag helt säker, solen håller faktiskt på att gå upp. Helt sjukt. Jag menar, klockan är ju inte ens två! Fast å andra sidan är det ju midsommar snart, så det kanske inte är så konstigt.
Dagen idag var en bra dag, jag var hos mor och pysslade, och sen på min systerdotters första skolavslutning. Feeling att sjunga 'Den blomstertid' kan jag säga. Sen pös jag iväg till Isha och hennes man, käkade, drack vin, rökte vattenpipa, åt chips. Var så skönt att det finns inte. Kärlek.
Jag är fortfarande kall efter promenaden hem så nu vill jag krypa långt ned bland alla täcken och glömma att jag är ensam och drömma om ännu mera kärlek. Allt är kärlek, och jag känner mig snygg idag, och jag vill pierca ögonbrynet.
Dagen idag var en bra dag, jag var hos mor och pysslade, och sen på min systerdotters första skolavslutning. Feeling att sjunga 'Den blomstertid' kan jag säga. Sen pös jag iväg till Isha och hennes man, käkade, drack vin, rökte vattenpipa, åt chips. Var så skönt att det finns inte. Kärlek.
Jag är fortfarande kall efter promenaden hem så nu vill jag krypa långt ned bland alla täcken och glömma att jag är ensam och drömma om ännu mera kärlek. Allt är kärlek, och jag känner mig snygg idag, och jag vill pierca ögonbrynet.
Blandad kompott
Betyg:
Engelska B: MVG
Svenska B: VG
Religon A: VG
Samhäll B: VG
Franska, steg 3 G
Detta är alltså vad jag presterat under de senaste året, eller ja, sen i augusti. Och med tanke på att jag under den här tiden aktivt verkligen har pluggat fyra månader av tio så är det helt okej. Nu kan jag alltså lägga till ytterligare 450 avklarade gymnasiepoäng, och det är det som är huvudsaken.
Nu är det bara 1000 kvar.
Do you feel (fil) like I feel (fil)
Man borde inte släppa lös mig i en mataffär efter spenderat en helg med en ekotrippad människa, och dessutom ätit så nyttigt och vegetariskt att jag nästan blir mörkrädd.
Jag går ut från Ica med en (ekologisk) kasse full med:
Färskpotatis, charlottenlök, (ekologiska) äpplen, créme fraiche, (ekologiskt) vetemjöl, (go green) bönor, fiberbröd, färsk chili, (ekologiska) röda linser, färsk broccoli, timjan och ägg.
Var är alla snabba kolhydrater? Alla multinationella produkter? Allt raffinerat socker?
VAR ÄR CHOKLADEN!? Det är nog något allvarligt fel på mig.
Och just nu står min underbara linssoppa på spisen och puttrar, och gula ärtor ligger i blöt för kommande ärtsoppa, och det lutar åt att det blir kladdkaka ikväll också.
Jag går ut från Ica med en (ekologisk) kasse full med:
Färskpotatis, charlottenlök, (ekologiska) äpplen, créme fraiche, (ekologiskt) vetemjöl, (go green) bönor, fiberbröd, färsk chili, (ekologiska) röda linser, färsk broccoli, timjan och ägg.
Var är alla snabba kolhydrater? Alla multinationella produkter? Allt raffinerat socker?
VAR ÄR CHOKLADEN!? Det är nog något allvarligt fel på mig.
Och just nu står min underbara linssoppa på spisen och puttrar, och gula ärtor ligger i blöt för kommande ärtsoppa, och det lutar åt att det blir kladdkaka ikväll också.
The boys are back in town
Jag slits mellan att känna att jag är på helt fel plats, och att jag är precis där jag ska vara. Har hängt i skolan några timmar nu, snackat med lärare, skrivit uppsats, druckit kaffe, bokat möte med rektorn, fått betyg. Just här, i skolan, känner jag mig helt hemma trots att jag egentligen glider runt i ett ingemansland. Det är bara några få dagar kvar nu, sen är det färdigt. Sen har jag faktiskt sommarlov, vad underligt det känns.
Imorse när jag vaknade förstod jag först inte var jag var. Jag nästan grät när jag kom ut i badrummet och började fixa, för det kändes så himla fel. Fel lägenhet, fel vy från fönstret, fel ljud, fel fel fel. Fel att vara ensam, att inte vakna av kyssar i nacken, fel att inte ha någon att (inte) äta frukost med. Fel att komma hem och undertrycka känslan av att vilja ta fram flyttkartongerna och börja packa.
Just nu jobbar jag mycket med mitt tålamod, mycket för att hålla stressen under kontroll. Jag kämpar för att hitta lugn, att hitta ro att bara vara. Jag blir förundrad över hur jag i en pulserande bullrig hektisk stad kan känna mig totalt lugn, och att med en gång jag sätter min fot här på slätten så kommer massa nervös energi över mig. Jag känner mig stressad, en helt obefogad stress. Så jag ber mig själv att andas, försöker kanalisera energin, glädjas över det som finns.
Nu tänker jag kapa bilen, åka och handla, och sen laga massa mat och städa. Det är bra aktiviteter tror jag.
Imorse när jag vaknade förstod jag först inte var jag var. Jag nästan grät när jag kom ut i badrummet och började fixa, för det kändes så himla fel. Fel lägenhet, fel vy från fönstret, fel ljud, fel fel fel. Fel att vara ensam, att inte vakna av kyssar i nacken, fel att inte ha någon att (inte) äta frukost med. Fel att komma hem och undertrycka känslan av att vilja ta fram flyttkartongerna och börja packa.
Just nu jobbar jag mycket med mitt tålamod, mycket för att hålla stressen under kontroll. Jag kämpar för att hitta lugn, att hitta ro att bara vara. Jag blir förundrad över hur jag i en pulserande bullrig hektisk stad kan känna mig totalt lugn, och att med en gång jag sätter min fot här på slätten så kommer massa nervös energi över mig. Jag känner mig stressad, en helt obefogad stress. Så jag ber mig själv att andas, försöker kanalisera energin, glädjas över det som finns.
Nu tänker jag kapa bilen, åka och handla, och sen laga massa mat och städa. Det är bra aktiviteter tror jag.
You got me coming
Okej, nu tar vi ett djupt andetag och sen andas vi ut.
Puh.
Återigen sitter jag i min säng, återigen med datorn i knät, återigen med en galen katt som springer runt. Och kanske allra mest, återigen den där känslan av att jag ska inte vara här. Imorse vaknade jag upp i ett soligt och varmt Malmö, bredvid honom som log i sömnen och sa att det är dags att gå upp nu.
När vi höll om varandra innan jag skulle gå på bussen slog det mig så hårt, och hans röst viskade i mitt öra; 'Hyperventilera inte. Det kommer bli så bra.' Det är ju helt riktigt, det kommer bli bra. Men det är inte bra nu, och det tar emot så fruktansvärt mycket att lämna den staden. Eller kanske bara att det är hit jag ska åka. Jag vet inte. Men jag tycker om det livet jag börjar hitta där; gatorna, trafiken, luften, havet, människorna, affärerna, känslan.
Tiden från i fredags kväll tills imorse har gått i ett rasande tempo. Det har varit en fantastiskt helg, förlösande, utvecklande, en helg av befästelser. Vi har gått långa promenader på stan, både på dagen och på natten, lagat massa spännande mat, legat i sängen och läst kartböcker, suttit i soffan och läst om igelkottar, lyssnat på musik, fikat, handlat och allt annat. Jag tror inte att det finns en känsla som jag inte känt.
Åh. Ja. Det är ganska mycket i mitt huvud nu.
Jag är glad och lycklig, naken och skyddslös, energisk och fascinerad.
Tror inte att jag vågar lägga upp en bild på honom, så det blir matbilder istället.
Puh.
Återigen sitter jag i min säng, återigen med datorn i knät, återigen med en galen katt som springer runt. Och kanske allra mest, återigen den där känslan av att jag ska inte vara här. Imorse vaknade jag upp i ett soligt och varmt Malmö, bredvid honom som log i sömnen och sa att det är dags att gå upp nu.
När vi höll om varandra innan jag skulle gå på bussen slog det mig så hårt, och hans röst viskade i mitt öra; 'Hyperventilera inte. Det kommer bli så bra.' Det är ju helt riktigt, det kommer bli bra. Men det är inte bra nu, och det tar emot så fruktansvärt mycket att lämna den staden. Eller kanske bara att det är hit jag ska åka. Jag vet inte. Men jag tycker om det livet jag börjar hitta där; gatorna, trafiken, luften, havet, människorna, affärerna, känslan.
Tiden från i fredags kväll tills imorse har gått i ett rasande tempo. Det har varit en fantastiskt helg, förlösande, utvecklande, en helg av befästelser. Vi har gått långa promenader på stan, både på dagen och på natten, lagat massa spännande mat, legat i sängen och läst kartböcker, suttit i soffan och läst om igelkottar, lyssnat på musik, fikat, handlat och allt annat. Jag tror inte att det finns en känsla som jag inte känt.
Åh. Ja. Det är ganska mycket i mitt huvud nu.
Jag är glad och lycklig, naken och skyddslös, energisk och fascinerad.
Tror inte att jag vågar lägga upp en bild på honom, så det blir matbilder istället.
Proud to be me
Egentligen borde jag räkna ut hur långt jag har gått idag. Det blev en bit!
Efter frukost och dusch packade jag på mig allt jag behövde i mina underbara byxor (snus, mobil, mp3, karta, försvarets hudsalva, leg, pengar och nycklar). Sen bar det av mot den enda affärskedjan i Sverige som säljer "mina" trosor, och som bara finns i typ sju städer. Jag hade kollat på kartan vart det låg, men var inte alls säker på hur jag skulle gå. Men jag gick och gick och gick.
Det är förresten något med Malmö och läskiga män på cyklar. Lite lätt obehagligt, men inte riktigt lika illa som förra gången. Skickade sms till honom:
" Vad är det egentligen med den här stan och läskiga män på cykel som följer efter en?"
Han svarade:
"Aaargh! Du gör mig orolig. Gå bland folk!"
Hursomhelst, jag gick och gick och gick och gick. Till slut kom jag fram! Helt otroligt, jag var alldeles glad. Ännu gladare blev jag när de hade mina trosor! Så nu har jag ytterligare nio par. (Jag hör hur ni skrattar åt mig. Sluta med det. De är fina. Vita, och lagom stora. Jag tycker om stora trosor! )
Vid ingången till affären så stod det ett par killar från ett mobilabonemangsföretag som vi inte ska nämna vid namn, och de, främst den ene, började prata mig. Syftet var ju att sälja en mobil till mig, men det resulterade i att vi stod och snackade i säkert tjugo minuter. Trevligt värre!
Sen skulle jag hem, och då hade jag tänkt att ta bussen, vilket var tur, för det tog över en timme att gå dit. Väl på bussen skulle jag köpa biljett.
Jag - Vad kostar det?
Busschauffören - Barn eller vuxen?
Jag - Eh, vuxen, skulle jag tro.
Busschauffören - Då blir det vuxen. 16 kronor. Hur gammal är du?
Jag - 20.
Busschauffören - Okej, du får åka som barn. 9 kronor då.
Om det verkligen är så att man betalar barn upp till 20, eller om han tyckte jag såg så jävla snygg ut att han gav mig rabatt, vet jag inte. Men jag tyckte det var ganska roligt.
Sen lyckades jag med konststycket att byta buss, och det gjorde att jag kunde gå av på hållplatsen precis utanför här. Det är strålande tider! Jag trivs verkligen med att få upptäcka den här underbara underbara staden, på egen hand. Min hud är varm efter promenerandet i solen, det ömmar lite på fotsulorna, och jag är kaffetörstig.
För att åtgärda det tänkte jag dra på mig kläder nu och se om jag inte kan hitta något litet härligt kafé med uteservering. Snabbkaffe funkar väl, men en kopp riktigt kaffe måste jag ha om dagen. Han dricker inte kaffe och har således inte ens en bryggare. Konstiga människor som inte dricker kaffe, men då får jag iallafall en anledning för ytterligare upptäcksfärd.
Efter frukost och dusch packade jag på mig allt jag behövde i mina underbara byxor (snus, mobil, mp3, karta, försvarets hudsalva, leg, pengar och nycklar). Sen bar det av mot den enda affärskedjan i Sverige som säljer "mina" trosor, och som bara finns i typ sju städer. Jag hade kollat på kartan vart det låg, men var inte alls säker på hur jag skulle gå. Men jag gick och gick och gick.
Det är förresten något med Malmö och läskiga män på cyklar. Lite lätt obehagligt, men inte riktigt lika illa som förra gången. Skickade sms till honom:
" Vad är det egentligen med den här stan och läskiga män på cykel som följer efter en?"
Han svarade:
"Aaargh! Du gör mig orolig. Gå bland folk!"
Hursomhelst, jag gick och gick och gick och gick. Till slut kom jag fram! Helt otroligt, jag var alldeles glad. Ännu gladare blev jag när de hade mina trosor! Så nu har jag ytterligare nio par. (Jag hör hur ni skrattar åt mig. Sluta med det. De är fina. Vita, och lagom stora. Jag tycker om stora trosor! )
Vid ingången till affären så stod det ett par killar från ett mobilabonemangsföretag som vi inte ska nämna vid namn, och de, främst den ene, började prata mig. Syftet var ju att sälja en mobil till mig, men det resulterade i att vi stod och snackade i säkert tjugo minuter. Trevligt värre!
Sen skulle jag hem, och då hade jag tänkt att ta bussen, vilket var tur, för det tog över en timme att gå dit. Väl på bussen skulle jag köpa biljett.
Jag - Vad kostar det?
Busschauffören - Barn eller vuxen?
Jag - Eh, vuxen, skulle jag tro.
Busschauffören - Då blir det vuxen. 16 kronor. Hur gammal är du?
Jag - 20.
Busschauffören - Okej, du får åka som barn. 9 kronor då.
Om det verkligen är så att man betalar barn upp till 20, eller om han tyckte jag såg så jävla snygg ut att han gav mig rabatt, vet jag inte. Men jag tyckte det var ganska roligt.
Sen lyckades jag med konststycket att byta buss, och det gjorde att jag kunde gå av på hållplatsen precis utanför här. Det är strålande tider! Jag trivs verkligen med att få upptäcka den här underbara underbara staden, på egen hand. Min hud är varm efter promenerandet i solen, det ömmar lite på fotsulorna, och jag är kaffetörstig.
För att åtgärda det tänkte jag dra på mig kläder nu och se om jag inte kan hitta något litet härligt kafé med uteservering. Snabbkaffe funkar väl, men en kopp riktigt kaffe måste jag ha om dagen. Han dricker inte kaffe och har således inte ens en bryggare. Konstiga människor som inte dricker kaffe, men då får jag iallafall en anledning för ytterligare upptäcksfärd.
Till tonerna från en gitarr
Morgon i Malmö. Eller middag. Det beror lite på hur man ser det, som alltid. Snus och morgonkaffe, trafiken brusar utanför och jag försöker lägga upp dagen. Hitta min tros-affär, gå vilse, titta på folk, njuta av solen. Med en ihopvikbar karta på fickan, som kan användas vid nödfall. Har hela dagen för mig själv, bara min, innan han kommer hem.
Jag är så lycklig. Jag älskar den här stan. Jag älskar också av att bli väckt med kyssar i nacken, men sen få höra orden du får sova mer om du vill. Vad mer kan en flicka begära?
(Frukost och en dusch, skulle jag tro)
Jag är så lycklig. Jag älskar den här stan. Jag älskar också av att bli väckt med kyssar i nacken, men sen få höra orden du får sova mer om du vill. Vad mer kan en flicka begära?
(Frukost och en dusch, skulle jag tro)
Nu grönskar det
Efter nära-på-dödsångesten tidigare ikväll för att jag verkligen inte kom någonstans med uppsatsen har de senaste timmarna varit sjukt förlösande.
Först någon timme med honom i telefon, redigering, diskussioner, kritik, och blod, svett och tårar och sedan lossnade det. Inte för att jag är färdig, men jag har ett skapligt första utkast att slänga på katedern om tre timmar.
Sen återstår bara att utveckla, inveckla, uppveckla, ja, veckla på alla sätt som finns. Vrida och vända på alla resonemang, granska fakta, korrigera ordval och upprätthålla den röda tråden, som jag hoppas ska finnas.
Trots att klockan närmar sig fyra känner jag mig ganska pigg, och tur är väl det. Jag har nämligen fortfarande ett prov att plugga till, förutom all förberedelse för Malmö.
Men det kommer gå fint, nu känner jag att jag kommer gå i hamn med det. Om tolv timmar är jag i ett soligt Malmö, med det sista provet för terminen gjort, med en man att kyssa och bli omfamnad av. Kan det egentligen bli bättre?
Så, nu är min rast slut. Back to business!
Pushing for foxies
Bara för att komma ihåg hur snygg jag kan vara ibland, och för att jag får påtryckningar att uppdatera. (Utan att ha något att skriva, märk väl.) Pluggandet går sådär, men jag börjar dock lugna mig. Det får bli som det blir, det löser sig alltid.
Jo, det är så att, eh.
Nedräkningen kan börja. Jag har fjorton timmar på mig. Detta ska göras, utan inbördes ordning:
Skriva klart uppsats [beräknad tid: 4 h]
Plugga statsskick [beräknad tid: 3 h]
Diska [beräknad tid: 0.5 h]
Packa [beräknad tid :0.5 h]
Städa [beräknad tid :1 h]
Ordna katt [beräknad tid: 0.5 h]
Hämta nagellack hos Isha [beräknad tid: 1 h]
Hårborttagning på ben [beräknad tid: 0.5 h]
Dusch och fix [beräknad tid: 1 h]
Handla [beräknad tid: 0.5 h]
Så, något jag glömt? Förmodligen. Men låt oss se...Om min beräkning stämmer så bör detta ta 12.5 h. Alltså har jag 1.5 h till godo! Då kanske jag hinner, tja, jag vet inte, äta? Andas? Sova? Skriva totalt onödiga blogginlägg?
Imorgon bär det av till Malmö, och jag är så lycklig att det spritter i hela kroppen.
And it's bad news
Inatt (cirkus 02.43) såg det ut såhär i min säng efter att jag pluggat i fem timmar.
Vackert! tänker ni. Inte.
Nu har jag dock ytterligare två prov bakom mig, ett to go (imorgon bitti kvart över sju, vad tänker jag med? På?) och fyra sidor uppsats kvar. Jag förstår inte hur jag ska få in mer kunskap i mitt stackars huvud, men det ska nog gå på något vis. Att producera text känns också lite trögt. Jag tror att jag har överdoserat min medecin något, för det är så segt i hjärnan att jag får pressa fram varje ord. Afasi. Men jag har inte tid att vara ofokuserad!
Nu håller jag dessutom tummarna för att kaffe/rödvin-fläckarna ska gå bort från min vita klänning. Jag är vid gott mod, och dessutom hungrig.
Vackert! tänker ni. Inte.
Nu har jag dock ytterligare två prov bakom mig, ett to go (imorgon bitti kvart över sju, vad tänker jag med? På?) och fyra sidor uppsats kvar. Jag förstår inte hur jag ska få in mer kunskap i mitt stackars huvud, men det ska nog gå på något vis. Att producera text känns också lite trögt. Jag tror att jag har överdoserat min medecin något, för det är så segt i hjärnan att jag får pressa fram varje ord. Afasi. Men jag har inte tid att vara ofokuserad!
Nu håller jag dessutom tummarna för att kaffe/rödvin-fläckarna ska gå bort från min vita klänning. Jag är vid gott mod, och dessutom hungrig.
Då kom han grabben med G
Lördagen började underbart, och avslutades aldrig. Vaknade upp bredvid Johanna, och den underbara människan går upp och sätter på kaffe. Klockan är inte ens tolv och vi hänger på min balkong, får i oss koffeinet innan vi ger oss ut och äter glass på Candela. Satt i trädgården ett bra tag, diskuterade livet och människor, relationer och Sveriges land.
När hon på eftermiddagen ger sig hem far jag över till mor min och utför lite trädgårdarbete, städar altanen och utemöblerna. Jag hade ställt in mig på en lugn kväll sen, lite städande och pluggande.
Men icke.
Sara lyckas övertala mig att vi ska ut och svira, eller, hennes egentliga ord var att hon ville bli full och titta på dumma människor. Jag tänkte väl att det är ett kanon tillfälle att få klä mig i klänning, klistra på lösögonfransar och dricka vin. Så, med en halv flaska vin i blodet for vi in till Skövde och Pim's. Vi var, som synes, snygga som få.
Väl sittandes där på utservering gör vi som brukligt, tittar på folk, skrattar åt folk, blir berusade och uppdaterar varandra vad som hänt sen sist. På något vis börjar vi interagera med en kille som stod och väntade på att gå in på stället bredvid, och det slutade med att han kom in och satte sig vid vårat bord. Timmarna flög förbi, och som på beställning ringer en vän till Stremt (killen alltså) och inviterar oss till andra perioden av en grillfest.
Vi hakar på, hem till Stremt och hämtar Cristal och en gitarr och i en taxi bort till Boulonger. Där var det som ur en film, ett bord med glas och vin, en nytänd grill, och härliga glada människor av varierande åldrar och kön och dialekter. Klockan är nu närmare två på natten, men detta har ingen en tanke på.
Allt fler människor strömmar till, Johanna dyker upp, och lite random folk som går hemåt i natten stannar förbi, tar sig ett glas och ja, intelligenta samtal är att överdriva. Men trevligt var det.
Någonstans här flyttar vi, med tanke på grannarna, ut på allmänningen, och där sitter vi, mitt på en stor gräsmatta och möter morgon. Hur många gånger detta yttrades vet jag inte, vi mötte morgonen i fyra timmar, invirade i diverse jackor och filtar, sjungandes (skrålandes!) på alla sånger vi kunde komma på. Stremt höll ett tal om hur han älskade att vara berusad, och 'möta morgonen och sommaren' på det här underbara viset.
I precis samma anda och lycka gick natten och klockan sju på morgonen, söndag, sveps det sista vinet, stolar ställs tillbaka och vi börjar vandringen genom staden. Sara far hem till Tibro, men jag och Johanna stannar hos Stremt. Johanna var helt lyrisk för hon fick ett eget rum (- Som att bo på Plaza!) och jag kvartar bredvid Stremt.
Här kommer det jag är mest stolt över; vi hade inte sex! Ja, okej, jag somnade med klänning på, vaknade nån timme senare och vi vänslades lite, och ytterligare några timmar senare när jag rycktes ur mig dvala så var jag naken, men faktum kvarstår. Och jag är stolt som en tupp.
Hursomhelst, jag smyger upp, väcker Johanna och vi försöker utan buller ta oss ut ur lägenheten. Med tanke på kvantiteten alkohol som konsumerats och på att det bara var några få timmar sedan vi drack det sista så var vi allt annat än nyktra och hade bara en sak on our minds;
Transfetter. Till McDonalds, på höga klackar, sommarklänning, rufsigt hår och gårdagens smink, mer full än bakis och det måste vara något av det underligaste jag gjort. Att sitta där mitt på dagen och kolla på alla pigga söndagsflanerare och själv känna sig så sliten och dekadent att det finns inte...ja. Det var spännande.
Långt senare kom jag äntligen hem, lyckades plugga någon timme innan jag somnade. Halv sju på kvällen. Lycklig var jag i morse när jag vaknade, utvilad, och bara hoppade in i duschen och iväg till skolan. Jag förstod inte riktigt var söndagen tog vägen. Hela helgen var ju en lördag! Och vilken lördag sen...
När hon på eftermiddagen ger sig hem far jag över till mor min och utför lite trädgårdarbete, städar altanen och utemöblerna. Jag hade ställt in mig på en lugn kväll sen, lite städande och pluggande.
Men icke.
Sara lyckas övertala mig att vi ska ut och svira, eller, hennes egentliga ord var att hon ville bli full och titta på dumma människor. Jag tänkte väl att det är ett kanon tillfälle att få klä mig i klänning, klistra på lösögonfransar och dricka vin. Så, med en halv flaska vin i blodet for vi in till Skövde och Pim's. Vi var, som synes, snygga som få.
Väl sittandes där på utservering gör vi som brukligt, tittar på folk, skrattar åt folk, blir berusade och uppdaterar varandra vad som hänt sen sist. På något vis börjar vi interagera med en kille som stod och väntade på att gå in på stället bredvid, och det slutade med att han kom in och satte sig vid vårat bord. Timmarna flög förbi, och som på beställning ringer en vän till Stremt (killen alltså) och inviterar oss till andra perioden av en grillfest.
Vi hakar på, hem till Stremt och hämtar Cristal och en gitarr och i en taxi bort till Boulonger. Där var det som ur en film, ett bord med glas och vin, en nytänd grill, och härliga glada människor av varierande åldrar och kön och dialekter. Klockan är nu närmare två på natten, men detta har ingen en tanke på.
Allt fler människor strömmar till, Johanna dyker upp, och lite random folk som går hemåt i natten stannar förbi, tar sig ett glas och ja, intelligenta samtal är att överdriva. Men trevligt var det.
Någonstans här flyttar vi, med tanke på grannarna, ut på allmänningen, och där sitter vi, mitt på en stor gräsmatta och möter morgon. Hur många gånger detta yttrades vet jag inte, vi mötte morgonen i fyra timmar, invirade i diverse jackor och filtar, sjungandes (skrålandes!) på alla sånger vi kunde komma på. Stremt höll ett tal om hur han älskade att vara berusad, och 'möta morgonen och sommaren' på det här underbara viset.
I precis samma anda och lycka gick natten och klockan sju på morgonen, söndag, sveps det sista vinet, stolar ställs tillbaka och vi börjar vandringen genom staden. Sara far hem till Tibro, men jag och Johanna stannar hos Stremt. Johanna var helt lyrisk för hon fick ett eget rum (- Som att bo på Plaza!) och jag kvartar bredvid Stremt.
Här kommer det jag är mest stolt över; vi hade inte sex! Ja, okej, jag somnade med klänning på, vaknade nån timme senare och vi vänslades lite, och ytterligare några timmar senare när jag rycktes ur mig dvala så var jag naken, men faktum kvarstår. Och jag är stolt som en tupp.
Hursomhelst, jag smyger upp, väcker Johanna och vi försöker utan buller ta oss ut ur lägenheten. Med tanke på kvantiteten alkohol som konsumerats och på att det bara var några få timmar sedan vi drack det sista så var vi allt annat än nyktra och hade bara en sak on our minds;
Transfetter. Till McDonalds, på höga klackar, sommarklänning, rufsigt hår och gårdagens smink, mer full än bakis och det måste vara något av det underligaste jag gjort. Att sitta där mitt på dagen och kolla på alla pigga söndagsflanerare och själv känna sig så sliten och dekadent att det finns inte...ja. Det var spännande.
Långt senare kom jag äntligen hem, lyckades plugga någon timme innan jag somnade. Halv sju på kvällen. Lycklig var jag i morse när jag vaknade, utvilad, och bara hoppade in i duschen och iväg till skolan. Jag förstod inte riktigt var söndagen tog vägen. Hela helgen var ju en lördag! Och vilken lördag sen...
Vi satt ett gäng på en strand
I fredags var det premiär för grillning på min balkong. Johanna och Isha kom över, vid åtta tändes grillen, vin och öl hälldes upp och kvällen kunde börja. Med tanke på att det endast var tredje gången Johanna och jag setts och att Isha och hon aldrig träffats så måste det verkligen bli betraktat som succé. Vi åt och drack och skrattade fruktansvärt mycket, och först närmare fyra på morgonen somnade jag och Johanna.
I början av kvällen gjorde dessutom Johanna en piercing på mig, en som jag har längtat efter i flera år. Det gjorde inte ont, då, men nu pulserar det konstant. En ganska skön smärta dock, jag menar, den är ju sjuuukt snygg!
Och sen blev det ju lördag, men det är ett helt annat inlägg. Ett inlägg som jag inte orkar skriva om än, för jag tror att jag fortfarande är full, eller iaf upplever sviter av den.
Håll ut, storyn om främmande skåningar, Cristal, gitarrspelande och skrålande, kyssar, baconbanan, rödvin, troslöshet och icke-sex is coming up!
I början av kvällen gjorde dessutom Johanna en piercing på mig, en som jag har längtat efter i flera år. Det gjorde inte ont, då, men nu pulserar det konstant. En ganska skön smärta dock, jag menar, den är ju sjuuukt snygg!
Och sen blev det ju lördag, men det är ett helt annat inlägg. Ett inlägg som jag inte orkar skriva om än, för jag tror att jag fortfarande är full, eller iaf upplever sviter av den.
Håll ut, storyn om främmande skåningar, Cristal, gitarrspelande och skrålande, kyssar, baconbanan, rödvin, troslöshet och icke-sex is coming up!
