Och säg att du vill ha mig här
Jag vet aldrig vad jag ska svara när jag får frågan '- Så, vad händer i ditt liv?'
Det händer ju massa saker hela tiden, samtidigt som det egentligen inte händer något särskilt.
Jag går upp på morgonen, numera ganska tidigt och börjar dagen med att ge min katt (mammas lilla gris!) mat, och eftersom hon inte äter ensam så sitter jag på golvet och läser när hon käkar sin frukost. Sen sveper jag i mig dagens första kaffe, en macka och sen...ja? Pluggar några timmar, eller läser en bok, drar till skolan om jag har lektion, går ut på byn och handlar, åker till stan och tränar, träffar vänner, pratar i telefon, tittar på tv, slänger in en tvätt, ringer samtal, käkar lunch, packar och sorterar, städar lite, matar katten igen, sitter vid datorn, går en promenad och vips så var dagen slut.
Sen då och då, så ofta jag kan, tar jag mig ju gärna ned till Göteborg och hänger där, men det är snudd på vardag det med. Och allt flyter på. Så, det händer sjukt mycket saker i mitt liv, fast inget som skulle intressera någon annan. Därför blir svaret typ 'Eh, inget särskilt. Själv då?'
Det värsta är om personen börjar prata om sitt vilda festande, eller skidåkning i alperna, eller alla äventyr på jobbet, eller de fem dejterna den senaste veckan.Helt plötsligt blev man synnerligen blek och tråkig, och skitsamma att jag har skrivit VG på franskaprovet, lämnat in ett arbete om Molière, samt fått MVG i engelska, packat och sorterat nästan sjuhundra böcker i lådor, det räknas liksom inte.
Ibland får jag lust att hitta på något, typ, jag vet inte, men något! Inte ljuga precis, men lägga på lite glitter så mitt liv kanske får en hinna av glamour. Men, det gör jag aldrig, och lika bra är väl det.
I belive in miracles
Jag tror också på att jag förtjänar det jag jobbat mig till, kämpat för. Och jag tror stenhårt på att hela tiden vara medveten om hur man lever sitt liv, och vilka som har del i det och hur de påverkar en. Att man kan välja sitt umgänge likaväl som man väljer vilken tröja man ska ha på sig.
När jag då tror på allt det här finns det ju självklart en motsats i mig, på något vis. Det är ytterst förvirrande. Nödvändigt, ja, men, irriterande. Jag blir lite trött på mig själv när jag inser att jag faktiskt sitter och känner mig uttråkad för att mitt liv helt plötsligt inte är någon himla kaotisk berg-och-dalbana. Vänjer man sig vid ständiga känslokast så är det naturligt att det blir tomt på något vis, men när jag nästan blir sur för att jag kan hantera saker och vet hur jag vill ha det, ja, så är det något fel.
För det intellektuella jag vet ju att det är fantastiskt att mitt liv är så bra som jag gjort det till, och jag längtar inte efter att något ska förstöra det. Men nu när jag inte behöver kämpa så varje dag är det som det finns sjutusen kilo energi över att lägga på annat. Ska bara komma på vad jag kan fokusera min uppmärksamhet på.
Du vet ju vem jag var
De som slänger sig med ordspråk kan ibland säga att
'man saknar inte kon förren båset är tomt'.
Och som alla ordspråk så ligger det faktiskt något i det. För mig kom det som en överraskning att jag skulle sakna Isha så mycket som jag gör. Hon har varit i Syrien i nästan tre veckor nu och jag känner mig...halv. Hon är min absolut närmaste och bästa vän, hon vet utan att jag behöver förklara. Hon förstår referat, hon vet vad som hänt förut. Hon vet också vad jag vill ska hända, och vad jag inte vill.
Men trots detta så trodde jag kanske ändå inte att jag faktiskt skulle sakna henne, för jag är en väldigt självständig person. I vanliga fall så kan det gå flera veckor utan att vi hörs om det händer mycket, men hela sommaren så har vi träffats eller iaf hörts av varje dag och nu har det varit alldeles tyst. För länge.
De här tre veckorna har gått fort ändå, det har hänt mycket och jag har väl socialiserat med andra vänner. Men det är inte samma sak, hon är min fru. Vi har känt varandra så länge att vi inte ser varandra, eller, så brukar vi säga lite ironiskt när vi jämför oss med ett gift gammalt par. Att vi är så vana vid varandra.
Gunnar och Lennart.
Quit yurking my gurking.
Maräng.
Klumpen.
Göra en Linn.
Göra en John Cage.
Ett helt språk som bara är vårat, uttryck bara vi förstår. Inte medvetet, det har bara blivit så.
Och gud vad jag saknar det.
God it feels good
Men det var i måndags som jag premierade som föreläsare. Alltså, bara titeln; 'Jo, jag är föreläsare, vad gör du?' är ju förbannat häftig. Lägger man sen till att jag var så naturligt bra på det att det verkade som om jag aldrig gjort annat i hela mitt liv blir det ett smått euforiskt resultat.
Ja, jag vet att jag är bra på att prata. Ingen i min omgivning förstod riktigt min nervositet innan, för att prata är ju inget som är något stort problem för mig. Att jag var nervös handlade ju dock inte om att prata, utan mer att säga rätt saker.
Med glädje kan jag rapportera att det gjorde jag. Precis rätt saker, på precis rätt sätt och jag hade över hundra personer i mina hand. När de faktiskt generösa applåderna kom efteråt kände jag bara en sak.
En stjärna är född.
Jag tänker inte ens försöka dölja min belåtenhet. Idag hade jag ett möte på högskolan för att prata om min föreläsning där i november, och det kändes så härligt (dock också lite skrämmande) att det finns ett behov, att jag är efterfrågad. Redan, innan jag knappt börjat. Fantastiskt!
Jag tycker om när saker går bra.
