Sawawa

Jag upphör aldrig att förvånas över hur folk är så fast i sina egena världar. De går runt, nej, rättare sagt så står de still med blicken stadigt fäst i backen eller någonannastans eller så irrar den och verkar inte se något alls. De blundar, de gömmer sig, de stänger alla sinnen.
Ibland önskar jag att jag kunde göra så. Stänga av, stänga in, stänga bort.
Att sluta känna. Den meningen gör mig rädd. För jag vill ju känna, jag vill ju leva.
Jag vill så mycket. Spelar det någon roll?
Jag är så barnsligt övertygad att man kan göra det man vill. Vill man något, så gör man det. Att det gäller alla, att alla kan göra vad de vill med sina liv. Det finns möjligheter i allt, realistiska möjligheter. Uppnåeliga drömmar. Det skär i mig när jag ser människor runt om mig försvinna ned i 'Jag kan inte'-träsket.
Det verkar finnas en miljon orsaker till varför man inte kan saker.
Ingen verkar se att det finns ännu fler till varför man kan göra det.
Jag vill.
Räcker inte det? Jag vill, jag bestämmer mig, och sedan gör jag det. Vad det än är.
Jag vägrar gå med på att någon annan ska göra min värld mindre,
 säga åt mig vad jag kan och inte kan.
Att låta någon bestämma över en, begränsa en, är att gå med på att sakta kvävas till döds.

Och då är det ju just det, är man inte medveten om det så känner man det inte. Man märker inte av förlusten, för man inser inte att det finns ett annorlunda sätt att leva på, tänka på.

Idag är jag läskigt bedövad. Inte bedrövad dock, inte än. Det fyller mig med en stilla glädje när jag märker att jag har underbara stöttande människor runt om mig, som faktiskt lyssnar och bryr sig. Mitt liv snurrar på, fortare och fortare verkar det som. Jag har siktet inställt, jag vet nu vad jag vill, vad jag ska. Det är en lång väg dit. Mycket kan hända. Så just ikväll vill jag bara glömma, berusa mig, försvinna en stund.

Sen ska jag fortsätta känna.

Min vän Anton har gjort en film om mig. Så underbart gulligt!
Kolla in:

http://youtube.com/watch?v=uCeHl7JYXnY

Well.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vet inte heller om jag riktigt kan hitta orden för att beskriva hur jag känner mig, hur jag känner för mitt liv. Bara den känslan av att jag njuter av mitt liv, att jag gläds över att leva, är så ny. Hur ska det då finnas plats för ännu mer? Det gör det ju, det vet jag. Och det närmaste jag kan komma är nog lycka. Eller djup tillfredsställelse. Om nu inte det är samma sak? Världen är full av synonymer.

Igår, eller för er med normal dygnsrytm; i fredags var jag i Göteborg och upplevde massa spännande saker. Lite trevligt umgänge på alla sätt, med olika människor. Träffade Nathalie, som för övrigt är en människa som jag verkligen känner att jag tycker om mer och mer för varje gång vi ses. Vi fikade i massa timmar och pratade och skrattade såsom man bör. Men den konstigaste händelsen under hela dagen var när jag promenerar runt på stan för att fördriva lite tid och helt plötsligt uppenbarar sig en person framför mig. Emma.
Alltså, i mitt allra första inlägg här beskriver jag vad som hände mellan oss, så ni som inte läst det, eller glömt vad jag skrev, får härmed en liten paus för att kunna gå tillbaka och läsa om det.
Tillbaka? Bra, då kan jag fortsätta med att säga att jag stod där och trodde inte mina ögon, för trots allt kom jag inte ihåg så mycket av henne förutom hennes ögon, men jag kände ju verkligen att jag bara inte kunde gå förbi utan att prata med henne. Så jag går lite lagom nära och säger hennes namn med lite lagom mjuk stämma. Åh, min stora glädje när hon vänder sig om och ser på mig och helt enkelt bara säger mitt namn.
Hon kom ihåg mig!
Så vi pratade, och bytte nummer, och det hela var väldigt underligt, men väldigt härligt.

Idag då, eller igår om ni föredrar det, så var det ju Karneval i Falköping, och jag var där, kan man tänka sig. Jag vet inte riktigt vad jag förväntat mig, eftersom jag mest hängde på för att Isha skulle träffa en kille där, men man gör ju alltid det bästa av allt. Det resulterade i en mycket trevligt kväll, men redan vid tolv känner jag att det börjar bli för mycket av det goda. Men ack, eftersom mitt liv är som det är, då uppenbarar han sig. Min riddare i vit rustning.
Bokstavligen, han var, tillsammans med åtta vänner, utklädd till en tempelriddare.
Oh, inga ord kan förklara vad som hände mellan oss, men jag ska aldrig glömma de första ord han sa till mig;
-Du behövde verkligen den där kramen va?
Min trötthet försvann i ett nafs, och umgänget med honom resten av kvällen var verkligen glasyr.

Ah, det har ju hänt tusen andra små underbara saker, små mirakel som sker hela tiden, och det finns inte plats eller ord nog att redogöra för allt. Summan är ändå konstant; total glädje.
Jag älskar verkligen mitt liv som det är nu.