Check your busy agenda
I sommras när alla flickor och kvinnor, opch säkert en del män också, promenerade runt i tajts och tunikor, då hade jag jeans och t-shirt. Alltid, dygnet runt nästan. Men nu, när alla vettiga folk har letat fram jeansen och sveper tröjor på sig i kylan, DÅ upptäcker jag fenomenet tajts och oversized tröjor. Gärna stickade, och gärna massa lager på lager. För, det är ju ganska kallt; men jeansen, de ligger bortglömda längst in i garderoben.
Dessutom har jag insett att alla mina favoritkläder är bruna. Så ska jag ha på mig allt jag älskar en dag så, ja, jag ser väldigt mycket ut som en björn. Särskilt om jag har min vinterkappa, den har tillochmed luva.
Det är lite underligt hur olika 'stilar' liksom smyger sig på en, hur man långsamt ändras utan att man egentligen tänker på det. Min bohemådra verkar bara ha fått luft och begär att få lite näring och uppmärksamhet.
Äh.
Strunt sak samma.
Jag försöker mest bara undvika att plugga just nu, det är tillfällen som då man kan skriva ett blogginlägg om kläder. Eller skor, gud, jag behöver ett par vinterskor, men jag hittar inga. Sorgligt.
Dessutom har jag insett att alla mina favoritkläder är bruna. Så ska jag ha på mig allt jag älskar en dag så, ja, jag ser väldigt mycket ut som en björn. Särskilt om jag har min vinterkappa, den har tillochmed luva.
Det är lite underligt hur olika 'stilar' liksom smyger sig på en, hur man långsamt ändras utan att man egentligen tänker på det. Min bohemådra verkar bara ha fått luft och begär att få lite näring och uppmärksamhet.
Äh.
Strunt sak samma.
Jag försöker mest bara undvika att plugga just nu, det är tillfällen som då man kan skriva ett blogginlägg om kläder. Eller skor, gud, jag behöver ett par vinterskor, men jag hittar inga. Sorgligt.
A real woman needs a real man
Redan nu är jag nästan illamående av nervositet.
8 oktober ska jag stå i över en timme och prata inför hundra människor. Ja, ämnet är ju välbekant, jag ska ju bara prata om mig och mitt liv, så det är inte direkt massa fakta att memorera. Men ändå. Shit. Det är inte ens två veckor kvar! Jag är redan bokad för två föreläsningar till på HiS i november, och jag har aldrig gjort det förut. De som hjälper mig med det här tror ju på mig, så jag får helt enkelt lita på dem.
I onsdags skrev jag på ett lägenhetskontrakt, inflyttning första december. Är superglad och otålig, det känns så långt kvar. Vet ju att det kommer gå i ett rasande tempo, men tålamod är inte min starka sida direkt. Hittade en soffa i tisdags, me loves second hand! Så nu är det bara säng och köksbord och soffbord och en tv och....Ja. Massa saker kvar!
Pluggandet går framåt, är klar med Engelska B nästa vecka. Egentligen borde jag sitta och plugga det sista nu, men jag tror jag måste käka lunch först. Nudlar och bacon, hu?
Tänkte på att jag saknar att ha så mycket tid att umgås som jag hade i sommras. Så mycket tid går åt till allt det vardagliga, det jag måste. Plugget och föreläsningar och träning, typ. Och sömn och sånt där, så finns inte mycket tid över till att träffa alla trevliga människor. Särskilt inte som de flesta bor i Göteborg. Tack och lov för sms.
Saknar ganska många människor just nu. Isha är i Syrien, så inte ens henne får jag träffa. Och då och då poppar saknad upp efter människor som jag inte ens tänkt på på hur länge som helst.
Är det inte konstigt hur folk kan försvinna ur ens liv?
8 oktober ska jag stå i över en timme och prata inför hundra människor. Ja, ämnet är ju välbekant, jag ska ju bara prata om mig och mitt liv, så det är inte direkt massa fakta att memorera. Men ändå. Shit. Det är inte ens två veckor kvar! Jag är redan bokad för två föreläsningar till på HiS i november, och jag har aldrig gjort det förut. De som hjälper mig med det här tror ju på mig, så jag får helt enkelt lita på dem.
I onsdags skrev jag på ett lägenhetskontrakt, inflyttning första december. Är superglad och otålig, det känns så långt kvar. Vet ju att det kommer gå i ett rasande tempo, men tålamod är inte min starka sida direkt. Hittade en soffa i tisdags, me loves second hand! Så nu är det bara säng och köksbord och soffbord och en tv och....Ja. Massa saker kvar!
Pluggandet går framåt, är klar med Engelska B nästa vecka. Egentligen borde jag sitta och plugga det sista nu, men jag tror jag måste käka lunch först. Nudlar och bacon, hu?
Tänkte på att jag saknar att ha så mycket tid att umgås som jag hade i sommras. Så mycket tid går åt till allt det vardagliga, det jag måste. Plugget och föreläsningar och träning, typ. Och sömn och sånt där, så finns inte mycket tid över till att träffa alla trevliga människor. Särskilt inte som de flesta bor i Göteborg. Tack och lov för sms.
Saknar ganska många människor just nu. Isha är i Syrien, så inte ens henne får jag träffa. Och då och då poppar saknad upp efter människor som jag inte ens tänkt på på hur länge som helst.
Är det inte konstigt hur folk kan försvinna ur ens liv?
The girl and the ghost
Det är mycket nu. Så mycket att jag nästan börjar känna den där ilande känslan av att tappa kontrollen. En frustration över att ändå vara så beroende av andra på något underligt vis gör att tårarna svider strax under huden. Den starka känslan av att vilja göra rätt, det får inte bli fel. Fel i vems ögon?
I mina, självklart. Jag förföljs ständigt av känslan att jag kan bättre, att jag har lite mer att ge. Skulle jag lagt en timme extra på engelskan inför det provet hade jag haft alla rätt, hade jag varit lite trevligare mot den person hade våran relation sett bättre ut. Ja, jag lägger ribban högt, riktigt högt, just för att jag är så påtagligt medveten om min egen kapacitet. Jag vet att jag kan. Ändå gör jag det inte.
Måste man alltid ge allt? Borde det inte vara okej att hålla balansen, fördela energin? Jag skapar mig själv ett mönster som gör att jag ständigt känner mig otillräcklig. Det är korkat. Men samtidigt är det svårt att sänka kraven, jag behöver stimulansen.
Kanske är det för tidigt än. Det är min brist på tålamod som ger sig tillkänna. Det är skolan, vänner, ego-tid, lägenhet, framtid, drömmar, alla program och böcker, träning, föreläsa, städa, pyssla, relationer, musiken, bearbetningen. Allt tar tid, jag vill ge allt lika mycket tid. De är lika viktiga delar av mitt liv, jag vill göra allt lika bra. Bäst, felfritt. Perfekt. I mina ögon. Slutföra, genomföra, aldrig avbryta.
Förtjänar jag att att må bra?
Ja.
När ska jag då inse mina begränsingar, och sluta ta sönder mig själv? Allt behöver inte hända på en gång. Sara, ta det lugnt nu. Det är okej som det är. Andas. Kolla på MASH och vänta på tröttheten. Ta nya tag i morgon. Okej?
fuck you little princess, who the hell d''you think you are?'
I mina, självklart. Jag förföljs ständigt av känslan att jag kan bättre, att jag har lite mer att ge. Skulle jag lagt en timme extra på engelskan inför det provet hade jag haft alla rätt, hade jag varit lite trevligare mot den person hade våran relation sett bättre ut. Ja, jag lägger ribban högt, riktigt högt, just för att jag är så påtagligt medveten om min egen kapacitet. Jag vet att jag kan. Ändå gör jag det inte.
Måste man alltid ge allt? Borde det inte vara okej att hålla balansen, fördela energin? Jag skapar mig själv ett mönster som gör att jag ständigt känner mig otillräcklig. Det är korkat. Men samtidigt är det svårt att sänka kraven, jag behöver stimulansen.
Kanske är det för tidigt än. Det är min brist på tålamod som ger sig tillkänna. Det är skolan, vänner, ego-tid, lägenhet, framtid, drömmar, alla program och böcker, träning, föreläsa, städa, pyssla, relationer, musiken, bearbetningen. Allt tar tid, jag vill ge allt lika mycket tid. De är lika viktiga delar av mitt liv, jag vill göra allt lika bra. Bäst, felfritt. Perfekt. I mina ögon. Slutföra, genomföra, aldrig avbryta.
Förtjänar jag att att må bra?
Ja.
När ska jag då inse mina begränsingar, och sluta ta sönder mig själv? Allt behöver inte hända på en gång. Sara, ta det lugnt nu. Det är okej som det är. Andas. Kolla på MASH och vänta på tröttheten. Ta nya tag i morgon. Okej?
fuck you little princess, who the hell d''you think you are?'
För signalerna har tystnat
Det är mycket språk just nu, fler ord än vanligt, mycket grammatik. Jag skiftar ständigt mellan tre språk, både gällande böcker och i mitt huvud. Franska, engelska och svenska går runt runt. Sakta börjar tunna trådar vävas emellan dem, likheter och olikheter, ord, stavning, använding, undantag, historia. Varje ord har en egen historia, ett eget arv.
Förmodligen är det detta som gjort att jag på senare tid blivit mer observant än vanligt på hur vårat språk används. Missbrukas kanske är ett bättre ord dock. Ja, syftningsfel och liknande kan jag ofta skratta åt, idag såg jag en lapp med överskriften 'Barnbytardag', och innebörden är ju väldigt komiskt. Men, helt allvarligt, vart är det på väg?
Sen när blev det okej att prata och skriva hur som helst utan att någon reagerar?
Allting bygger på språk, och att man kan formulera sig väl. Är det inte då skrämmande att läraren inte rättar språkfel, bara för att 'det var ju en inlämning i naturkunskap, då är det ju inte språket som ska rättas'. Nehe? Så de få svenskatimmar man i skolan har per vecka, det är endast då språket är relevant?
Hur tror egentligen regeringen eller skolan eller vilka det nu är som bestämmer, att man redan vid tolv års ålder ska börja lära sig ett helt främmande språk när man inte ens kan grunderna i sitt eget? Varifrån kommer attityden att det inte är viktigt att iaf kunna prata ordentligt?
Någon vis man sa en gång;
'En väl uttryckt åsikt är mer värd än
en illa formulerad sanning'
Och det ligger mycket i det. Ofta klarar man sig igenom mycket, endast genom att prata sig ur det, eller för all del skriva. Hur många gånger har det inte räddat mina betyg? Hur många gånger har inte mina ord räddat mig undan en hel massa obekväma situationer? Oräkneliga.
Ge barnen böcker, mycket böcker, ge dem glädjen att bygga ord, leka med dem. Ge dem bokstavsspel, bokstavspussel, korsord. Ge dem penna och papper, utmana dem, trigga dem, stimulera dem. Ge dem insikten att språket är värdefullt, ge dem tillfredsställelsen att aldrig behöva leta ord. Var en besserwisser, rätta när folk säger fel, när barn säger fel, även om du inte känner dem. Skydda språket på alla sätt du kan, ignorera inte förfallet, acceptera det inte. Och för Guds skull, prata inte bebisspråk med ungar, förenkla inte språket mer än nödvändigt. Låt dem sträva efter att höja sig till din nivå, sänk dig inte till deras.
Du behöver inte vara poet, eller författare eller ordkonstnär på något annat sätt. Du behöver inte heller vara facist och helt nitisk ifråga om grammatisk korrekthet och stavning. Inte heller behöver ditt dagliga vokabulär innehålla alla ord med fler än fyra stavelser.
Men, du behöver faktiskt bry dig om ditt språk. Du behöver förstå innebörden och vikten av en bra språkbehandling. Du behöver vara medveten.
Förmodligen är det detta som gjort att jag på senare tid blivit mer observant än vanligt på hur vårat språk används. Missbrukas kanske är ett bättre ord dock. Ja, syftningsfel och liknande kan jag ofta skratta åt, idag såg jag en lapp med överskriften 'Barnbytardag', och innebörden är ju väldigt komiskt. Men, helt allvarligt, vart är det på väg?
Sen när blev det okej att prata och skriva hur som helst utan att någon reagerar?
Allting bygger på språk, och att man kan formulera sig väl. Är det inte då skrämmande att läraren inte rättar språkfel, bara för att 'det var ju en inlämning i naturkunskap, då är det ju inte språket som ska rättas'. Nehe? Så de få svenskatimmar man i skolan har per vecka, det är endast då språket är relevant?
Hur tror egentligen regeringen eller skolan eller vilka det nu är som bestämmer, att man redan vid tolv års ålder ska börja lära sig ett helt främmande språk när man inte ens kan grunderna i sitt eget? Varifrån kommer attityden att det inte är viktigt att iaf kunna prata ordentligt?
Någon vis man sa en gång;
'En väl uttryckt åsikt är mer värd än
en illa formulerad sanning'
Och det ligger mycket i det. Ofta klarar man sig igenom mycket, endast genom att prata sig ur det, eller för all del skriva. Hur många gånger har det inte räddat mina betyg? Hur många gånger har inte mina ord räddat mig undan en hel massa obekväma situationer? Oräkneliga.
Ge barnen böcker, mycket böcker, ge dem glädjen att bygga ord, leka med dem. Ge dem bokstavsspel, bokstavspussel, korsord. Ge dem penna och papper, utmana dem, trigga dem, stimulera dem. Ge dem insikten att språket är värdefullt, ge dem tillfredsställelsen att aldrig behöva leta ord. Var en besserwisser, rätta när folk säger fel, när barn säger fel, även om du inte känner dem. Skydda språket på alla sätt du kan, ignorera inte förfallet, acceptera det inte. Och för Guds skull, prata inte bebisspråk med ungar, förenkla inte språket mer än nödvändigt. Låt dem sträva efter att höja sig till din nivå, sänk dig inte till deras.
Du behöver inte vara poet, eller författare eller ordkonstnär på något annat sätt. Du behöver inte heller vara facist och helt nitisk ifråga om grammatisk korrekthet och stavning. Inte heller behöver ditt dagliga vokabulär innehålla alla ord med fler än fyra stavelser.
Men, du behöver faktiskt bry dig om ditt språk. Du behöver förstå innebörden och vikten av en bra språkbehandling. Du behöver vara medveten.
