Sawawa

Det är jakten, det är tjusningen i att hitta ett byte, se det nappa och leka med det innan man fäller det, som lockar mig. Ja,det låter hårt och primitivt och känslokallt, men egentligen är det ju allt utom det. För det handlar ju bara om känslor, beteenden, kroppsspråk och begär. Det är levande och varmt och vilt och farligt, och så underbart härligt.
Jag vet inget som är mer berusande än att förbereda sig för det; Klä upp sig till tänderna, jaktutrustning.
Höga klackar, djup urringning, vilda lockar, svarta ögonfransar,
röda läppar, brun hud, vita glittrande skratt.
Sen spelar jag på min kvinnlighet och jag njuter av det. Varenda ord, varenda rörelse är genomtänkt och planerad, allt för att fånga bytet. Och de köper det, de dumma männen! De verkar inte förstå att det är jakten jag vill åt, att sen finns det inget intresse, efteråt så tänker jag redan på nästa erövring.

Är det verkligen att utnyttja folk? Är det fel att njuta av det? Är det egentligen mig det sårar mest, i slutändan? Varför sticker det folk i ögonen att man som tjej tänker såhär? Är jag cynisk bara för att jag inte känner att jag behöver en partner? Är det verkligen så moraliskt fel att leka såsom jag vill leka?

Det är makt. Det är en kick. Det är beroendeframkallande.
Och just nu är det även precis vad jag behöver och vill. 


                                                                   
                                                                     'silence will speak again'

Natten till idag spenderades på det mest trevliga vis.
Ungefär 02.00 träffade jag en vän ute och vi var ute och gick i tre timmar i regnet. Bara gick och pratade, och han skrämde upp mig med massa spökhistorier, diskuterade världen och livet och hur det smakar att äta sniglar. Det var spännande och roligt, och eftersom det i princp var första gången jag verkligen pratade med honom så fick jag mig en trevlig överraskning när jag upptäckte att han var en riktigt trevlig prick. En bra människa, med visoner och tankar. Uppfriskande!
När jag gick hemåt vid fem så njöt jag faktiskt av att vara genomblöt inpå bara skinnet, av att regnet droppade från min näsa och att det ömmade lite i fötterna. Jag njöt ännu mer när jag kom hem och fick krypa in i min pjamas och ned under täcket. Det var ljust ute, men jag somnade som en stock.
Nu är klockan nästan tre, och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den här dagen. Har en naggande känlsa av att jag borde städa och tvätta, men det är föga lockande. Men det är nog lika bra att ta tjuren vid hornen, vill jag vara ute och roa mig som jag har tänkt i helgen så är det väl bra att få det undanstökat.

Eller så ringer jag Isha så vi kan sitta och snacka skit.


                                                                      'anyway, you got to love me'

Alla lever. Alla människor som andas och tänker och finns, lever. Så därför har alla ett liv.
Inte?
Nehej, hur menar du då?
Att man faktiskt måste leva för att kunna sälla sig till dem som har ett liv?
Ibland känner man sig mer som en levande död, man går runt och vet inte riktigt vad man håller på med, men det finns ändå tillfällen då man verkligen spritter av liv, man kan inte sitta stilla och man verkligen känner lyckan över att bara finnas, av att blodet rinner genom ådrorna. De växlingarna tror jag att alla är med om, det är inget konstigt men det, men (det finns alltid ett men) jag tror att man kan styra över de där växlingarna själv.
Aha!
Hur jag menar nu?
Jo, helt enkelt så; Det är jag som bestämmer.
Det är mitt liv, och följdaktligen är det ju jag som bestämmer hur jag vill känna mig, om jag vill känna mig som zombie så gör jag det. En stund. För ibland är det ganska skönt, som en liten andningspaus, och det är självklart att de behövs. Likaså väljer jag att känna mig levande, väljer att njuta av ljudet av regn mot rutan, njuta av glädjen när vänner ringer, njuta av känslan av skäggstubb mot halsen, av hur god maten är, att färgerna är vackra, ja, bara känslan av att äga en kropp. Jag tänker njuta av alla uppkomna situationer, alla känslor och alla händelser. För jag vet att det är jag som bestämmer, och därför är det ju jag som har kontroll.
För jag tror, eller nej, egentligen vet jag nog men det är ganska farligt att uttala sig säker som något så vi säger tror för säkerhets skull, att den största rädslan människor i allmänhet har är att tappa kontrollen. Vad de förmodligen inte har förstått är att man måste ha kontroll innan man kan tappa den. Och det är först när man själv bestämmer över sig själv och sitt liv som man tar kontrollen över det, och när man väl gjort det så finns det inget att vara rädd för.
Så du ser, det är väldigt enkelt. Du har ett liv. Välj att leva det. Eller låt samhället, eller världen eller något annat leva det åt dig och tillbringa din tid i rädsla. Här har ni livets hemlighet gott folk, njut av den. Gör något av den, vakna upp, använd era sinnen och glöm inte bort att ni bestämmer.
Eftersom jag då bestämmer över mitt liv, så bestämmer jag mig nu för att ta på mig kläder, gå upp och äta tacos till frukost för att sedan spendera dagen med Anton. Och jag ska njuta av det, för jag lever.

                                                        

                                                                      'det var längesen något brann'

                                                         'your hard-loved man, and I just an easy woman'


Jag vet inte hur betydelsefullt det är att jag redogör för de senaste dagarna i detalj. Jag vet inte ens som det är relevant att jag ens nämner vissa händelser. Nog är det viktigt i mitt liv, och jag kan prata om det i timmar känns det som, men när man skriver det svart på vitt så är det som att orden förråder en. Hur jag än kommer försöka formulera det kommer det aldrig bli som det verkligen var, och vilka ord jag än knapprar ned så kommer de aldrig spegla vad jag verkligen kände.
För i grund och botten har de senaste dagarna bara handlat om en sak. En sak, och vissa ganska naturligt efterföljande händelser. Men en sak.
Kåthet.
Ja, och redan nu, när jag ser det ordet skrivet vill jag börja opponera mig mot det. Men det är sant. Det var så. Och min inneboende lust som fick mig klättra på väggarna i ren frustration ledde till att jag gjorde något åt det. Av ren tur, eller slump, eller ödet, eller vad man nu ska kalla det, så ringde Mimmis vän Marcus när jag var hos henne. De exakta orden som utbyttes kan jag inte riktigt komma ihåg, men vi pratade med varandra i telefon och det var ingen tvekan om vad vi ville. Därefter följde ett ihärdigt hett sms:ande.
Det var egentligen ganska enkelt. Jag ville ha sex. Han ville ha sex. Jag vet inte om vi i verkligen ville ha varandra, men det spelade liksom ingen roll. Och jag jag tror att det här är ett rätt så bra tillfälle att lägga in att jag i vanliga fall inte ens vill ha män, men som sagt, vissa gånger så nöjer man sig med vad som helst, bara det är en människa. Så ni ser, jag gick in i det här med en viss skeptisism, för jag vet ju att jag inte tänder på män.
När det väl blev bestämt att han skulle komma och hämta mig och kvällen blev en lång väntan och full av säkert irriterande frågor till Mimmi, som för övrigt tyckte att hela händelseförloppet var ganska komiskt, men med ett par drinkar och lite Beethoven senare var jag ganska lugn och det var då som saker verkligen började hända.
Han kom och hämtade mig.
Vi åkte ut till honom. Ett hus ute på landet.
Det är nu jag verkligen vill undvika att det utvecklas till en erotisk novell, för det är inte alls vad det handlar om. Nej, jag kan inte heller utveckla det hela till något romantiskt bjäffs att vi såg varandra djupt i ögonen och blev blixtförälskade, nej, så var det verkligen inte. Men, för att göra det lite lättare för mig så tänker jag fortsätta med lite enstaka staccato stödmeningar, så inte så mycket känsla.
Han knäppte upp min bh med en hand. Mycket macho. Han gjorde saker med sina händer och fingrar som fick mig att börja fundera på hurdana slags män jag legat med förut. Han fick mig att känna mig trygg. Han visade väldigt tydligt att han ville ha mig. Han gav mig komplimanger hela tiden. Han tog på mig hela tiden. Vi skrattade och pratade samtidigt på ett fullkomligt avslappnat sätt. Han fick mig att känna mig till hundra procent kvinnlig och fruktansvärt vacker.
Första gången vi låg med varandra kom jag. Två gånger. Jag har aldrig kommit med en man förut, och jag har aldrig kommit med någon första gången. Efteråt höll han om mig och sa, igen på en mycket härligt macho sätt att han nog inte tänkte släppa hem mig. Så jag stannade en natt till.
Eftersom jag inte tänkt att skriva en roman om det här så tänker jag inte ens börja beskriva allt som hände däremellan, för det hände så mycket, vi sa så mycket, men det var framförallt känslan som jag inte kan beskriva. Så nu är jag fortfarande uppfylld av ett underbart lyckorus och jag är fullkomligt tillfredsställd. På alla sätt.
Återigen får jag medvetet hindra mig själv från att invända, och säga att det inte var så som det låter, jag är inte så, ja, slampig, för att det var så det var. Jag kan inte formulera det på något bättre sätt.
Och nu behöver jag leta reda på Isha för att sitta och prata igenom allt i detalj, för det finns trots allt vissa saker som inte passar sig i skrivna ord. Dags för tjejsnack alltså. 


                                                                       'oh boy, you make me feel'

Kvällen nyckelord; lockigt hår, massa smink, grymt snygg, mycket cider, gratis buss, trevligt sällskap, ett par timmar på Pim's, djupa kärleksdiskussioner, dans på Krickelin, en pojke vid namn Johan, och händelser som inte kräver detaljer i kyrkparken.
Herregud.
Kyrkparken.
Och det värsta var att han var fruktansvärt bra på att hångla, han gjorde precis så som jag älskar.
Tack och lov bytte vi inte nummer.
Men hjälp, i kyrkparken.

Kyrkparken!

Min oförmåga att inte kunna tänka längre fram i tiden än ett par dagar börjar göra mig frustrerad. Man får frågan vad man ska göra i sommar rätt ofta, och jag vet aldrig vad jag ska svara. Det är inte det att jag inte vill göra saker, det är bara det att...ja, jag har ingen energi att fundera på vad, än mindre när. Är trött på att alltid vara den som ska stå för alla ideér, organisera allt, planera åt både mig och alla andra. Jag orkar inte känna mig ansvarig för att saker ska utföras när man är fler som vill det.
Men jag vet vad jag gör idag, Isha kommer över snart. Och vi ska umgås och äta spenat. Imorgon, och tillika resten av veckan är ganska blank. Jag är redo för det mesta.
Någon dag borde jag lägga en stund på att städa mitt rum, för det är böcker och kläder överallt. Det får inte plats mer böcker i bokhyllan, de ligger i högar på golvet och runt om i hela huset. Och ändå tycker jag att jag aldrig har något att läsa. Likaså är det kläder över hela rummet, men jag har aldrig något att ta på mig. Ett riktigt i-landsproblem skulle man kunna tänka.