Sawawa

Det är onsdag idag, eller hur?
Isåfall är det min tredje dag som hundvakt, och det går strålande. Jag menar, jyckarna sover och äter, inte mycket jobb direkt. Dessutom har det ju vart tropisk värme, och jag har kunnat skylla på all avsaknad av aktivitet på det. Ett annat plus är att brännan börjar hitta tillbaka. Samt att det är trehundra meter ned till Vänern. Inte helt fel!

Dock börjar jag känna mig lite lätt rastlös. Jag har tagit med mig en hel hög med grejor att pyssla med, men jag känner inte riktigt inspirationen. Jag vill hem och packa, slänga, rensa ur, städa. Jag vill till Malmö. (What's new?)

Berättade jag att jag i måndags skickade in uppsägningen på min lägenhet?
Det gjorde jag.
Och det förvånade mig att det kändes så läskigt. Helt plötsligt gick det upp för mig att, även om jag vill det här och ser fram emot det så sjukt mycket, så har jag ingen lägenhet i november. Mitt liv, det där som bara innefattade mig och katten och mina räkningar och min mat och min träning och mitt whatever; det är slut med det nu. Med allt vad det innebär, på både gott och ont.
Så, nu när jag fått ur mig det så kan jag låta mig själv börja pirra över allt annat. Malmöflytt. Samboskap. Kärlek och närhet, gemenskap och utveckling. Att slippa sova ensam, och att verkligen få börja leva mitt liv.

Jag är inte singel längre.
Jag vet inte riktigt om det är offeciellt än.
Inom tre månader är jag sambo.

Det är stort och mäktigt och härligt och jag känner mig lugn och trygg och glad.
My heart sings.

Just för stunden känner jag mig dessutom trött och hungrig och avslagen. Men det beror mest på för lite sömn, den otroliga värmen och att jag glömt äta. Daniel åkte imorse, och sedan dess har jag hunnit dricka kaffe med Sara, klippa gräset och jobba i två timmar. När jag packat ihop det sista nu så far jag till Lidköping.

Tänk vilken tur man har som får sitta i en stekhet bil i sju-åtta mil.

Han Daniel är hos mig.
Kärlek.

Inatt har jag drömt hur konstigt som helst, och jag vaknade inte mindre än tre gånger och trodde att jag var tvungen att gå upp. Man kan tänka att jag kommer vara lite seg idag, men, jag ska fara till Göteborg och hänga med Nathalie, så skulle sådana tendenser visa sig får jag allt ta och skärpa mig.

Den största frågan av dem alla är ju som alltid;
Vad ska jag ha på mig?

Jobb-chock.
Det var ändå en lugn dag idag, trots vädret, men det märks att jag inte är van vid att jobba åtta timmar i sträck. Nu skulle jag kunna överdriva och säga att jag är förbi av trötthet, men så illa är inte inte. Riktigt. Men mör är jag, och lite lätt illamående, och det blir nog inte mycket mer gjort ikväll.

Idag har också varit en myrkryp i huden-dag, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Har en mysko känsla i maggropen, och kan jag inte äta bort den ikväll, så får jag försöka träna bort den imorgon. Nervös energi i massor. Samlat i min mage.

(Alltså, jag måste bara förtydliga lite; mina rubriker är alltid låttexter eller citat, och ibland när jag inte har någon som jag direkt känner för, så tar jag första bästa som kommer på radion. Ja. Så, tack Håkan för dagens rubrik.)

Inatt kunde jag inte riktigt somna, vilket kan förklaras med att jag i princip sov hela dagen. Men, jag upptäckte också när jag låg där mittemellan sömn och vaka att jag väntade på honom. Någonstans i min pyttelillahjärna så väntade jag på att skrivbordsstolen i vardagsrummet skulle knarra till, bökas lite på toaletten och sen skulle han krypa ned bredvid mig. Som många nätter förut.
Men nä.
Det hände ju liksom inte, no shit Sherlock. Människan är en sisådär 40 mil upp i landet, och när jag väl somnade var väl ungefär när gongongen ringde och väckte honom. Vi verkar inte riktigt vara i fas, rent dygnsrytmmässigt. Å andra sidan har han varit med mig hela dagen idag, på ett sätt som jag inte riktigt kan förklara.
Idag har varit konstig överlag; jag åkte till IKEA. Gick runt där och höll på att få bryt på alla människor och ljud och ljus och hjälp, vad stressande det var! Dessutom var det bara en stor saknad, han skulle vara med. Han ska vara med. Det där är inget jag ska göra själv.
Så jag åkte hem. (Först åkte jag buss runt halva stan, bara för att lugna ned mig lite. Sen gick jag genom Möllan och höll på att förfrysa, och så passade jag på att handla lite mat.)
Sen somnade jag på soffan.
Vaknade av att jag drömde helt mysko.
Åt.
Nu sitter jag här.
Lyssnar på Kvällspasset.
Ska snart städa lägenheten fin. Gå ut med skräp, packa det sista och sen...
Sista kvällen.
Fuck.
Jag vill inte!

Jag har haft lite problem med vad det är för dag idag.
Ideligen tror jag att det är måndag. Sen får jag stanna till och inse att det är söndag. Då drar jag en djup suck av lättnad, en hel dag till här. Underbart.
Men.
Nu är det snart måndag. Om några få timmar (tio) så är det bara ett dygn kvar i Malmö. För den här gången, ska väl tilläggas, men, jag vill inte åka.
Jag höll på att skriva att jag vill inte åka hem, men det är inte hem, här är hem, så jag vill inte åka bort. Jag vill vara kvar här. Den här lägenheten luktar mer hemma än vad min lägenhet någonsin gjort, och nu har jag verkligen bevisat för mig själv, och alla andra (?) att det är hemma även utan honom.
Åhå.
Men nej, det är upp i landet, tvätta kläder, träffa vänner (jag saknar er så det kryper i huden, och jag har så mycket att prata om, mina underbara), jobba, mysa med katten, ringa samtal, säga upp lägenheten, börja packa, vara hundvakt och allt annat och ingenting. Jag har saker att pyssla med. Det kommer blir bra. Det handlar ju trots allt bara om ett par veckor.

Min tjugoårsdag.
Jag vaknade av mig själv, redan innan tio, och det var nog den bästa present jag kunde ge mig själv. Började sedan dagen med att äta en lång frukost med mig själv, en frukost som inkluderade färsk ananas. Mums. Vidare tog jag det behagligt lugnt, och promenerade så småningom ned mot stan där jag i en timme gick runt och kikade i massa små affärer innan jag köpte min födelsedagspresent till mig själv; ett par vita Keds som jag suktat efter i månader.

Hade bestämt med Clara att mötas utanför systemet klockan två, varav vi upptäcker att de stängde vid detta klockslag! Chock var ordet, men som de företagssamma unga kvinnor vi är tog vi raskt reda på var närmaste öppna systembolag låg, och traskade dit. För mig var det en ny värld som uppenbarade sig, då Clara introducerade mig i öl-världen. Jag, som då oftast och helst dricker vin, kände mig handfallen, men litade totalt på henne. Snubben i kassan gjorde en stor affär av min födelsedag, och uppmande mig att rama in kvittot.
Vidare hem mot mig, via affären, där vi blev expiderade av den snygga rödhåriga tjejen, som kände igen mig, och jag fick grattis-önskningar från henne också.

Clara och jag lyxade med kött, dagen till ära, och potatissallad. Väl hemma satt vi och pratade och drack öl, förberedde maten, pratade ännu mer, andades lite lustgas, åt, drack mer öl, lade tarot, bakade kladdkaka och drack varsin cider och ja...Timmarna gick fort! Efter en dusch och lite fixande var klockan redan elva och vi var på väg ut för att hitta nåt najs ölhak att hänga på.

Vilket vi också gjorde! Delade bord med två tjejer, och jag skrattade så mycket så jag grät. Mer öl, och saltlakritsshots, mycket goda! En rolig servitör, men det roligaste av allt; på toaletten hade de en vanlig toastol, och en mindre, bredvid varandra! Clara och jag var ju bara tvunga att gå samtidigt, bara för att, och vid Gud, jag har nog aldrig skrattat så mycket. Hela situationen, att sitta där, bredvid varandra! Ja. Ni kan ju tänka er.

Ölhaket stängde redan ett, men vi kände ju att kvällen var ung, så det var bara att dra vidare. Till slut hamnade vi på Deep, där det var Wonk och massa bögar. Och flator ska tilläggas, men de verkar inte riktigt vara så dansanta. Hängde en del i kareokerummet och sjöng oss hesa, dansade oss svettiga, och natten gick så fort. Helt plötsligt var klockan fyra och genomsvettiga och trötta och glada och fulla skildes vi till slut åt.

Det var med tunga fötter och lätt hjärta jag gick hem i natten, eh, morgonen. Många detaljer att ta in, många flörtar att le åt, oändligt många skämt och dansmoves, uppraggningsförsök och diverse annat.

Jag mådde som en prinsessa hela dagen, och idag har jag väl mått som jag förtjänat antar jag. Har sovit ofantligt mycket, läst en del, försökt att äta och dricka vatten, men överlag legat på divanen med ett täcke och rört mig så lite som möjligt. Nyss var jag nere och köpte chips, det känns som att det behövs.
Imorgon är sista dagen i Malmö, då ska jag städa och fixa har jag tänkt. Om det inte är sol, då lär jag ligga rätt så mycket nere på gården och sola mig.

Jag har haft den bästa födelsedagen i hela mitt liv.
Mer om den kommer.
Men nu är jag trött. Har tvättat bort sminket, och bokat bussbiljett, hur jag lyckats med det i mitt inte så nyktra tillstånd är mer än jag förstår, men nu vill jag bara vältra mig i sängen.

Lite snabbdetaljer: Ananas-frukost, nya skor, systemet!, Clara, öl, lustgas, mat, mer öl, kladdkaka, cider, mer öl, klänning, leta ölhäng, mer öl, två trevliga flickor, Deep = Wonk = bögklubb, dans dans dans dans, mer öl, hångel, kareoke, nattpromenad hem. Eller ja. Massa mer. Oh.
Omvälvande är ordet.

(Om någon är intresserad så är jag hemma på tisdag. Then I´m all yours.)

Expedit: (På bred skånska) Ja?
Jag: Två paket lustgas.
Expedit: Ja. Det blir nittio kronor. Ta det försiktigt nu.
Jag: ??,
men nickar, betalar och går ut.
Först på gatan inser jag det roliga och börjar garva. Hoho.


Att timmarna går fort när jag och han är ute och spatserar är något som jag alltid reflekterat över, och tyckt vart väldigt härligt. Att vi kan vara ute och gå i timmar. Först idag insåg jag att det är fullt möjligt att göra det även ensam i den här staden. Jag gick ut vid tre, för att kolla lite snabbt efter några grejor.
Som ledde till massa strosande in och ut i affärer.
Second hand-kollande. Te-inhandlande.
Ett par koppar kaffe och korsord på Simris.

Dessutom har jag hunnit både tvätta fönster och kläder idag. Och diska. Och läsa en hel del. Och duscha och sånt krafs. Nu, om jag inte går ut och tar en öl, funderar jag på att kolla om inte Clara har lust att komma över och provdricka mitt nya te, med mitt hemmabakta bröd till.
Sen har jag ju lustgas också.

Idag har jag fikat med en ny, underbar vän; Clara. Hon har precis flyttat hit från Göteborg, och det känns bra att ha någon i samma läge. Vi fikade i över två timmar, och sen gick vi hit och drack saft och åt choklad och snackade hela kvällen. Hon gick precis, efter två långa kramar och orden jag tycker om dig. Glädje.

Så nu lyssnar jag på Las Palmas och ska snart fixa mat, städa lite och ja...kvällen är ung!

Okej, det är gråtmildhet och sorg och ångest och pms och ensamhet i en salig röra. Det är lycka och pirr och glädje och förväntan. Det är oro och förtvivlan och osäkerhet och rädsla. Det är tillförsikt och lugn och hoppfullhet och insikt. Det är uppgivenhet och ilska och fan fan fan.

Jag önskar så att jag kunde sätta fingret på det. Jag önskar att jag kunde se med klarhet på hela mitt liv, alla aspekter samtidigt. Se hur det passar ihop, och inte passar ihop, se det som är fel och det som är rätt. Just nu paralyseras jag av rädsla. Jag vill verkligen inte vara rädd. Jag vill mycket hellre vara kär. Som jag är. Men. Jag är rädd. Nu är jag rädd att tio dagar för honom i ensamhet och tystnad och meditation kommer förändra något. Jag är rädd att han kommer tro att han ser något annat, något som inte innefattar mig, och ja, jag är egoistisk och egocentrisk och alla ego-ord man kan komma på. Men det hjälper inte. Jag vill inte att det jag ser så klart så ofta, ungefär som när man står på en bro över en halvdjup bäck och då och då skymtar botten mellan strömningarna, klart och tydligt, ska grumlas för mig. Jag vill inte att den framtid jag har i maggropen ska mediteras bort, och inte ens av mig själv.

Det är nu jag vet att jag behöver stanna upp. Andas. Lugna ner mig. Inte panikreagera och alltid, fanfanfan, alltid tro det värsta och jävla ångestmonster och jag duger fan inte till något och vem skulle vilja ha mig. Det är nu jag ska se ljuset, minnas hur det var att falla i kärleken och ha den överallt, runtom mig, i mig. Andas glitterfylld kärleksluft och veta att han är i den och jag vill inte att det ska handla om honom men det gör det och jag kan inte låta bli att älska det, jag älskar att han fyller upp mig så och får mig att vilja och våga, och han får mig att se att allt det finns i mig.
Nu måste jag minnas, lita på mitt minne och på min känsla och min jävla berömda intution som stämmer på alla utom mig själv, eller så är det bara för att jag inte vill att den ska stämma.

Ibland tittar han på mig och säger att jag hypnotiserar honom. Det gör jag inte, jag bara säger det jag ser, det som så ofta omringar honom, som sipprar ut ur hans porer och som glittrar i hans ögon. Det som avslöjas i de där små gesterna, det som finns i mellanrummen mellan orden innan han ens tänker det. Jag kan se det. Men jag litar inte på mig själv, och jag vill inte framkalla något, hypnotisera, kalla det vad man vill. Jag vill bara slappna av och andas och minnas och komma ihåg hur det känns när han tror att jag sover och viskar jag älskar dig och jag är så lycklig med dig i mitt öra och jag ska komma ihåg att han faktiskt gör det och det kommer faktiskt inte försvinna.

Det är nu jag ska krypa ned i sängen, bland våra kuddar, under mitt täcke, men hålla handen över hans, som om han låg där, och jag hade handen på hans bröst, såsom jag brukar.
Det är nu jag ska gå upp i morgon och göra frukost och inte duka för två men sitta på min plats fast jag har ryggen mot dörren och egentligen vill sitta på andra sidan, men det är hans plats och då kan jag glömma av mig och titta upp ur min bok för att säga något och inse att han inte är där.
Det är nu jag ska diska och plocka, bädda sängen och göra fint, bra för att, för att jag trivs med det, för att han ler så busigt, för att det leder till diskussioner om hemmafruandet och för att jag kan få honom att skratta genom att se upprorisk ut.
Det är nu jag ska duscha ganska länga och faktiskt lägga handduken på toaletten och inte låta den hänga kvar på kroken får så når jag den inte utan att kliva ut ur duschen och jag inte ropa till honom som jag alltid annars gör och jag står där med vattnet droppande och han räcker mig handduken med en finurlig blick.

Jag är här och han är runt mig fast han är inte här. Mina saker smälter in som om de alltid funnits här och jag känner mig hemma, verkligt hemma, men han är inte här, jag kan inte sitta i fönstret och titta ned på gatan och se honom komma gående men sen när han kommer in genom dörren låtsas bli förvånad och sen kunna gömma mig i hans omfamning.

Fuck. Jag vill inte bli kvar med alla minnen, utan fler att lägga till, jag vill inte att det ska vara slut här att det inte kommer finnas mer. Jag vill kunna tro men jag är rädd och jag har faen inte gjort där här förut och vi har mätt med tumstock att min säng inte kommer få plats, men min byrå gör det och vi har pratat garderobsutrymme och att måla om badrummet och sätta upp hyllor i köket men sen backar vi och ser på varandra och det går för fort, men inte tillräckligt fort, för jag vill ju, jag vet att jag verkligen vill för det känns så in i märgen rätt, jag är bara rädd för att bygga luftslott och så kommer han ut på andra sidan och spräcker hål på dem.
Han behöver det här. Jag vet det. Jag vet, likaväl som inför allt annat, att det här är något som måste få hända. Han måste få tänka, och hinna se, hinna känna, på sitt sätt, och komma ikapp. Men i det...i det finns det en risk att han inte väljer samma väg som jag och om han inte gör det så är det väl så och öde och karma och fan och hans moster, och det kommer inte göra ont om jag inte väljer att det ska göra ont men smärtan känner jag, vi är vänner, och det var länge sen sist.

Nu vill jag ha hans armar och han blonda lockar och hans blick som t r ä n g e r in i varje cell av mig och hans ord och skorrande ärr, och jag tycker ju inte ens om skånska, och den där gropen i hans bröst där dofterna samlas och min näsa precis får plats och hans händer som bara är lite större än mina men som rymmer så mycket mer och hans vänstra öra där man fortfaranda ser den lilla fördjupning från det att han hade hål där och ärren på hans haka och hans rygg som är bred och liksom fyrkantig och mjuk och stabil och hans leende, vid gud, hans leende som värmer upp allt som någonsin varit fruset. Ibland står vi framför speglen i hallen och håller om varandra och betraktar spegelbilden. Vi passar bra ihop. Han nickar och ler när jag säger det. Kramar mig lite extra. Snusar i mitt hår.

Jag är totalt såld.

Ljud.
Bilar. Rop. Övergångsställets tickande. Stolen knarrar. Datorns fläkt. Någon skrattar till. Tangenternas klickande. En bildörr slås igen. Sirener på avstånd.  Vattenledningarna brusar. Sms-signal.
Det finns ständigt ljud. Även om jag sitter i en tom, tyst lägenhet, ensam, så är det aldrig ljudlöst. Ljud finns alltid där, stadsljud. Ändå saknar jag redan ljudet av hans röst, hans andetag, ljudet av hans existens.

Jag fällde ett par tårar när han gick imorse, men det känns ändå bra. Jag har egen-tid nu, att tänka och reflektera och känna efter. Flanera runt och och på allvar upptäcka Malmö. Det finns oanade möjligheter i det. Kanske känner jag att det känns skönt att åka hem efter helgen, kanske är en tom lägenhet här inget som lockar.

Idag har jag fikat med Nanna, en tretimmarsfika. Ikväll ska jag städa lite, ta mig ett bad, läsa och meditera. Kanske om jag känner för det, och det inte regnar, så snörar jag på mig inlinsen och åker en sväng.
Jag saknar att mina vänner är så långt bort.

På lördag fyller jag 20. Det ni.

Innan jag åkte hit nu fick jag stränga tillsägelser att uppdatera min blogg, och långa inlägg efterfrågades. Nu har det ju gått som det gått med det hittills, dock kommer jag ju vara kvar här en vecka till så det ska nog bli bättre.
I fredags ankom jag alltså till Malmö, och nu i efterhand tycker jag det är helt otroligt att jag lyckades gå upp fyra på morgonen, för att hinna med bussen klockan sex. Men kanske var det tack vare det som jag somnade på bussen från Göteborg och sov bort mer än en timme av resan. Inte undra på att det kändes som det gick fort. Eller så börjar jag bli van.

Är fortfarande förkyld, fast det blir bättre. Men den har gjort lite mer slö än vanligt så helgen har varit väldigt lugn. I fredags kväll var några vänner över och käkade och spelade spel, i lördags sov vi mycket och gick promenader och jag tvättade fönster. Igår...äsch. Jag kommer inte ihåg, dagarna flyter ihop och allt är bara underbart härligt helt enkelt.
Allt blandas och jag är fascinerad och jag skrattar och gråter och allt om vartannat.
Ena stunden ligger jag och läser och han jobbar, i nästa står vi i hallen och spänner ögonen i varandra och diskuterar klassamhället och barn och utbildning, i nästa står jag uppflugen på en stol och tvättar fönster och han ger mig en hejdå-puss innan dörren stängs igen.
Och detta var bara imorse. Så är det hela tiden. Vi dansar i vardagsrummet. Vi sitter mittemot varandra vid köksbordet och diskuterar drömmar. Vi ligger i sängen och fnittrar. Vi springer om varandra när vi duschar och klär på oss.
Vi.

Idag leker jag hemmafru. Fönstertvätt och brödbakning, bädda sängen och städa köket, plocka med kläder och skura badkaret. Det är bara förklädet som saknas.

Det här var en bra dag, höll jag på att skriva men sen så ändrade jag mig.
Det här är en bra dag. Fortfarande.
Även om vissa personer beter sig som små rädda barn och jag bara önskar att de kunde hantera saker och ting lite bättre. Jag är kanske inte bättre på att hantera saker själv, men jag är iaf medveten om det. Jag förvarnar. Inte bara reagerar irrationellt helt out of the blue.

Ikväll ska jag hänga med föräldrarna och bli lite ompysslad. Imorgon ska jag städa och packa och vila i en härlig blandning. På fredag morgon, verkligen morgon, 06.00 går min buss och jag sticker till Malmö. Så ser planen ut framöver. Spännade värre.

Vad har då egentligen denna helg lärt mig?
Jo, att alltid vara öppen och beredd för nya upplevelser.
Att ta det lugnt och lita på min magkänsla.
Att jag klarar så mycket mer än vad jag tror.
Och kanske framförallt; våtservetter, öronproppar och vatten är ovärdeligt på skogsfester.
Dessutom insåg jag snabbt, tack vare UV-lamporna, exakt varför jag har sparat ett par vita vida byxor i min garderob hur länge som helst. Perfekta danskläder!

Just nu pratar min kropp med mig. Genom att bli slö, täppt, öm och loj så visar den att jag ska ta det lugnt nu. Så det blir fruktansvärt mycket chill några dagar nu, mycket sömn, vätska och bra mat. Bra sällskap. Måste återhämta mig, för på fredag blir det Malmö igen.

Utdrag:

Mörkret är kompakt nu, och jag håller mig nära honom. Skulle jag tappa bort honom finns det ingen chans att se något i det här mörkret. Vi dansar mycket, och jag betraktar och noterar hur musiken styr dansgolvet på ett mycket påtagligt sätt. Hur energierna flyter runt, in i och igenom alla. Jag ser upp mot himlen, som är stor och mörk och öppen, sen ner i marken, nedstampat gräs och mina bara fötter.


Vi springer runt bland klipporna en del, sitter och tar det lugnt, går ned och dansar. Natten förflyter i ett underligt tempo, jag känner mig glad och lätt och fascinerad av allt som sker runt om mig. Någon gång, i väntan på lite bättre musik, lägger vi oss i chillen för av vila lite. Trots den höga ljudvolymen somnar vi i varandras armar.
Jag vaknar till ibland, och ligger och tittar på alla människor, försöker utröna hur mycket klockan är, men så somnar jag alltid igen. Det är kallt, och vid något tillfälle hittar jag en filt som jag sveper om oss.


Det är ljust igen, festen är fortfarande igång, musiken dunkar på i takt med fågelkvittret. Allt känns smått surrealistiskt, men fortfarande fullkomligt underbart. Det ligger folk och sover lite här och var, en del dansar fortfarande, men de flesta som är kvar sitter i små högar och hänger.


Senare på eftermiddagen är allt ihoppackat och nästan allt folk är borta. Vi, skåningarna och jag, står vid bilarna och hänger. De ska ned till Skåne, och planerar rutten, jag ska hem och försöker förtränga hur jobbigt det känns. Vi säger hej då, och jag känner att det måste vara början på många fler trevliga stunder ihop.
De släpper av mig hos mormor, och jag går upp till henne, säger hej, och däckar på soffan.
Vaknar till, pratar lite med henne och springer till bussen och sen vidare till tåget.
Somnar på tåget.
Håller på att missa att byta i Falköping.
Får gå hem i regnet sen.
Varm dusch. Varm pyjamas. Varm säng. Sömn.

Utdrag:

Då jag varit vaken och igång i mer än ett dygn så gick jag in i tältet för att powernapa lite. Jag kanske hade slumrat i tjugo minuter, en halvtimma eller så, när jag halvvaken hör någon komma in i tältet. I min dröm är det en vacker tjej som kryper in, och frågar om jag är vaken. Jag svarar inte, så hon böjer sig ned och kysser mig, en kyss som jag besvarar.
Det är när jag öppnar ögonen och ser att det inte är en tjej, utan han som kysst mig, som det blir komiskt istället för väldigt hett. Jag menar, hur kunde jag inte känna skäggstubben?


Det är massa folk överallt nu, och han försöker visa mig att man ser ganska tydligt vilka som går på vilka substanser. Jag är sugen på öl, och lyckas köpa det, även om snubben som säljer står på dansgolvet. Sedan drar jag och han ut på klipporna, ser på solnedgången, meckar en braja till oss och försöker föra något slags samtal, dock på nivån djupare, och det går inte helt bra. Men roligt är det, och mysigt.  


Dansa, dansa, dansa.
UV-ljuset gör att jag knäpper upp min skjorta lite mer, och är glad över att min bh är så vit och jag dansar, dansar, dansar. Gräs under fötterna, kroppar som rör sig i symbios runt om mig, ljuset som blinkar och sveper och har sin egen dans. Musiken som går ut i blodet, tung bas, tunga rytmer, aldrig någon text, bara känsla, grym känsla. Alla dansar för sig, mot DJ:n. Framför mig ser jag alltså ryggarna på folk, sneglar jag bakåt ser jag ansikten som speglar det jag känner. Lycka.


Fyverkerier började helt plötsligt lysa upp himlen, den ena vackrare än den andra. Det går ett sus genom dansgolvet och när jag ser mig om ser jag att alla har vänt sig ett kvarts varv, från DJ:n mot berget där fyverkerierna kommer. Alla dansar uppåt, mot himlen, och jag försöker föreställa mig hur (ännu mer!) fantastiskt det där måste varit om man hade varit trippad på något.
Han och jag pratade sedan om hur underbart det är att någon har sparat och tagit med sig, och fixat de där fyverkerierna. Vilken grej.


Jag sitter med min ljumma öl vid elden och det vimlar av människor omkring mig. Om jag möter någons blick ler vi mot varandra, men jag försöker lite medvetet hålla mig i utkanten. Bara betrakta, känna. Musiken är hög, elden varm och förtrollande, hela natten verkar magisk.

Oh. My. God.

I fredags åkte jag hemifrån för att parta på Idas inflyttningsfest; tänkte åka hem samma natt, möjligen tidigt på lördagsmorgonen. Den festen var kanon, massa folk, sol, chips, musik, allt sånt.
Dock är det så att han råkar befinna sig i Göteborg, i Fiskebäck närmare bestämt. Även om det var så att det bara gått lite mer än en dygn från det vi skildes åt i Malmö så tyckte jag att det vore korkat att sumpa chansen att få kramas lite. Allt föll på plats, en vild bussfärd och en halvlång vinstinn promenad senare är jag nere i hamnen, och blir uppmött.

Natten som följde var helt fantastisk. Jag träffade en hel hög med underbara människor och jag kan inte med ord beskriva stämningen, en stämning som varade hela helgen. Gemytligt, öppet, trevligt, vänligt, busigt. Vi dekorerar klippväggarna med kritmålningar, fantiserar om överfallsplaner, värmer oss vid elden. Närmare morgonen beger vi oss på utflykt, jag, han, och en snubbe som heter Ole.
Upp och ned för att klippor; eller snarare väldigt mycket upp. Helt plötsligt är vi på den högsta punkten, och den utsikten. Den utsikten. Inte ens en kamera skulle göra den rättvisa; kav stilla hav, klippor, solppgången, bergen, skogarna. Helt otroligt. Helt otroligt.

Sen badade vi näck alla tre i havet, på meditativt underbart sätt. Det alldeles stilla, svala vattnet, saltsmaken, soluppgången, den blå himlen. Han fick noja på blåmusslor, jag fick hålla kurs, sen gick han runt i vattnet och plockade dem med tårna. Jag försökte unvika brännmaneterna, och det gick bra.
Nu kommer den barnförbjudna biten.
Ole verkade ha något sjätte sinne, för han lämnade oss ensamma där vid havet en bra stund. Så där älskar vi, på en stenhäll alldeles vid vattnet, solen torkar våra blöta kroppar och jag tror inte jag behöver ge fler detaljer för att beskriva hur fenomenalt fantastiskt underbart det var.

Någonstans här börjar det bli lätt dimmigt, men vi somnade aldrig, vi fortsatte hänga, prata, umgås, käka. En utflykt görs till Frölunda Torg, jag passar på att åka förbi min mormor och få mig en dusch. Det blev nämligen bestämt att jag skulle hänga på festen som skulle vara på kvällen.
Sara. På en rejvfest.
Det var något av det bästa och roligaste jag någonsin gjort.
Jag är nästan nykter, två öl och lite hasch, men det är precis perfekt, och det finns så mycket att berätta om det att jag inte vet var jag ska börja. Musiken som dunkade från fyra lördag eftermiddag till två på söndagen. Alla vänliga människor, samtalen, känslorna. Tiden som verkade leva sitt eget liv, upptäcksfärder i bergen, meckande på klipporna.
Jag och han somnade någon gång i chillen, i varandras armar och sov gott och ganska länge och sen när vi vaknade så är det dag igen, musiken är fortfarande igång så det är bara att fortsätta festa.

Nu är jag precis hemkommen, nyduschad och jag börjar tina lite. Rivsår, skrapmärken, muskelvärk, ömmande fötter, en avsliten tånagel och en hjärna som är ganska många knop segare än vanligt. Men jag är lycklig, om än mycket trött. Detaljer och roliga anekdoter kommer senare, om det hinner bli lite lugn och ro. Jag har ju inte ens hunnit berätta allt roligt som hände i Malmö sist. Shit, det händer så mycket!

Jag har alltid haft lätt för att känna mig hemma på olika platser, och 'hem' har alltid varit en väldigt relativ term. Att höra hemma någonstans har för mig inget med adress eller var man har sina saker att göra, utan en känsla av tillhörighet. Numera är det lika hemvant att trycka till med höften mot ytterdörren till mina föräldrars hus, ta det lilla extra klivet från det översta trappsteget till dörren med mitt namn på, som att rycka upp porten till mormors trappuppgång. Det är vana rörelser, och således hemma. Hemvant. Hemtrevligt.

Mitt i den känslan så växer den andra; att jag inte alls hör hemma. I ett drömlikt tillstånd kommer jag in i min hall, och med vana rörelser gör jag allt det där man gör när man kommer hem. Hänger av sig kläderna, sparkar av sig skorna, klappar på katten, plockar upp posten, tänder lampor. Drömlikt, för det känns som att jag inte är delaktig i dem. De är inte jag. Jag bor här, men jag är inte här. Jag känner igen mina möbler, de jag har handplockat och vårdat, mina böcker, mina tavlor som jag målat, mattorna mormor gjort. Städat och fint, nästan nitiskt, var sak på sin plats och det kryper i kroppen. Jag lever inte här.

Nu befinner jag mig i den lyckliga situationen att jag har all kapacitet att ordna det här, att flytta på mig, att leva precis det liv jag väljer att leva. Det liv jag behöver leva. Men jag vill inte fly. Jag känner att jag är färdig här, där jag är just nu, att jag behöver avancera nu, gå vidare till nästa nivå. Allt jag vill börja med, eller återuppta. Nya intressen och gamla passioner. Dans, musik, kaligrafikurs, caféhäng, meditation, antikvariat, nya människor, liv och rörelse. Inget av det hittar jag här, och det känns som att jag trampar vatten. Jag utvecklas hela tiden, så rasande fort, men det står stilla.

Jag tänker låta lyckan som jag känt den senaste veckan leva kvar, den finns fortfarande i mig, även om den inte finns här. Även om det känns kväljande underligt så ska jag nu lägga mig för att sova, ensam för första gången på många nätter och sova. Med mitt nya drömlexikon till hands hoppas jag på att många drömmar, som jag förhoppningsvis kommer ihåg när jag vaknar imorgon.

Malmö. Malmö. Malmö.

Nu har jag varit här i en vecka, och åh vilken vecka!
Igår kom vi hem efter ett drygt dygn i Ystad, och hjälp, vilket dygn!

Just precis i skrivande stund står det en doftande lasagne i ugnen, han går runt och pillar och nynnar med till Las Palmas, trafiken brusar utanför fönstret, jag har ont i fötterna efter allt promenerande och är fruktansvärt hungrig. Vi ska äta mat, kladdkaka och glass, spela spel och mysa hela kvällen.

Lycka.