Hon sa att den klädde dig
Ändå känns det inte riktigt som vardag, dock inte heller nytt. Upptäckte att vi har samma sätt att hänga och vika lakan, men hans t-shirtar kunde jag tydligen inte hänga rätt.
Malmö är behandlar mig bra. Grisen trivs här, hon har verkligen gjort sig hemmastadd. Imorgon har jag möte på skolan, och till helgen kommer resten av mina saker. Nu händer det verkligen grejor!
Det snurrar i min skalle
Igår hamnade jag och Daniel på Malmöfestivalen, och klockan åtta på kvällen stod vi och dansade loss järnet på Stortorget, till Familjen. Sjukt underligt, eftersom resten av publiken stod ungefär still. Daniel blev helt genomsvettig, och såg precis sådär galen ut som bara han kan. Han skrämde folk.
Underbart roligt.
Dansa dansa dansa.
Sen mötte vi två vänner, drog hem till oss, rökte några feta, lyssnade på musik och hade det allmänt chill. Natten fortsatte med matlagning, och sen stensomnade jag.
Vaknade för en stund sedan. Massa regn ute, men jag är pigg som få. Undrar om det inte får bli lite städning idag. Baka lite också kanske. Spela spel. Mysa.
(Psst, kom och hälsa på vettja!)
Den kommer att växa
Jag tycker om att krypa ihop framför datorn ihop, i pjamas. Jag tycker om att prata om hur dagen ska bli. Jag tycker om att dra på mig en klänning och springa till affären för att köpa brunch-mat.
Jag tycker om att diska och få kyssar i nacken.
Jag tycker om att irritera mig över att jag inte får plats med mina kläder.
Jag tycker om livet jag lever.
Älskade ängel
Grisen fick följa med. Nu spatserar hon runt i hela lägenheten som om hon ägde den, snacka om att göra sig hemmastadd fort!
Jag och Daniel har osynkade dygnsrytmer, han somnade för en lite stund sedan, jag har varit vaken sen nio. Så alldeles strax ska jag promenera iväg och handla, och sen göra någon form av brunch.
Ibland händer det
Om jag berättar att om tre timmar så möter jag Daniel på perrongen i Skövde, är det någon som verkligen egentligen kan förstå vilken lycka det är?
Som jag längtat.
Jag visste inte att jag längtat så. Men nu kan jag tillåta mig att göra det, nu när det bara handlar om timmar.
Så jag ska stå där, i jeans och tröja och nytvättat hår och inte ett spår av smink och bara le. Frysa lite. Men mest bara le, och förmodligen börja gråta när hans doft äntligen finns på mina slemhinnor igen, när hans röst äntligen är i mitt öra. Hans armar om min kropp.
(Och världens största TACK till Nathalie som utfodrar honom, så jag slipper möta en uthungrad man. You're my girl.)
Som bara en mor kan
För tillfället, fram tills på onsdag bor jag återigen hemma. Alltså hemma, som hos mina föräldrar. Det har jag bara gjort i ett par dagar nu, och redan är jag totalt fed up. Hade inte riktigt insett hur mycket jag vant mig vid att inte behöva konsultera två andra personer konstant...och kan inte komma ihåg att jag gjorde det förut.
Jag får spunk.
Och vill bara härifrån.
Nu tänker jag att jag åker på tisdagkväll istället för onsdag.
Bara jag kommer iväg.
Sen får jag väl skicka efter resten av mina grejor, vad som helst, så behöver jag inte komma upp hit mer.
Eller så skiter jag i tandläkaren på tisdag och åker imorgon.
Flowers in my hair
(Nu bortser vi från den klassiska ligga på mage-ställningen, så har jag sovit hela mitt liv.)
Nej, nu har jag börjat med att vilja ligga på rygg när jag ska sova. Ena benet rakt, det andra lite lätt böjt. Armarna ovanför huvudet, liksom en ganska kass balettdansös.
Vadan detta? undrar då jag. Varför har jag helt plötsligt nu börjat sova så? Förut har jag verkligen inte gillat att sova på rygg alls, men nu kan jag inte somna om jag inte ligger så.
Säkert någon undermedveten trygghetsgrej, skulle new age flum-sidan i mig säga.
Men gott sover jag.
Och med tanke på mitt blivande samboskap så får vi hoppas att jag inte utvecklar snarkande i takt med detta sovande på rygg.
Det är för sent att avbeställa
Detta fick en minnesbild att poppa upp i huvudet på mig; (och jag tror inte att jag har skrivit om det förut. Om jag har det, ursäkta upprepningen.)
Det är en kväll i Malmö, jag och D. hänger i lägenheten. Under dagen har vi gjort lite allt möjligt, jag har hur som helst hållt på med en hel del korsord. Nu sitter vi i vardagsrummet och han spelar massa Hasse&Tage-klipp för mig. Ofta skrattar jag så jag gråter, vilket är jobbigt, för att om man inte är tyst så hör man ju inte riktigt vad de säger och då missar man ju det roliga...
Hur som, ett av klippen är Hasse som är en riktigt gammal farbror som pratar om sitt liv. Hur han har det och vad han gör och hur det ser ut hemma hos honom. Bland annat nämner han att han har ju till och med antimakasser på fotöljerna!
Vid omnämnandet av dessa stelnar hela jag till. Jag sätter mig käpprakt upp och hör inte längre vad Hasse pratar om. Ordet 'antimakasser' är det enda som går runt i huvudet på mig. D. betraktar mig frågande, och ännu mer när jag rusar upp och springer ut i köket. Någon sekund senare är jag tillbaka med korsordet i handen.
'Skyddar nackstöd' : Lucka N Lucka Lucka M Lucka K A S Lucka E R
Ordet hade gäckat mig hela dagen. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad det skulle kunna vara.
Sen skrattade D. hela kvällen åt att jag regaerade så kraftigt. Bara på grund av ett korsord, och ett ord som antimakasser dessutom.
( )
Om en vecka är allt som det ska vara.
Om en vecka.
Imorgon när jag vaknar är det bara sex dagar.
Och, trots att jag vill det här så mycket, och längtar så det nästan gör ont, så kom jag på mig själv med att börja gråta förut. Det är jobbigare än vad jag trodde, att packa ned allt och lämna allt jag är van vid. Det är ett avslut, och jag måste ge mig tid att sörja det. Först då kommer jag verkligen kunna lägga det bakom mig.
Sen ska man inte glömma att andas heller.
Kom mod och passion
Tiden är dubbel, om inte trippel.
Samtidigt som jag sitter i mina föräldrars hus, dricker kaffe och pratar och skrattar så är jag någon annanstans. Jag vältrar mig lite i allt som varit, frotterar mig i det, njuter. Minns. Gjäldeglitter över en underbar sommar.
Också är jag framåt, i framtiden. I bakhuvudet gör jag listor för det jag behöver komma ihåg inför imorgon, jag fantiserar om hur det kommer vara att vakna bredvid en sömnvarm kropp en iskall decembermorgon.
Hela tiden pendlar mitt medvetande mellan dessa olika, ibland går det rasande fort, ibland sitter jag nästan fast. Jag upplever det särskilt starkt just nu, en del av mig vill förklara det med månen. Tydligen ska jag styras mycket av den, om man ska tänka horoskopiskt.
Jag fick lycka och glöd ikväll, en glöd som jag inte riktigt haft på ett tag.
Nu börjar jag se ljuset i slutet på tunneln, och det är inte ett tåg! Vetskapen om att jag är så nära nu, att mynningen närmar sig, ger mig liksom förnyad kraft. Det känns inte så riktigt överväldigande längre, och framtidsvisonerna blir allt tydligare. Klarare. Minnena får en ny funktion, de berättar mer för mig nu än de gjorde då. En helhet börjar skönjas. En logik, den jag alltid söker.
Nu, sömn, imorgon blir en till lång, händelserik dag.
My friends and I
(Först måste jag ju bara nämna att jag vaknade 06.23 i morse, och kunde inte somna om. För andra dagen i rad. Jag skyller så hårt på PMS.)
Turen då, alltså. Ja.
Den var...spännande? Intressant? Överaskande?
Lika nollställd som jag var innan, var jag nog både under och efter turen. Det var intressant, på så sätt att det är historia. Men jag var väl inte kolossalt imponerad. Men inte besviken heller. Bara. Okej. Hoho.
Jag har turistat, bara det är ju roligt i sig.
Nu är jag törstig och trött och glad och filosofisk och det är tid att packa böcker.
Repeat
Det innebär ju i förlängningen, att jag tänker sådant jag aldrig tänkt förut.
Och det måste ju någonstans vara essensen i utveckling. En del av mig kan distanserat sitta och gäspa när jag berättar samma historia/hypotes/anekdot/teori igen. För kanske 20:onde gången. Lite som manus, färdigt och klart. Jag har the cliffhangers, den lilla biten humor och slutiligen, förhoppningsvis, den intressanta slutklämmen. Men ändå väldigt mycket, för mig; been there, done that.
Så när någon, efter en sådan passage, ställer en fråga, eller formulerar en åsikt eller tankegång som liksom är helt ny för mig, ja, då sätter jag mig genast upp lite mer. Lystrar. Spetsar öronen. Likt en hund, som vädrar förändring. Sen kan jag nästan börja gråta av lycka när det är så att jag faktiskt inte tänkt det förut. Att personens vinkling, fortsättning, är något som inte funnits i min värld innan.
Då är det värt att berätta samma sak många gånger. För någon gång kommer man till det tillfället då det av någon anledning får den där extra twisten, och ja...det är en form av lycka.
Like O, like H
Pratat och umgåtts och skrattat och gått och ätit och är helt trött. Har en sovande katt bredvid mig, hon är också trött.
Imorgon blir spännande, ha, öh, ja. Ska till Karlsborgs fästning. Och ni hör ju hur spännande det låter? Ja. Kommer väl avlägga någon rapport.
(Undra hur mycket man skulle förstå om man tog bort alla vokaler när man skiver? Skulle det bli helt oförståeligt?)
I will fall in love
Har precis varit ute och sprungit en runda.
Känner mig sjukt nöjd, för jag har inte sprungit på hela sommaren. Vaknade sju imorse, av mig själv. Var väldigt skönt att först kunna ligga och läsa och sen när man känner för det, dra på sig joggingstassen och ge sig ut i morgonen.
Nu äter jag frukost.
Om en timme ska jag hämta mamma och åka till Skövde.
Sen ska jag umgås hela dagen.
Och ikväll ska jag packa.
(Fick sms från D. igår. Det gjorde mig glad.)
Och jag tänker ofta på dig
Det svåraste är att bestämma vad som ska åka vart. Det är ju ganska smart att packa allt som ska till samma ställe i samma kartong/kartonger. Men då måste jag verkligen tänka förutseende, och hej och hå, det är inte lätt. Hur ska jag veta vad jag kommer på om fyra månader att jag behöver eller vill titta i eller använda?
För övrigt är det alltså mat, p3 och packa som gäller ikväll. Imorgon kommer Helen (min gudmor från USA) hit, och hennes två äldsta barn. Då lär jag ju vilja socialisera mig lite.
För det är måndag morgon
Nu börjar det hända grejor!
Har fixat ett förråd och meddelat min hyresvärd att jag siktar på att ha lägenheten tömd så snart som det bara är fysiskt möjligt. Har börjat rensa ut, och inser att jag behöver kartonger, massa kartonger.
Det är bara Grisen kvar.
Har lite idéer, men jag är läskigt utelämnad till andra människors vänlighet.
Min lilla bebis.
Mammas lilla skrutt.
Jag ska inte gråta.
People talkin'
Och hon fångar essensen av hela upplevelsen:
Nathalie säger:
du e så kär va...
Sawawa säger:
ja.
Sawawa säger:
det är jag.
Sawawa säger:
det nästan väller ut genom öronen
Nathalie säger:
typ
Sawawa säger:
JA! Mer egentligen
Nathalie säger:
jo men det var den symbol jag hade som dög
Sawawa säger:
pinsamt egentligen. vad hände med min rationella cyniska sida?
Nathalie säger:
kärlek kan beskrivas som en mindre psykos
Nathalie säger:
det fungerar på ungefär samma sätt
Nathalie säger:
fast i mindre skala
Nathalie säger:
ibland inte, för vissa. Sådana blir stalkers.
Kom hem
Jag känner mig som en...jag vet inte, men jag knyter mig, låser mig, och blir stel och konstig. Som om jag hade på mig för trånga kläder, det finns inget spelrum. Det kanske fortfarande ser okej utåt, men det är åt skogen obekvämt. Och jag kan inte låta bli att bli lite irriterad på att det fortsätter bli såhär varje gång jag kommer till Tibro. Att jag inte verkar kunna hejda det.
Idag är det lördag. Jag skulle kunna göra massa saker. Ikväll ska jag och Isha på bio, och sen Pim's. Det är alla tiders, och i ärlighetens namn vet jag att ensam i lägenheten i Malmö skulle vara grymt mycket värre idag. Efter adjö-kyssar på perrongen och vetskapen om att D. kommer vara totalt okontaktbar i två veckor...ja. Det känns.
Fuck. Jag glömmer bort att skratta när jag inte är med honom. Vilken tråkig människa jag är. Som inte skrattar. Jag ska skratta mer. !
Step by step
Listor på det som ska packas, det som ska tas med, det som ska ställas undan. Listor på personer att ringa, saker att kolla upp, saker att anmäla och skicka in, saker att säga upp och saker att göra. Listor på vad som kan slängas, säljas eller bytas. Listor på mat, kläder, böcker. Listor på vad som ska renoveras, göras om, målas, tapetseras. Listor på vad som ska införskaffas och kompletteras.
Det är mitt sätt att strukturera upp allt som händer nu, fast jag börjar mer och mer luta åt att göra processen så kort som möjligt. Ska det vara så skulle jag kunna ha lägenheten i Tibro tömd och städad innan augusti är slut, och då skulle jag slippa pendlandet. Istället skulle jag kunna vara hemma, i Malmö, hela tiden.
Min nyckelknippa har utökats med två nycklar.
Mitt namn står redan på dörren bredvid hans.
Min tandborste bredvid hans.
Våra kläder i samma garderob.
Han tycker (tydligen!) inte så mycket om paprika, men hade köpt det till mig.
Hans skor uppradade till höger i hallen, mina till vänster.
Min stora te-mugg i skåpet i köket.
I badrumsskåpet står mina saker till vänster, hans till höger.
Jag är så kär och så lycklig och så lugn och så säker och glad och tillfreds och det är så rätt och jag har inte ens bråttom, för jag vet, jag vet...Jag vill inte vara någon annanstans.
If you wanna be my lover
Jag håller på att packa och så. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är, men jag fascineras över att det går lättare och lättare för varje gång. De första gångerna så var jag tvungen att skriva långa listor för att reda ut vad jag skulle ha med mig, och inte glömma något. Nu...ja, nu hinner jag nästan inte packa upp väskan, innan den ska packas igen. Är ganska skönt, jag hoppas innerligt att jag inte blir så nonchalant att jag glömmer något viktigt, i denna 'jagpackarutanatttänka'-anda.
Igår fick jag världens scare. Jag hittade inte min mp3!
Ni kan ju tänka er hur utsikten att resa till Malmö (det tar åtta timmar, dörr till dörr) utan musik. Hur sover man på bussen när man inte kan stänga ute omvärlden och istället höra t ex Jason Mraz sjunga You and I both? Nej just det, det går inte.
Var riktigt orolig imorse när jag vaknade, och jag fortfarande inte kommit på var den kunde vara. Började fundera på om den kan ha blivit stulen. (Det rimmade illa, för vem skulle ta en sketen mp3 värd tvåhundra spänn om den ligger bredvid både en mobil och plånbok och bilnycklar och andra betydligt mer värdefulla grejor?)
Så började jag packa på allvar, vilket innebar att jag packade upp väskan som jag hade med mig till Lidköping. Och där låg den! I botten på träningsbagen, där jag verkligen aldrig brukar lägga den. Förstår inte riktigt varför jag gjorde det nu. Men, jag har musik, och funderar på att dagen till ära lägga in lite nytt. Lite Marit, lite Regina Spektor, lite Sahara. Lite så.
En annan sak, angående det här med samboskap: Tre olika samtal:
Jag: Alltså, jag ska bli sambo! ?
Mor: Uh. Du kan ju inte chocka mig så utan att jag har något att sätta mig på.
Jag: Men alltså...ja.
Mor: Jaha, får man träffa honom först?
Jag: Ja, och vi ska flytta ihop. Bli sambo.
Mormor: Ja, man ska ju testa allt.
Daniel: Ehm. Jag hittar inte mina nycklar, så jag tar dina.
Jag: Mina nycklar!?
Daniel: Ja, dina nycklar.
Jag: (är trög och säger fränt) Det är de med blå plupp på!
Daniel: Ja...?
Jag: Jaha.
I have my looks and my poetry to protect me
Imorgon åker jag till Malmö, igen, tack och lov. Har bara några få dagar ihop med D. innan han åker till Portugal. Sen vet jag inte riktigt hur länge jag stannar kvar i stan själv, förmodligen några dagar iaf.
Det här med Grisen är jobbigt. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med henne, som det är nu så fungerar det inte för mig att ha henne. Jag skulle önska...jag vet inte, att hon fick bo hos någon snäll människa så länge, tills jag vet hur jag har det. Någon som kan pussa på henne och mata henne och ge henne mer stabilitet än vad jag kan just nu. Kommer pendla fram och tillbaka till Malmö i tre månader, och det är ingen tillvaro för en katt.
Suck.
Jag vet inte hur mycket jag gråtit över detta. Hoppas verkligen att en lösning kommer till mig snart.
