Sawawa

Just nu tror jag att jag drömmer. Eller lever i en dröm, något som är förgängligt och flyktigt. Inget varar för evigt, det vet jag, men jag vill inte att den här känslan ska ta slut. Jag vill inte somna inatt, för jag var rädd för att vakna upp till något annat. Mycket kan hända på en natt.

Igår åkte jag ned till Göteborg för att träffa kära Erika, och hon var precis som jag mindes henne, precis lika bra. Vi satt timmar på ett urmysigt café och bara pratade, åkte hem till hennes mor och satt i hennes kök och drack te och diskuterade livet och döden. Vi åkte ned till stan och mötte upp några vänner och drack oss berusade. Dansade, pratade och promenerade genom regnet mitt i natten.
Sen somnade vi skavfötters i hennes säng, och vi vaknade ganska nyss. Solen lyste in, och jag är bara glad. Lugn, och glad.


                                                        'you where here, don't look back'

Underligt nog är jag ovanligt tillfreds. De senaste dagarna har varit intensiva, men jag har varit konstant omgiven av underbara människor, och känslan av att vara omtyckt är obetalbar. Nya vänner, verkliga vänner, börjar träda fram och jag kan ana hur en framtid kan se ut.
Imorgon ska jag träffa min ängel Erika, och jag är förväntansfull och nervös på samma gång. Har suttit med Isha och analyserat saker och ting i flera timmar, det är alltid lika nödvändigt. Hon har ett sätt att ta ned mig på jorden, det är så skönt.

Jag är fruktansvärt nyfiken just nu, så otroligt spänd på vad som kommer hända härnäst. Mitt liv verkar göra lite som det vill, utan att jag är så inblandad. Saker händer och människor kommer och går, och jag känner mig ofta som en betraktare. Kan inte låta bli att se det komiska trots att ofta är fruktansvärt jobbiga situationer. Men jag verkar ändå alltid hamna på rätt sida igen, och det kommer alltid någon slags belöning för jobbiga saker. Eller så tänker jag bara så för att det ska kännas lättare.

Men, den viktigaste frågan av alla; Vad ska jag ha på mig imorgon?


                                                                                       'hours of trust'

Den senaste veckan har varit händelserik, i brist på bättre ord. Göteborg i sig är ju som en drog för mig, och dessutom alla människor och samtal och om och men och hit och dit gör att jag är ganska trött idag. Ett bra trött tror jag, men jag är lite på gränsen.

I måndags ägnade jag ganska lång tid åt att springa runt på stan för att leta shorts. Ett omöjligt uppdrag visade det sig, min kropp är inte gjord för byxor som slutar över knät. Men, när jag sneddade över Brunnsparken för att ta vagen till Sahlgrenska händer något ganska otroligt; Jag känner igen en flicka som står bakom ett djurrättsaktivist-bord. Inte nog med det, jag kände igen henne utan att någonsin träffat henne.
Ganska snart faller allt på plats i mitt huvud, och jag blir allt mer säker på att det är en tjej som jag pratat med på nätet av och till ett tag. Självklart kunde jag ju inte bara gå därifrån så jag går helt enkelt fram och frågar om hon möjligtvis heter Emily.
- Ja? svarade hon frågande och jag sträckte fram handen.
- Sawawa!
- Nejmen. HEJ!
Haha, världens grej. Askul. Så vi ska ses på måndag och fika.

Det var riktigt hemskt att hälsa på morfar. Bra också, att se det med egna ögon, men det var så svårt att ta in att han är så förändrad. Jag tror att han kände igen mig, men jag är inte helt säker på det. Det var sorgligt att se honom, och jag grät efteråt, men sedan under veckan har han bara blivit bättre och bättre. Men mormor är ensam och orolig, så jag kommer åka tillbaka imorgon. Vet inte om jag gör någon nytta, men jag hoppas på det.

Imorgon tar min klass studenten. Det är inte utan bitterhet som jag tänker på det, men jag vet ju att jag inte kunnat gjort saker annorlunda. Men det är ändå sorgligt på något vis, de är ju liksom någon annanstans nu. De har gjort något jag aldrig kommer göra, de kommer fortsätta med sina liv. Just nu känns det som om mitt står still.

Har massa tankar just nu, får inte riktigt fatt i dem. Kanhända jag hinner skriva mer imorgon. 


                                                               'älskling, vi var fel, redan från start'

Sitter nyvaken i sängen och försöker lägga upp denna söndag på ett vettigt sätt. Måste packa och måste förmodligen äta, men lite överblivet godis funkar bra som frukost. Har lite beslutsförvirring angående om jag måste tvätta något, eller om jag kan packa med mig det smutsigt i annat fall, för det finns ju tvättstuga hos mormor. Och sen så får jag ju alltid pack-panik, för jag är fruktansvärt rädd för att glömma något. Men nu är jag lite lugnare än i vanliga fall för jag kommer hem en sväng på fredag och då kan jag ju ta med det jag ev. glömmer idag.

Igår började jag helt osökt fundera på hur man skriver en film, ett filmmanus. Liksom, man ska skriva ganska lite, men ändå få fram en känsla och skapa en miljö och kameravinkel i huvudet på den som ska regissera/producera/skådespela. Och det verkar läskigt svårt! Man kanske kan gå en kurs, man brukar kunna gå en kurs i det mesta. Men ändå. Så filmskapare ska jag nog inte bli. Möjligtvis kameraman, det verkar najs. Och tungt, men häftigt ändå. Ivf skulle jag nog helst stå bakom kameran,

I-landsproblem nummer ett idag; min mp3 fungerar inte. Och alternativet för stunden är att låna mammas, för hur ska jag klara mig utan den när jag ska åka tåg och buss, och vara ensam mycket, vänta mycket? Det går ju inte, det fattar vem som helst. Men då ska jag alltså hinna/orka pilla med den och datorn och musiken idag. Och det strular alltid, av någon anledning som jag inte förstår. Men att inte ha någon musik med sig är värre, så det är väl bara att bita i det sura äpplet, so to speak.
 
Att åka till Göteborg, till mormor, såhär på sommaren är så fullt av nostalgi att det är skrämmande. För nu kommer jag muteras till mitt sommar-Sara, med göterborgs dialekt och solbränd salt hud. Som tar cykeln ned till havet, som sitter och spelar alfapet halva nätterna, som sitter på café och myser, som släntrar fram med en glass i handen, som trängs på bussar och spårvagnar. Allt detta gjorde jag kanske inte när jag var liten, men det är vad jag kommer göra nu. Försöker nog glömma anledningen till att jag är tvungen att åka, jag vill inte tänka på att morfar inte är som morfar alltid vart. Och att mormor är ledsen och sitter ensam i sitt kök.

Så, alla vänner och bekanta, och er jag inte känner alls, nu drar jag till Göteborg, och nås absolut lättast på mobilen. Och jag blir alltid glad som ett barn på julafton när det piper i den så ni är mer än välkomna att höra av er till den, alltså till mig. Och skulle ni befinna er i Göteborg vill jag gärna ta en fika. 

'ljug, ljug och kyss mig hårt en sista gång' 

Det är 40 grader celisius på vår framsida. 40 grader! Det är helt ofattbart, men dock väldigt härligt.
Har jobbat lite på Candela idag, ska jobba där skolavslutningsfredagen och jag kände att jag var lite ringrostig och behövde träna. Men nu vet jag precis hur kassaapparaten, diskmaskinen och gräddsifonen fungerar och jag gjorde hur många glassar som helst. Det är roligt! 
Men att jobba i värmen har tydligen sitt pris för nu har jag huvudvärk och blåsor på foten. De kommer förmodligen svida som as när jag duschar, jag bävar lite inför det. 
Är för övrigt ganska däven idag. Morfar har tydligen fått en stroke, så jag ska ned till Göteborg och hjälpa mormor på obestämd tid. Vet inte exakt när jag åker, sent imorgon kväll eller på söndag. Så jag måste tvätta och packa och sånt, borde väl göra det stället för att sitta här. 
Var med Elin igår, det var trevligt. Hon är så bra. 

'It's simply irrationell weather, I can't even hear myself think' 

"Det räcker med att du ler mot mig en gång.
Egentligen skall det finnas en mur där, utan dess like på Jorden, som aldrig skulle släppa förbi några mongoliska invasioner eller tsunamis, just där skall den finnas. Men utan förklaring är den bara en halv centimeter hög, en liten tröskel. Har den vält?
Dina ögon skjuter igenom mig, väller in i min kropp, får mig att sluta andas. Du är inte längre ett tomt skal för mig, inte begränsad till ditt blonda hår, dina ansiktsdrag, dina armar och ben. Du blir någonting helt annat. I samma ögonblick som du strömmar över min lilla murtröskel ser jag hur du skiner, det strålar från små gula punkter inuti ditt huvud, i ditt bröst.
Jag vet, med säkerheten av tusentals bankvalv, jag vet vem du är, den själ som har berörts av det oändliga och som kommer glimra så här i hundratals år även om du så sjunker till helvetets botten. På en och en halv sekund flyter vi ihop i luften emellan oss. På en och en halv sekund älskar jag dig."

/Okänd

Stoppa pressarna, för jag har äntligen kommit till insikt.
Jag har insett att jag har blivit kräsen. Och det, mina damer och herrar, är en helt ny känsla för mig. Den flicka jag var före Karoline nöjde sig med nästan vem som helst, men nu kräver jag total fullkomlig passionerad swept-of-my-feet förälskelse vid första ögonkastet. Jag kan inte nöja mig med mindre, det går inte. Har man upplevt det en gång så är de det enda man vill ha.
Det gör mig lite förvirrad, för det går helt emot vad jag har tänkt de senaste månaderna. Men det förklarar också min rastlöshet, för jag väntar på att kärleken, nej, Kärleken ska komma och slå mig i huvudet. Jag vill se henne och veta att det är henne jag vill ha, jag vill att hela världen ska bli upp-och-ned-på-vänd och tills det händer får jag vackert nöja mig med att vara singel. På riktigt.
Ja, jag är fånigt romatiskt, men jag förnekar det inte längre.

Har för övrigt upptäckt en passion för klassisk musik, och återupptäckt en passion för Woody Allen.

'I know that is true, 'cus I'm feeling my way trough the dark'

Till slut har jag alltså fallit, jag har insett att jag ska ha en blogg. Låter lagom töntigt och 'Hej, jag vill vara trendig', men mina tankar gör sig ganska bra i ord. Just idag svävar jag omkring i en slags drömvärld, för igår gjorde jag precis så som jag sagt i flera månader att jag velat göra. Alltså; handling, inte bara ord.
Mitt nya liv har börjat.
 
Det var invigningsfest för HBT-festivalen på Världskulturmuseet igår, och jag var där med Mimmi. Väldigt berusad, lite för mycket kanske, men ändå på ett trevligt sätt. Var lite orolig, för det var verkligen en helt ny situation för mig. Men det tog ungefär fem sekunder efter det att vi kommit innanför dörrarna när jag bara började le. Det var som att komma hem.
På dansgolvet som är fullt med fantastiskt snygga brudar tätt tätt ihop och alla rör sig som i symbios till musiken som dunkar så högt i mitt blodomlopp och jag blev än mer berusad av det. Jag sögs in i mängden och dansade, rörde mig i takt med dem. Där i trängseln möter jag hennes blick och vi dansar och vi hånglar, hon hade percing i tungan och dreadlocks och var fantastiskt vacker.
Så småningom tystnar musiken, för de ska ha något slags framförande, och vi hamnar i trappan, vi sitter, alla andra står och vi ser liksom bara varandra. Och kanske framförallt känner på varandra. Hon var gudomlig på att kyssas och hon hade de mest fängslande ögon jag någonsin sett. Hon lekte med mitt hår och smekte mina ärr och hon log så vackert när hon såg på mig, för hon såg verkligen på mig. Det gjorde mig blyg, men på ett härligt sätt. Det var en lång lång stund utan ord, bara dans och kyssar och blickar.
Först efter ett bra tag fick jag reda på att hon hette Emma, och mer än det och att hon var från Norrland och bodde i Bergsjön vet jag inte. Hon gick sen, och jag och Mimmi dansar dansar dansar och pulsen är hög och jag var helt lycklig.
När vi går därifrån promenerar vi genom ett natt-Göteborg, och vi pratar om kärlek, och jag känner att jag har lyckats med något, fast jag har ju egentligen inte gjort så mycket praktiskt. Men jag har uppfyllt en framtidförhoppning och jag svävade över Götaplatsen ned mot Avenyn. En strippa, det var i alla fall vad hon sa att hon var, frågade efter tändare, och i jakten efter en sådan i min väska dyker en pojke upp. Eller pojke och pojke, han måste nog räknas som man, men dock en både trevlig och stilig sådan. Full som ett ägg, men vad gör det? Han är ensam, och vi har inget emot sällskap, så han presenterar sig som Jonny, och vi drar vidare tillsammans.
Vi hamnar på Rockbaren, dricker ljummet öl och skriksjunger med i gamla klassiker och någonstans där börjar jag leka med honom. Vet inte riktigt vad det är som gör att jag alltid ska leka med pojkar, men jag kan inte låta bli. Så resten av natten är mest en dimma av skäggstubb, sexuella anspelningar och hans allt tydligare upphetsning, och jag bara ler och svänger med håret och går iväg, bara för att han i nästan stund drar tillbaka mig. Jag var i mitt esse, jag har inte känt mig så levande på väldigt väldigt länge.
Natten avslutas med en promenad hem, solen har gått upp, och väl hemma hos Mimmi somnar vi väldigt fort. Och jag behöver väl inte nämna att jag somnar med ett stort leende på mina kyssvullna läppar?