Sawawa

Where do you go, with your broken heart in tow? 
What do you do with the left over you? 
How do you know, when to let go? 
Where does the good go? 
Where does the good go? 






Look me in the eye and tell me you don't find me attractive 
Look me in the heart and tell me you won't go 
Look me in the eye and promise no love's like our love 
Look me in the heart and unbreak broken It won't happen 
It's love that leaves and breaks 
The seal of always thinking you would be 
Real happy, and healthy, strong and calm 
Where does the good go? 
Where does the good go? 
Where do you go when you're in love, and the world knows? 
How do you live so happily while I am sad and broken down? 
When do you say it's up for grabs and that you're on your way down? 
Where does the good go? 
Where does the good go?

Alla känslor som rumlat runt i mig de senaste veckorna börjar kanalisera sig. De strålar samman, och energierna blandar sig och jag märker till min förvåning att jag känner mig arg! Så av alla känslor som jag skulle kunna känna, alla känslolägen jag förmodligen borde vara i så känner jag mig förbannad. Så förbannad att det är komiskt och jag garvar åt det.
Jag vill rensa ut, slänga allt, börja om från början, och något fysiskt jobb som att demontera en altan eller något känns otroligt lockande. Jag vill förstöra. Och det visar ju att jag faktiskt fortfarande är precis lika destruktiv som alltid, skillnaden är väl att jag vill rikta den utåt nu?

Men, det var inte alls det jag skulle skriva, det bara kom. Jag hade tänkt att skriva om min dag, och hur pepp jag känner mig för framtiden, och hur jag inte är rädd längre, för jag har insett en mycket viktig grej. Allt är ju fan precis som vanligt. Och därmed inget att hetsa upp sig över.

Förutom att bli förbannad tydligen.

Jag delar säng med en galen katt och hennes leksak. Måste ju faktiskt säga att de senaste nätternas sovsällskap har varit klart mycket bättre. Det är härligt att sova med någon. Jag vänjer mig vid det så fort. Så just nu vill jag inte somna, även fast jag är katastrofalt trött och ska upp tidigttidigt imorgon. Då ska jag börja mitt nya liv, som jag egentligen smygstartade redan idag. Eller, nej, redan igår.

Igår levde jag som jag alltid vill göra; Ägnade hela dagen åt att öva mig att gå vilse, läsa böcker, dricka te, spatsera runt på främmande gator, gå på museum, titta på folk, dansa, samt på rent infall gå in och söka jobb i en affär i en stad som jag inte ens bor i. Sen efter många timmar på egen hand mötte jag upp honom och spenatsoppa och levande ljus och massa närheten avslutade dagen.


Jag saknar dig inte
och jag tänker inte på dig
förutom ibland,
då och då.
Kanske kan jag komma ihåg ditt leende,
och hur din hud luktar.
Men förmodligen minns jag inte alls hur din
skäggstubb kittlar min hals,
eller hur dina läppar känns mot mina.
Jag längtar inte efter dig
och jag önskar inte att du vore här
förutom ibland,
då och då.

                                  Sara Westman

En blinkning, och så är det onsdag.

Nyss var det söndag, och jag började den morgonen med att ringa något som känns som det viktigaste samtalet jag någonsin ringt. Igår spenderade jag hela dagen med Ida och det var som att tiden krympte, och förra våren blev så otroligt nära. Samtidigt expanderade tiden och jag insåg med en hisnande känsla vad som har hänt på ett år. Hon är en underbar flicka, hon, dendär, med de gröna ögonen och hjärnan och hjärtat och sinnet som jag tycker så mycket om.
du är rätt ung, jag är äldre än du, men du röker så jag skulle säga vi är plus minus noll

Imorgon bär det av till Malmö, och till honom.
Det pirrar på baksidan av mina lår när jag tänker på det.


Je ne réssuit pas à tout, mais je jamais éssuit.

Och orden som inte finns de kommer ändå i en strid ström och skulle jag prata skulle jag göra det på både in- och utandning och egentligen vet jag ju inte vad jag ska säga och det finns så mycket jag menar men inga ord. Så jag pratar utan att säga något och egentligen skulle jag viljaskrivautanskiljetecken men det blir så jobbigt att läsa och det blir ändå en konstig monolog där jag kanske kanske kommer fram till något.
Att ligga i sängen och inte kunna sova för huvudet bara snurrar av tankar och låttexter och dina ord, min ord, våra blickar, tystnader och ja, ibland säger tystnader mer än ord och varför är jag aldrig tyst när jag ändå inte säger något substansiellt, om det nu ens är ett ord ? det kanske är så jag ska göra istället, hitta nya ord, oanvända, som inte är naggade i kanten, och sönderanvända och utslitna och definerade till oigenkännlighet.
Inget finns och allt existerar och aldrig har det väl varit mer sant än nu, och det finns nog ingen sanning och jag får ompröva hela mig själv, hela mitt jag, och inte bara får, jag vill göra det, jag vill bli den du får mig att bli och jag känner inte igen mig själv, på ett bra sätt och jag glömmer lite att andas och jag virvlar ned i känslor och jag vill bara skrika rakt ut, ta tag i mig själv, och jag gör det och det blir stilla och jag blir lugn och jag överraskar mig själv med att cykla längs gatan i vårsolen och le för mig själv, bara le, såsom nykära gör, och jag blir rädd och vill gå tillbaka till att vara bitter och sur och cynisk och kunna ha den kontroll jag inbillade mig själv att jag hade.
Jag var så övertygad om att jag byggt mitt liv kring mig själv, i singularis, för trots min inbyggda komplexitet så är jag en person och min förvåning, i presens, att det helt naturligt fanns plats för en till och jag hade aldrig insett att det hade varit tomt innan, men du kom in och fyllde ett tomrum, tog en plats som jag inte visste att jag hade förberett men allt fanns för två och du fick plats, nejnej, får plats i mitt liv och det skrämmer mig, självklart skrämmer det mig. Helt plötsligt har jag ju främmande saker i min kyl, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, men jag tänker lära mig, inte för din skull utan för min egen, och en saftflaska som betyder så mycket mer än vad en saftflaska förmodligen borde göra, och en rosa tandborste och faktiskt också en mössa och en halsduk och de luktar som dig och ja, jag erkänner att jag faktiskt har luktat, inte av saknad utan av nyfikenhet, eller, det är det jag intalar mig själv.
Lyckan sprider ut sig, utan att fråga så sträcker den ut sig i hela sin längd i min kropp och fyller mig med sin glans och jag tänker att det är bara hormoner, fysik, biologi, adrenalin, endorfiner, men finns de i ditt leende som för alltid är inpräntat på min näthinna? Alla skyddsmurar har rasat och jag står där naken men jag är inte rädd och det gör mig mer rädd än något annat och rädslan skrämmer lyckan på flykt men bara en liten stund, för sen smyger den tillbaka och lugnar mig. Jag vill inte veta vad som ska hända, för jag vill njuta av mitt luftslott som jag ömsom raserar och ömsom flyttar in i, jag vill leva i min jävla utopi, en framtid som inte finns, som aldrig kan existera för jag räcker inte till och jag har istället fått andra mål och andra tankar, nya tankar och jag vill bli en bra människa, en bättre människa, en sån som du, fast nej, jag vill vara som jag fast bättre och testa min styrka, min ambition, mitt engagemang, min viljestyrka.
Det går så snabbt och det växlar hela tiden och jag hinner ju inte riktigt med och jag vill inte vänja mig vid något, för det finns en risk, det finns alltid en risk att det inte varar och vad gör jag då? Du borrade dig rakt in i mig som en pil, och det gjorde inte ont, inte en sekund, men är det nu jag bara har två val; att låta pilen sitta kvar tills såret läker och sveper in den i vävnad och hoppas på att den får sitta, för om den dras ut då så fösvinner delar av mig och jag vill inte vara med om den sjuhelvetes smärtan eller ska jag självmant dra ut den redan nu och hoppas på att jag inte förblöder och då bara komma undan med ett ärr till, för visst borde det få plats ett till ärr i min själ, om det inte är för stort. Eller finns det fler val som jag inte ser, som jag inte vet om?
Jag är inte bra på att passivt vänta, men för första gången någonsin så känner jag att det är det jag verkligen behöver, måste, vill göra. Och jag vill inte säga något högt, jag kan inte ens tänka det, alla dessa patetiska ord och uttryck som förlorat sin meningen men som ändå visar precis vad det är och jag aktar mig för vissa ord, men du vet att jag tänkt dem, och du aktar dig också, men jag vet inte av vilken anledning och jag vill inte fråga för jag tror inte att jag skulle vilja höra svaret. Du skulle aldrig ljuga och jag älskar tycker om det hos dig, och just därför så håller jag käft, jag tiger och tiger och min hjärna svämmar över och jag borde verkligen sova för det är mitt i natten och varje fiber i min kropp brinner, glöder, vibrerar av aktivitet.
Tiden spelar inte längre någon roll för någonstans är det ju så, vi har hela livet på oss och jag vill inte stressa sönder allt, stressa sönder mig, och folk säger lycka till, lycka till med vad? De förstår inte, och hur ska de kunna göra det när inte ens jag förstår men jag vet ändå och det jag vet gror i mig, ett litet litet frö som spirar utan min samverkan, som sprider ut sina gröna blad, små och nya och spröda och vilken jävla liknelse, så kan man ju inte säga. Det pirrar i magen ibland och jag vet inte om det är ett bra tecken, för hur ska det egentligen kännas?
Jag får visioner av sommaren och jag får för mig att jag ser en vag kontur av en mening med vissa saker, och självklart, som med allt annat kan jag inte säga det högt än, för det finns bara i mitt huvud och vi vet ju att mycket som finns i mitt huvud är irrationellt och naivt och jag lever kanske trots allt i det blå fast jag tycker att jag är så torr och praktisk och överfokuserad och mina fötter är fastborrade i jorden och jag har inga förhållningsregler längre, de försvann med dig, helt plötsligt har jag bara en kärna av mig själv som är konstant, resten av blivit mjukt och omformligt och suddig i kanterna.
Vad är oddsen att man av alla dikter i världen ska ha samma favoritdikt? Läser jag in mer i det än vad jag borde göra, försöker jag få det sammanträffandet är berätta mer än vad det verkligen gör? Och antingen är jag mer osäker än vad jag själv tror eller så är jag fullkomligt säker, så säker att jag förvirrar mig själv och det finns absolut ingen logik i något längre, och jag skulle göra så sjukt mycket för dig om du bara bad mig om jag trodde att det skulle spela någon roll, men det gör det inte, så jag sitter här, rakryggad med tårar i ögonen och ett skratt på mina läppar för du påverkar mig.


Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
                                                    Eeva Kilpi