Said hello, let's go!
- Hej, jag heter Sara, jag är fenomenal på att hitta saker på rea.
- Hej, jag heter Sara, jag har väldigt många skor.
- Hej, jag heter Sara, och jag tänker väldigt mycket på väldigt många saker;
T ex på hur man presenterar sig själv, eller väljer att beskriva sitt utseende eller personlighet. Är det meningen att man ska inkludera det man själv anser är relevant, eller man vill framhäva? Eller ska man tänka helt och hållet på vad andra vill veta?
Namnet verkar tydligen vara viktigt. Och det är det väl, fast de flesta får ju andra smeknamn, iaf i mitt huvud. Ålder verkar också vara signifikativt, fast det förstår jag inte alls. Om man inte får lov att ge den mentala åldern, men det är ju ganska så olika från dag till dag iofs. Yrke, eller vad man pysslar med på dagarna är väldigt vanligt att man identifieras med. Som om det spelar någon roll? Ska sluta fråga folk vad de jobbar med, är bara korkat.
Sen, mest aktuellt när det kommer till internetkontakter, kommer man till utseendet. Det är ju ett spännande kapitel i sig, men att få frågan ' Hur ser du ut då? ' och aldrig ha ett konsekvent svar är jobbigt. Jag menar, vissa dagar är jag skitsnygg och skulle beskriva mig själv i ganska så poetiska ordalag. Kurvig, midjelånga kastanjelockar, glittrande guldögon och yppig. Andra dagar blir det mer; tjock, stripigt råttfärgat hår (dock fortfarande midjelångt), blekbruna ögon och klumpig. Det beror ju helt på hur jag känner mig, och har väl inget alls med mitt egentliga utseende att göra.
Så ska jag beskriva mig så som jag känner mig, som jag ser mig själv, eller det som jag skulle tro är lite närmare en objektiv sanning? Känns det inte lite desperat att det första man säger efter sitt namn är sitt civiltillstånd? Blir man inte lite ställd om en person presenterar sig med en hel harang; ålder, yrke, boende, barn, hund, skostorlek?
Alltså, istället;
- Hej, jag heter Sara, och jag blir alltid sugen på underlig mat mitt i natten.
I wish I was a virgin
Bedrifter! Uppnå sina mål, eller klara av något som man inte ens siktade efter. Jag känner mig oftast löjligt stolt vilket det än är. Idag lyckades jag installera mitt bredband helt själv. Eftersom jag helst inte går nära något med sladdar och knappar så är det inte alls konstigt.
Att bara ha bredband igen är ju sanslöst skönt, på ett underliggande sätt som jag inte riktigt kan förklara. Det jag saknat mest är faktiskt saker som att kunna greja med banken, och musik.
Min katt busar järnet och springer runt som en galning. Sen smyger hon på mig, och när jag tittar på henne börjar hon hoppa och lägga sig ned på samma gång. Herregud.
Igår beställde vi resan; 27 januari går planet till Puerto Rico och en hel veckas värme och sol. Innan dess är det många viktiga förberedelser som ska ordnas, köpa skor och så. Och solglasögon, och solkräm. Skavsårsplåster. Många saker på 's' verkar det som!
Igår var också den dagen då Isha fyllde tant, 20, och vi födelsedagsfikade. Elin tittade förbi, och sen fick jag middag hos Sara. Vänner, jag tycker om er så.
Fast jag vaknade upp dagen efter framåt två
Tillstånd: Glad, nöjd, mätt. Något nedstämd över att behöva åka hem.
Sen sist: Ja. Jag börjar vakna upp ur mitt vinteride och genast börjar saker hända. Jag är hoppig och pirrig, och det var så länge sedan jag kände så. Life is good.
And I will tell it to the world
Bekännelse ett: Ibland faller det sig så att man inte kan sova. När det händer mig så läser jag kokböcker. Inte så som man läser vanliga böcker, men jag bläddrar igenom ett par stycken, tittar på bilder, läser faktarutor och fantiserar som hur gott det borde smaka.
Bekännelse två: Har lite grann samma tema som föregående. Matlagningsprogram. Jag kan titta på det hur länge som helst, och jag är lite sur för att jag inte har BBC Food längre. Vilken dröm, en hel kanal (ha, höll på att skriva 'hel kanel' ) med bara matlagning. Hela tiden. Men tack och lov finns det ändå ganska mycket annars också, Jamie drar igång nu, och Nigella finns ibland, och om bara Niklas kommer tillbaka snart så känns det bra. Sen så går Lättlagat varje morgon mellan typ fyra och sex. Det är också bra om man inte kan sova!
Bekännelse tre: Let's Dance. Jag är så såld. Fortfarande, och nu stundar tredje säsongen. Har aldrig någonsin röstat, och lär inte göra det heller, men jag missar aldrig ett avsnitt. Pinsamt. Väldigt icke-kulturellt.
Bekännelse fyra: TV, igen. Heminredningsprogram. Det kryllar av dem. Lagom skönt att mystitta på, för att sedan sörja att man är fattig student, och dessutom inte har varken plats eller behov för allt fint. Men ändå.
Bekännelse fem: I smyg, när ingen ser, så tycker jag att Aller och Hemmets Journal och liknande tidningar är väldigt underhållande. Har seriösa planer på att skriva en förutsägbar Hon-mötte-mannen-i-sitt-liv-men-upptäckte-att-det-var-hennes-bror-novell och skicka in. Man borde ju tjäna en rejäl slant!? I övrigt ät korsorden bra, förutom de med femhundra ugglor, de är alldeles för svåra.
Jag borde skaffa mig ett liv.
