Sawawa

Nu är det bara en vecka kvar tills jag låser upp dörren till min lägenhet första gången. Det är flyttkartonger, bananlådor och kassar över hela huset, men jag har fortfarande en hel del kvar att packa ned. Aldrig hade jag trott att jag hade så myckt grejor, framförallt så mycket böcker. Sjukt mycket böcker.
Känner mig lite lätt nervös idag, inte orolig direkt, men lite spänd. Samtidigt är jag glad och hoppig. Fast kanske mest irriterad över att jag aldrig verkar plugga så mycket som jag borde. Måste verkligen sätta mig några timmar ikväll, eller imorgon. Uppgifterna i svenskan är krävande på det sättet att de kräver inspiration, och det är inte alltid den vill infinna sig.
Men ja.
I eftermiddag ska jag fika med Sara, det kommer bli roligt tror jag. Det är alltid bra med nya människor. Som i X antal tidigare inlägg, så är vänner något som poppar upp när man minst anar det. Jag är glad för att det är så.  

Jag är.
Bara de två orden borde egentligen räcka till. Jag är, jag finns till, jag existerar, jag lever.
Men det är ju så att en människa är mycket mer, ibland ovetandes, ibland medvetet, ibland av en slump. Man är någons barn, någons syskon, elev, vän, arbetskamrat, förälder, chef, idol. Man får en yrkestitel. Man har en nationalitet, ett språk, en kultur. Sexuell läggning, intressen, politik. Röd eller blå?
Allt detta identifierar oss. För andra. För oss själva.
En del av dessa etiketter föds vi in i, eller med, andra skapar vi själva. En del växer också fram. Hur de än kommer till är de viktiga i hur vi ser på oss själva. Det måste ha med självkänsla att göra. Jag ärnågot.
För mig är mina viktigaste epitet de jag skapat för mig själv. De som jag kämpat för, som jag är stolt över.
Jag är student.
Jag är föreläsare.
Jag är stark.
Jag är blivande översättare.
Jag är kattägare.
Jag är bilförare.
Jag är allmänbildad.
Jag är tusen andra saker också, självklart. Alltid är man det. Det finns också många saker jag inte är än, som jag hoppas på att kunna bli. Att jag utmanar mig själv skapar möjligheter att reidentifiera mig, och det är genom det jag utvecklas. I torsdags var jag Levande bok för första gången, det kändes otroligt bra. Idag var det musikalövning, och jag ska sjunga solo en bit. På tisdag ska jag delta i Eftersnack på svt 2, och således göra tv-premiär. Vilken kategori det hamnar under vet jag inte, men det känns som att en del möjligheter kan komma ur det.

Jag är en sista sak.
Jag är stolt över mig själv.

Har ni någonsin upplevt den där känslan av att helt plötsligt inse att du har fått en ny vän?
Det händer mig då och då, att en person som jag inte riktigt klassat som vän, mer som bekant, bara sådär kvalar in som vän. Helt plötsligt inser jag att, ja, jag har faktiskt umgåtts regelbundet med den här personen i nästan två år, eller så. Aldrig har jag tänkt tanken att just den personen verkligen ska bli en del av mitt liv, utan det verkar bara hända ändå. En fika där, en filmkväll här, en promenad då och fem telefonsamtal och två år senare är man faktiskt vänner. På riktigt.
Som Elin, det är ett superbra exempel. Hon var hos mig härom dagen, och vi insåg att vi har känt varandra sen jag var femton, och hon nitton. Det är fyra år som flugit förbi, och ingen av oss har reagerat på det. Men ändå är det fullkomligt naturligt att vi fortfarande hänger då och då.
Jag tycker hursomhelst om känslan av att bli lite överraskad. Det är som att få en present, att inse att man har så många bra människor runt omkring sig, bara sådär.
Jag tycker om mina vänner, och jag försöker vara duktig på att berätta det.