Sawawa

Alltså, det här med samboskap är inte det lättaste. Det måste vara något av det mest utvecklande jag någonsin gett mig in på. Allt med kommunikation, balans, dynamik och utrymme. Det är det med uppoffringar. Ibland när jag är på mitt mest irrationella humör får jag för mig att jag offrar allt, hela tiden. Att jag måste det.
Sen tar jag mig i kragen och inser att det inte är så. Det handlar om förändring, att lämna vissa saker som inte passar in i ens liv längre. För det är inte samma sak att leva ensam, som att leva tillsammans. Tillsammans är så mycket svårare, men också så mycket bättre.

För mig betyder trygghet så mycket, och jag kan inte beskriva lättnaden i vissheten om att vi är där för varandra. Hela tiden. Oavsett löjliga bråk, eller missförstånd eller stress, så kan jag när som helst sjunka in i hans armar och bara vara. Jag behöver inte undvika att ta en konflikt i rädsla för att det ska förstöra. Tvärtom, konfrontation öppnar upp för kommunikationen och leder till utveckling.
Detta tillvägagånssätt, denna dynamik, är ganska ny för mig. Jag har inte varit van att ha det så i en kärleksrelation, och det kräver av mig att jag lämnar mina gamla tankespår och ser det som är nu.

Sen är det viktigt att inte glömma det som är bra. När det inte händer något särskilt, när man bara är. Allt det som flyter ihop till en vardag. Jag vill inte glömma bort att det faktiskt är så bra så stor del av tiden, och bara låta mig slukas upp över det som sticker ut. Det är kanske den största utmaning av dem alla. Att se det som är bra.

Wow.
Wow.
Det finns inte mycket mer att säga. Wow.

Har precis gått i ett superlångt demonstrationståg, och det var rätt tillfälle att premiera. Helt fantastiskt var det, och jag är helt uppfylld. Åh! Upp till kamp!

Men nu ska vi äta falafel, och sen sticka iväg till kvällens fest. Party!

Ofta uppstår det ett glapp i mitt liv. Glappet mellan attt drömma/fantisera/planera, och att utföra. Att göra något helt nytt, särskilt om jag är ensam, tar emot lite. Jag får sätta in en seriös övertalningskampanj för mig själv, för att faktiskt göra det.
Igår var ett sådant tillfälle.
Häromdagen såg jag en lapp om en kör, och jag hade anmält mig, och det skulle vara igår kväll, det hade jag planerat in. Sen fick jag kalla fötter och det var så när att jag skippade att gå dit. Men, jag tog mig i kragen, promenerade Amiralsgatan ned och...
Det var så roligt!
Jag hade helt glömt bort exakt hur roligt det är att sjunga i kör, och hur glad jag blir. Hur mycket energi jag får! Idag har jag lite träningsvärk i halsen, men är så himla pepp inför nästa vecka. En bra körledare, lagom många personer och lagom utmanande.

Och imorgon är det rejv ute på nån herrgård utanför Sjöbo. Så ikväll ska jag baka matmuffins att ta med, för imorgon är det dessutom parad på dagen som vi ska gå i. Och nästa vecka är det Regnbågsfestivalen! Wey!

Nyss gick det förbi en demonstration utanför. 'Ingen människa är illegal'
Poliser och journalister och slagord och upp till kamp.

Ett ganska spännande avbrott när man är mitt i sin tvättstuge-vardag.

Det känns som slöseri med energi att irritera mig på att jag räknar timmar tills D. kommer hem. (Nu är det mindre än tio) Då ska jag stå där på perrongen, läskigt snygg, eller lagom snygg kanske funderar bättre 06.20 en måndagsmorgon. Stå där ska jag göra ialla fall, och hemma ska jag ha förberett frukosten, med mitt nybakade bröd och apelsinjuice och te och skivad paprika och tända ljus.
Sen ska vi gå och lägga oss, och äntligen ska jag få somna in i hans armar igen.

Imorgon kväll är det helande ljudcrikel i fullmånens sken, och även då ska jag vara läskigt snygg, av helt andra anledningar, som egentligen är så löjliga att jag inte ens kan skriva ned dem.

Jag funderade över ordet lycksalig.
Det måste ju vara ett av de mest...Ja, jag menar, det är inte bara lycklig. Och det är inte bara salig, som var för sig är starka ord. Nej, det är båda två, på en gång.

Lycksalig.
Wey.

Dessa gator att vandra, som redan börjar bli välbekanta. Dygnets rytm som sveper in staden i olika skepnader. Det är aldrig aldrig tyst, gatan utanför är ständigt trafikerat, även fyra våningar upp hörs det. Att i allt liv och buller ha en oas, en fristad. Där man kan sätta på musik på hög volym och börja baka bröd fast klockan är över nio.
Det är det också, att staden lever, dygnet runt. Det finns alltid någon affär öppen, någon restarurang. På någon vis frigör det tiden, bundenheten vid ett åtta till fem-liv blir inte lika stort. Jag då, som sällan är pigg och vaken före tio, och som mest aktiv efter åtta på kvällen, blir alldeles lycksalig.
Dessvärre uppmuntrar det ju inte min ambition att försöka lägga mig till med en dygnsrytm, som om inte annat ska innebära att jag kravlar mig ur sängen vid åtta. Trots detta tänker jag fortsätta försöka, för staden vaknar ju tidigt också.

På tal om ambitioner, så har jag den att ta mig iväg till gymmet imorgon.

Husmor del II
Detta var dagen då jag på en timme lyckades göra helt underbara kladdkakemuffins.



Samt improvisera fram ett recept på zuccinibiffar.



Nackdelen med hela det här var att jag lyckades ju självklart blöta, kladda, och damma ned mig själv med lite allt möjligt. Så, för att jag verkligen ska kunna gå in i min roll som husmor så är ett förkläde jag verkligen borde ha. Frågan är bara var man hittar det perfekta?
Gå på jakt vänner, vinnaren får middag och läcker dessert.
Och en kram.

(Förtjänar nästan en ny kategori. Om inte en helt egen blogg. Det tål att tänkas på)

Husmor del I
Jag har aldrig greppat det där med middagsbjudningar. Alltså, jag har förstått konceptet, men aldrig riktigt fått till det i praktiken. Men en dag, när vi i sann par-anda gick på Möllan och köpte grönsaker (jag har faktiskt en korg med mig när jag handlar grönsaker) , fick Clara en spontaninbjudan till middag samma kväll.
Sen vet jag inte riktigt hur det gick till, men helt plötsligt stod jag där i det varma ångiga väldoftande köket, duschad, osminkad, och halvt påklädd, med en handduk runt håret.
Rotfrukter i ugenen.
Äppelkakan väntande.
Vegetariska snitslar i pannan.
Vaniljsåsen vispad.
Den kalla såsen till maten ihopblandat.
Och i sann husmorsanda gick allt strålande. Tända ljus överallt, maten blev kanon, Clara fick med sig resterna av äppelpajen hem, Daniel tog disken. Bara det, att slippa diska, var värt all slit.

Jag skulle kunna be om ursäkt för den kassa uppdateringen, men jag pallar inte det. Så vi fortsätter som om inget hänt. Förutom det att massor har ju hänt, och jag vet faktiskt inte var jag skulle börja.
Det finns lite olika vinklar att angripa saken ifrån. Men på det ena eller andra sätter så gör censuren att det inte blir mycket kvar. Jag menar, det är ingen idé att skriva om något drogrelaterat. Sen vill jag inte att den lilla värdigheten som finns kvar i den här bloggen ska försvinna genom att göra det till en mjukporrsnovell. Eller hårdporr, för del delen.
Sen är det allt det där gnälliga, och det orkar vi inte med.
Till sist har vi det gulliga puttinuttiga, jagärsålyckligattjagnästansprängs.

Förmodligen blir det väl en blandning av allt, kan tänkas.
Så, låt den stora uppdateringen börja.

Uppdateringar och anekdoter och laughs och mjukporr;
Jag har en pojkvän som ser ut som Brad Pitt. Tydligen. Enligt andra. Vi har skrattat gott åt det; jag menar, det är ju klart att jag tycker att han är snygg. Men...Brad Pitt?
Googlade bild.
Jämförde.
Häpnade.



Det är något med ögonbrynen. Och ögonformen. Och hela ansiktisformen, och leendet och vinklarna och ja...Det är lite kusligt. Men ganska intressant.

Jag har en pojkvän som inte är helt olik Brad Pitt.
Där ser man.

Trots den överjävliga stressen (fan ta Försäkringskassan) så är jag helt stå-med-munnen-öppen-och-bara-stirra-glad och lycklig. Jag bor (iaf rent fysiskt, screw pappersarbete) i en underbar lägenhet. I en underbar stad. Med en underbar man, och en underbar katt.

Och på fredag är det fest. (Rejv.)

(Detta är en parentesernas inlägg)

Okej, jag flyttstädar. Med slutsatsen att jag faktiskt egentligen sitter här och skriver blogg, så städar jag ju inte alls. På något vis har mina kära föräldrar lyckats packa bort sladden till radion, och det är med den förevändningen som jag är hos dem för att hitta den.
Tanken är att det blir roligare att städa med p3 i bakgrunden.
Jag vet inte sanningshalten i detta, eftersom det inte är så roligt att städa alls. Dessutom är det ju fortfarande kvar en del möbler. Måste organisera bort dem. Samt få bort maten i frysen. Och slänga skräp.
Borde nog skriva en lista.

Men nu är det ändå i slutskedet, hela den här flytthistorien. Mina lådor och kartonger står i Malmö, lägenheten är i princip tom och adressändringen går igenom om ett par dagar. Efter inlämning av nycklar och inskrivning på skolan så är det klappat och klart.

I helgen var mina föräldrar nere i Malmö, dels för att lämna saker, dels för att umgås. Jag är stolt över att säga att det gick strålande! Middag lördag kväll på en underbar liten restaurang, och shopping på söndagen.
Daniel och jag köpte färg och spackel, blommor och jord och hyllplan och massa annat plock. Sånt som är smidigt att inhandla när man för en gångs skull har tillgång till bil. Och föräldrar som snällt sitter och väntar utanför kassorna på att vi ska bli klara.

Nu är det som sagt städning.
Jag har ungefär 25 timmar på mig innan tåget går ned, hem, igen.