Sawawa

Det går uppåt, framåt, utåt. I det förankrar jag mig inåt, mitt senaste projekt är meditation i soluppgången. Det är härligt, men förlorar lite av magin när det dels är molnigt väldigt många mornar och dels för att jag inte har något fönster som ligger i öster. Tror jag. Men, förutom fördelarna som meditation ger, så är det nog bra för mig att vara vaken då det är ljust. Det ger energi, inbillar jag mig. 
Men just idag är det molnigt och grått. 
Då har jag pjamasbyxor och en deckare och en katt och te och block och pennor, och stannar inne. Det vill säga, fram tills ikväll då jag hoppar iväg likt en flicka på sommarlov till kören. Mer energigivande aktivitet får jag leta efter. 
Numera är jag med i två körer, en på tisdagar och en på torsdagar. 

Jag känner mig lite trög när jag fortfarande förvånas över att det är här jag bor nu. Undrar hur lång tid det egentligen tar att verkligen bo någonstans, att verkligen känna sig som hemma? Men, wherever I lay my cat is my home, eller hur det nu var. 

PLUR! 
(PeaceLoveUnityRespect, för er som inte rejvar)   

När jag är ute och föreläser, eller pratar om mina diagnoser i största allmänhet är det för att öka kunskapen och förståelsen och hej och hå. Öka medvetenheten. Jag försöker på alla sätt jag kan komma på förklara vad det är som händer, när det händer, hur det känns och vad man kan göra åt det. Mycket bra av mig, om inte annat för mitt egna terapiarbete.

Men.
Det går faktiskt inte att förstå. När jag sitter där lugn och sansad och rationell och normal och inte ett dugg hyperaktiv, funktionshindrad eller neuro-otypisk kan man inte förstå hur det blir. Hur jag blir. Hur jag mår och känner mig och hatar att jag inte pallar. Hur arg jag blir på att jag överreagerar, för ja, jag kan ju någonstans se att det inte finns någon vettig anledning att bli så trött som jag blir på allt vad socialt samliv heter.
Kommuntikationen fungerar inte, i min värld viftar jag med alla flaggor som finns och säger att nu är det på marginalerna, nu orkar jag snart inte mer, det här fungerar inte. Sen måste jag ju ändå ta mig i kragen och palla och jag tar mig i kragen gång på gång och sen så händer det som hände i söndags.

Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig från Haga till centralen. Jag måste ha vandrat genom stan som en zombie, och jag vågar inte ens tänka på trafikfaran. När jag väl kom fram var Daniel där och jag grät och grät och grät och han förstod ingenting och jag kunde inte ens prata länge.
Det är pinsamt att gråta och hyperventilera och få en ångestattack på en fullsatt buss. Det tär på mig att människor flyttade om sig bara för att jag skulle få sitta bredvid Daniel. Jag blir besviken när jag vet att enda anledningen att jag klarade resan hem var de där små tabletterna jag petade i mig.

Och nu är jag där när jag får stryka så mycket som möjlig i kalendern, när bara det vanliga, disk, mat, dusch, kläder tar upp all energi. När jag kan sova dygn i sträck och ändå inte vara utvilad. När jag inte orkar gå ut för att det finns människor överallt.
Nu är det paus ett tag. Det är kaos i mitt huvud, en ny brottningsmatch med mig själv.
Mycket jag gör är i förebyggande syfte, för jag vill inte hamna där jag är nu. När jag väl är där, så pratar jag om det med mig själv och folk omkring mig för att undvika det till nästa gång.
Men jag blir så jävla trött på att det ens måste bli en nästa gång. Jag orkar inte med en nästa gång, fast den gången förhoppningsvis är lättare än den här. Det tar aldrig slut, jag tar aldrig slut och ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.

Tiden snurrar på, i Malmö är det höst och sådana där kyliga klara dagar. På alla promenader får jag lägga band på mig för att inte fastna i en lövhög. Jag tycker verkligen om höst.
Det som är lite ledsamt är väl att säsongen för skogsfester är över, och det är att antingen a) hålla ut tills i vår, b) hålla ut en stund och sen bita i det sura äpplet och gå på klubb. Alternativ c) skull väl vara att skaffa sig en annan passion under vintern. Typ pärlplattor.

Ikväll är det dock utomhusaktivitet som gäller; Sång/ljud- och meditationscirkel. Det är andra gången och vi hoppas verkligen på en skön och trevlig kväll.

Nu, laga mat!

(I helgen, Göteborg. Strålande tider!)

Jag är förkyld och vi har målat om köket och ikväll är det  kör. Är fortfarande i valet och kvalet om jag ska gå dit, kan inte riktigt bestämma mig för hur sjuk jag är.
Igår träffade jag Clara och köpte grönsaker på Möllan. Därför blir det rotfrukter i ugn idag, det ska bli himla mumsigt. Jag lever mitt drömliv, och den insikten håller precis på att slå mig. Saker börjar verkligen falla på plats, precis där jag vill. Underbara liv.

Nu är det skogsfest som gäller. Understället har åkt fram, likaså kängorna och vantarna. Det är inte roligt att frysa, hur trevligt man än har det. Jag tänkte mig ändå en lite spännande sminkning, bara för att inte helt se ut som en fjällräven-människa.
Ses på andra sidan!