Sawawa

Jag upphör aldrig att förvånas över hur folk är så fast i sina egena världar. De går runt, nej, rättare sagt så står de still med blicken stadigt fäst i backen eller någonannastans eller så irrar den och verkar inte se något alls. De blundar, de gömmer sig, de stänger alla sinnen.
Ibland önskar jag att jag kunde göra så. Stänga av, stänga in, stänga bort.
Att sluta känna. Den meningen gör mig rädd. För jag vill ju känna, jag vill ju leva.
Jag vill så mycket. Spelar det någon roll?
Jag är så barnsligt övertygad att man kan göra det man vill. Vill man något, så gör man det. Att det gäller alla, att alla kan göra vad de vill med sina liv. Det finns möjligheter i allt, realistiska möjligheter. Uppnåeliga drömmar. Det skär i mig när jag ser människor runt om mig försvinna ned i 'Jag kan inte'-träsket.
Det verkar finnas en miljon orsaker till varför man inte kan saker.
Ingen verkar se att det finns ännu fler till varför man kan göra det.
Jag vill.
Räcker inte det? Jag vill, jag bestämmer mig, och sedan gör jag det. Vad det än är.
Jag vägrar gå med på att någon annan ska göra min värld mindre,
 säga åt mig vad jag kan och inte kan.
Att låta någon bestämma över en, begränsa en, är att gå med på att sakta kvävas till döds.

Och då är det ju just det, är man inte medveten om det så känner man det inte. Man märker inte av förlusten, för man inser inte att det finns ett annorlunda sätt att leva på, tänka på.

Idag är jag läskigt bedövad. Inte bedrövad dock, inte än. Det fyller mig med en stilla glädje när jag märker att jag har underbara stöttande människor runt om mig, som faktiskt lyssnar och bryr sig. Mitt liv snurrar på, fortare och fortare verkar det som. Jag har siktet inställt, jag vet nu vad jag vill, vad jag ska. Det är en lång väg dit. Mycket kan hända. Så just ikväll vill jag bara glömma, berusa mig, försvinna en stund.

Sen ska jag fortsätta känna.