Your sorry ass
Vem skulle kunna tro att ett samtal med en man över en öl på krogen ska leda till att man kvällen därpå är glad över att man har Gevalia hemma.
(Alltså, man får oväntat besök, och lyckas med konststycken att bädda sängen, duscha, klä på sig, borsta tänder och hår, diska och sätta på kaffe på ungefär trettio minuter. )
(No kidding!)
Att man då i nyktert dagsljus ska inse att man faktiskt trivs väldigt bra med varandra, och att en enkel kaffe blev en lång trevlig kväll som slutar med att man får somna med en mans kraftiga armar om sig.
Vem skulle sedan kunna tro att det faktiskt är urhärligt att långsamt vakna bara några få timmar senare av att sagda man återigen drar en intill sig och låter fjärlshänder vandra över ens kropp. Att det sedan är underbart att somna om och sova några timmar till är dock inte alls svårt att tro, men det kan vara värre att tro att frukost med en nästintill främmande man inte alls är underligt, utan känns helt naturligt. Dock känns det väldigt konstigt att stå i pjamas och vinka adjö till en rågblond viking på motorcykel, och att man faktiskt undrar om han var en ängel.
Humorn i detta ligger i att han heter Gabriel.
Som om en sådan här grej inte var tillräckligt, så var det ju så att jag skulle ha dejt. Hade en dejt, med Kristoffer. Jag bara undrar hur min hjärna orkar fortsätta vara aktiv, och hur jag iaf kunde klara av att vara godkänt underhållande med tanke på hur mycket intryck jag har att sortera, och känslor att känna. Men det gick bra, så det blev ytterligare en trevlig kväll, dock av lite annan karaktär.
Så nu sitter jag här och känner och tänker och tycker så mycket, och jag kan inte riktigt reda ut vad än. Eller hur mycket, eller vad jag ska göra med det. Ska ge mig själv ett dygn att bearbeta tror jag, innan jag ens försöker få ned det i ord. Ord är så luriga, de säger inte alltid allting.
'death to the martyres, come on, come on'
(Alltså, man får oväntat besök, och lyckas med konststycken att bädda sängen, duscha, klä på sig, borsta tänder och hår, diska och sätta på kaffe på ungefär trettio minuter. )
(No kidding!)
Att man då i nyktert dagsljus ska inse att man faktiskt trivs väldigt bra med varandra, och att en enkel kaffe blev en lång trevlig kväll som slutar med att man får somna med en mans kraftiga armar om sig.
Vem skulle sedan kunna tro att det faktiskt är urhärligt att långsamt vakna bara några få timmar senare av att sagda man återigen drar en intill sig och låter fjärlshänder vandra över ens kropp. Att det sedan är underbart att somna om och sova några timmar till är dock inte alls svårt att tro, men det kan vara värre att tro att frukost med en nästintill främmande man inte alls är underligt, utan känns helt naturligt. Dock känns det väldigt konstigt att stå i pjamas och vinka adjö till en rågblond viking på motorcykel, och att man faktiskt undrar om han var en ängel.
Humorn i detta ligger i att han heter Gabriel.
Som om en sådan här grej inte var tillräckligt, så var det ju så att jag skulle ha dejt. Hade en dejt, med Kristoffer. Jag bara undrar hur min hjärna orkar fortsätta vara aktiv, och hur jag iaf kunde klara av att vara godkänt underhållande med tanke på hur mycket intryck jag har att sortera, och känslor att känna. Men det gick bra, så det blev ytterligare en trevlig kväll, dock av lite annan karaktär.
Så nu sitter jag här och känner och tänker och tycker så mycket, och jag kan inte riktigt reda ut vad än. Eller hur mycket, eller vad jag ska göra med det. Ska ge mig själv ett dygn att bearbeta tror jag, innan jag ens försöker få ned det i ord. Ord är så luriga, de säger inte alltid allting.
'death to the martyres, come on, come on'
Kommentarer
Trackback
