Sawawa

Allt går för långsamt, för fort, det smakar för mycket, eller inget alls. Ljuset är för starkt och jag trevar mig fram i mörkret. Jag är så lugn och säker och stabil och så fullkomligt livrädd. Är rädd för saker som jag inte vill komma ihåg finns, det jag minns vill jag glömma och jag kanske framkallar minnen som inte är mina.
Det blir lite svårare att andas.
Och hålrummet fylls upp, men blir sakta större, och kaffe hjälper inte, socker hjälper inte, och inte heller syre. Det verkar vara för lite syre i luften, det pirrar i mitt blod. Det pirrar och kryper och ilar och inte på positiva sätt. Samtidigt är jag så glad, för jag är glad, jag är med om bra saker.
Men jag vill inte landa nu. Om jag blundar är det nästan att jag ser botten komma närmare och närmare, för jag faller snabbare för varje sekund. Jag bara hoppas att jag har lärt mig att det inte är farligt, jag vet hur man landar mjukt. Men egentligen är det skräcken innan som är värst.
Det är nackdelen med att vara on the top of the world, man måste komma ned.
När jag försöker hindra det så blir jag bara krävande, kvävande, klängig och katastrofalt kategorisk och komplext kärlekskrank. Jag hatar att be, jag hatar att behöva.
Men allt jag vill är att landa mjukt.
Snälla, jag skulle inte klara av att krascha nu.
Snälla.
Snälla. 


                                                 'I'll be in dinial, saying I'm not the one you're looking for'