I teorin är det lätt
Sitter nyvaken i sängen och försöker lägga upp denna söndag på ett vettigt sätt. Måste packa och måste förmodligen äta, men lite överblivet godis funkar bra som frukost. Har lite beslutsförvirring angående om jag måste tvätta något, eller om jag kan packa med mig det smutsigt i annat fall, för det finns ju tvättstuga hos mormor. Och sen så får jag ju alltid pack-panik, för jag är fruktansvärt rädd för att glömma något. Men nu är jag lite lugnare än i vanliga fall för jag kommer hem en sväng på fredag och då kan jag ju ta med det jag ev. glömmer idag.
Igår började jag helt osökt fundera på hur man skriver en film, ett filmmanus. Liksom, man ska skriva ganska lite, men ändå få fram en känsla och skapa en miljö och kameravinkel i huvudet på den som ska regissera/producera/skådespela. Och det verkar läskigt svårt! Man kanske kan gå en kurs, man brukar kunna gå en kurs i det mesta. Men ändå. Så filmskapare ska jag nog inte bli. Möjligtvis kameraman, det verkar najs. Och tungt, men häftigt ändå. Ivf skulle jag nog helst stå bakom kameran,
I-landsproblem nummer ett idag; min mp3 fungerar inte. Och alternativet för stunden är att låna mammas, för hur ska jag klara mig utan den när jag ska åka tåg och buss, och vara ensam mycket, vänta mycket? Det går ju inte, det fattar vem som helst. Men då ska jag alltså hinna/orka pilla med den och datorn och musiken idag. Och det strular alltid, av någon anledning som jag inte förstår. Men att inte ha någon musik med sig är värre, så det är väl bara att bita i det sura äpplet, so to speak.
Att åka till Göteborg, till mormor, såhär på sommaren är så fullt av nostalgi att det är skrämmande. För nu kommer jag muteras till mitt sommar-Sara, med göterborgs dialekt och solbränd salt hud. Som tar cykeln ned till havet, som sitter och spelar alfapet halva nätterna, som sitter på café och myser, som släntrar fram med en glass i handen, som trängs på bussar och spårvagnar. Allt detta gjorde jag kanske inte när jag var liten, men det är vad jag kommer göra nu. Försöker nog glömma anledningen till att jag är tvungen att åka, jag vill inte tänka på att morfar inte är som morfar alltid vart. Och att mormor är ledsen och sitter ensam i sitt kök.
Så, alla vänner och bekanta, och er jag inte känner alls, nu drar jag till Göteborg, och nås absolut lättast på mobilen. Och jag blir alltid glad som ett barn på julafton när det piper i den så ni är mer än välkomna att höra av er till den, alltså till mig. Och skulle ni befinna er i Göteborg vill jag gärna ta en fika.
Igår började jag helt osökt fundera på hur man skriver en film, ett filmmanus. Liksom, man ska skriva ganska lite, men ändå få fram en känsla och skapa en miljö och kameravinkel i huvudet på den som ska regissera/producera/skådespela. Och det verkar läskigt svårt! Man kanske kan gå en kurs, man brukar kunna gå en kurs i det mesta. Men ändå. Så filmskapare ska jag nog inte bli. Möjligtvis kameraman, det verkar najs. Och tungt, men häftigt ändå. Ivf skulle jag nog helst stå bakom kameran,
I-landsproblem nummer ett idag; min mp3 fungerar inte. Och alternativet för stunden är att låna mammas, för hur ska jag klara mig utan den när jag ska åka tåg och buss, och vara ensam mycket, vänta mycket? Det går ju inte, det fattar vem som helst. Men då ska jag alltså hinna/orka pilla med den och datorn och musiken idag. Och det strular alltid, av någon anledning som jag inte förstår. Men att inte ha någon musik med sig är värre, så det är väl bara att bita i det sura äpplet, so to speak.
Att åka till Göteborg, till mormor, såhär på sommaren är så fullt av nostalgi att det är skrämmande. För nu kommer jag muteras till mitt sommar-Sara, med göterborgs dialekt och solbränd salt hud. Som tar cykeln ned till havet, som sitter och spelar alfapet halva nätterna, som sitter på café och myser, som släntrar fram med en glass i handen, som trängs på bussar och spårvagnar. Allt detta gjorde jag kanske inte när jag var liten, men det är vad jag kommer göra nu. Försöker nog glömma anledningen till att jag är tvungen att åka, jag vill inte tänka på att morfar inte är som morfar alltid vart. Och att mormor är ledsen och sitter ensam i sitt kök.
Så, alla vänner och bekanta, och er jag inte känner alls, nu drar jag till Göteborg, och nås absolut lättast på mobilen. Och jag blir alltid glad som ett barn på julafton när det piper i den så ni är mer än välkomna att höra av er till den, alltså till mig. Och skulle ni befinna er i Göteborg vill jag gärna ta en fika.
'ljug, ljug och kyss mig hårt en sista gång'
Kommentarer
Trackback
