Kyss mig ömt och brutalt
Den senaste veckan har varit händelserik, i brist på bättre ord. Göteborg i sig är ju som en drog för mig, och dessutom alla människor och samtal och om och men och hit och dit gör att jag är ganska trött idag. Ett bra trött tror jag, men jag är lite på gränsen.
I måndags ägnade jag ganska lång tid åt att springa runt på stan för att leta shorts. Ett omöjligt uppdrag visade det sig, min kropp är inte gjord för byxor som slutar över knät. Men, när jag sneddade över Brunnsparken för att ta vagen till Sahlgrenska händer något ganska otroligt; Jag känner igen en flicka som står bakom ett djurrättsaktivist-bord. Inte nog med det, jag kände igen henne utan att någonsin träffat henne.
Ganska snart faller allt på plats i mitt huvud, och jag blir allt mer säker på att det är en tjej som jag pratat med på nätet av och till ett tag. Självklart kunde jag ju inte bara gå därifrån så jag går helt enkelt fram och frågar om hon möjligtvis heter Emily.
- Ja? svarade hon frågande och jag sträckte fram handen.
- Sawawa!
- Nejmen. HEJ!
Haha, världens grej. Askul. Så vi ska ses på måndag och fika.
Det var riktigt hemskt att hälsa på morfar. Bra också, att se det med egna ögon, men det var så svårt att ta in att han är så förändrad. Jag tror att han kände igen mig, men jag är inte helt säker på det. Det var sorgligt att se honom, och jag grät efteråt, men sedan under veckan har han bara blivit bättre och bättre. Men mormor är ensam och orolig, så jag kommer åka tillbaka imorgon. Vet inte om jag gör någon nytta, men jag hoppas på det.
Imorgon tar min klass studenten. Det är inte utan bitterhet som jag tänker på det, men jag vet ju att jag inte kunnat gjort saker annorlunda. Men det är ändå sorgligt på något vis, de är ju liksom någon annanstans nu. De har gjort något jag aldrig kommer göra, de kommer fortsätta med sina liv. Just nu känns det som om mitt står still.
Har massa tankar just nu, får inte riktigt fatt i dem. Kanhända jag hinner skriva mer imorgon.
'älskling, vi var fel, redan från start'
I måndags ägnade jag ganska lång tid åt att springa runt på stan för att leta shorts. Ett omöjligt uppdrag visade det sig, min kropp är inte gjord för byxor som slutar över knät. Men, när jag sneddade över Brunnsparken för att ta vagen till Sahlgrenska händer något ganska otroligt; Jag känner igen en flicka som står bakom ett djurrättsaktivist-bord. Inte nog med det, jag kände igen henne utan att någonsin träffat henne.
Ganska snart faller allt på plats i mitt huvud, och jag blir allt mer säker på att det är en tjej som jag pratat med på nätet av och till ett tag. Självklart kunde jag ju inte bara gå därifrån så jag går helt enkelt fram och frågar om hon möjligtvis heter Emily.
- Ja? svarade hon frågande och jag sträckte fram handen.
- Sawawa!
- Nejmen. HEJ!
Haha, världens grej. Askul. Så vi ska ses på måndag och fika.
Det var riktigt hemskt att hälsa på morfar. Bra också, att se det med egna ögon, men det var så svårt att ta in att han är så förändrad. Jag tror att han kände igen mig, men jag är inte helt säker på det. Det var sorgligt att se honom, och jag grät efteråt, men sedan under veckan har han bara blivit bättre och bättre. Men mormor är ensam och orolig, så jag kommer åka tillbaka imorgon. Vet inte om jag gör någon nytta, men jag hoppas på det.
Imorgon tar min klass studenten. Det är inte utan bitterhet som jag tänker på det, men jag vet ju att jag inte kunnat gjort saker annorlunda. Men det är ändå sorgligt på något vis, de är ju liksom någon annanstans nu. De har gjort något jag aldrig kommer göra, de kommer fortsätta med sina liv. Just nu känns det som om mitt står still.
Har massa tankar just nu, får inte riktigt fatt i dem. Kanhända jag hinner skriva mer imorgon.
'älskling, vi var fel, redan från start'
Kommentarer
Postat av: Jörgen
T
H
E
G
U
I
D
E
-- Din Guide till Världen!!
Trackback
