Sawawa

Som vanligt så händer allt på en gång när det väl händer. Allt, både bra och dåligt ramlar på i en himla fart och sedan kan det gå flera veckor som är helt stilla. Jag kom precis hem från Göteborg, en väldigt hastigt påkommen hemkomst och nu sitter jag här i min pyjamas och försöker samla mina tankar.
Av någon anledning var mormor extremt upprörd när jag kom hem, över vad kan jag inte riktigt fastställa, och vi hamnade i världens gräl fast jag verkligen försökte ta det lugnt. Till slut kände jag bara att det inte fungerade så jag packade mina väskor och gick för att ta första bästa buss. Det var jättehemskt, för jag har nog aldrig grälat med någon så, och jag har definitivt inte grälat med mormor förut. Hon sa massa elaka saker som jag inte kunde skaka av mig och jag var alldeles chockad.
Först på bussen började tårarna rinna och saker och ting började bli mer och mer luddiga i kanterna, och jag grät fortfarande när jag gick av inne i stan. Då kom hon, en ängel i svart kappa och turkos handväska, bruna ögon och paraply. Hon frågade om jag var okej, och hon höll om mig när jag började gråta ännu mer, hon lyssnade på mig när jag försökte berätta vad som hänt. Det kan inte ha varit så sammanhängande, men hon lyssnade och sa helt rätt saker. Hon fick mig att ringa mamma, och hon följde mig till centralen och satt med mig där i nästan en timme i väntan på mitt tåg.
En underbar flicka, Erika, jag vet allvarligt inte om jag hade klarat mig ensam. Det gör mig lugn att tänka på att hon kom där som en räddande ängel när jag som mest behövde det.

Jag kan inte skaka av mig overklighetskänslan, för hela dagen innan var så bra. Fikade med Nathalie i flera timmar, var otroligt lycklig över mina nya skor, och var bara ovanligt glad och tillfreds med tillvaron. Därför är det så svårt att greppa att det vändes uppochned på så fort.

Ska försöka sova nu, jag är helt slut.