Sawawa

Ja, solen skiner, himlen är blå och vinden är sådär lagom ljum. Jag har fina kläder på mig, och snälla föräldrar och ett mysigt rum. En egen dator, rosa mobil, nya skor.
Min hud är sådär lagom ljusbrun, jag har vänner att träffa om jag vill, och jag får tillbringa tid med mormor. Jag är mer intelligent än genomsnittet, jag kan göra vad jag vill med mitt liv, jag kan bli vad jag vill.
I min plånbok har jag ett körkort och faktiskt också lite pengar, jag har varit i USA och jag har sett mer av världen än vad jag kanske skulle önska. Fysiskt sätt är jag helt frisk, och jag är mätt och nöjd.

Men just nu, just idag, river bitterheten i mig. För idag var ju meningen att jag skulle stå i vit klänning med mössa på huvudet och håret utsläppt och skrika; Jag har tagit studenten, fyfan vad jag är bra! Bli översköljd med blommor och lyckönskningar, stå där med livet framför mig och vänner omkring mig.
Men ja, jag vet att jag inte kunnat göra det annorlunda.
Jag vet att studenten numera mest är en illusion, nästintill alla är inte färdiga för livet ändå.
Jag vet att det är tusen gånger bättre för mig att göra såhär.
Jag vet att jag har upplevt andra saker, hunnit med ett annat liv.
Men idag gick min klass, MIN KLASS, vidare, och de kommer spridas för vinden över hela världen nu när jag precis lugnat ned mig och stannat upp och börjat fokusera igen.

Det var så underligt att stå där och se dem på scen, insvepta i ett glädjerus som jag faktiskt aldrig kommer ta del av. Som jag aldrig kommer kunna minnas och vara stolt över.

Istället har jag jobbat idag, gjort glass efter glass, lastat disk och torkat bord. Istället har jag oroat mig för mormor, och stressat runt för att hinna med allt jag vill hinna med innan jag åker ned. Istället sitter jag nu i min säng och försöker lokalisera alla blåsor på mina fötter och tänka ut vad jag behöver packa. Istället.