You know I tell the truth.
Känslan av surrealism har inte lämnat mig, jag kan inte riktigt fokusera.
Vad är egentligen viktigt just nu? Jag har en tendens att skjuta upp det mesta, och det är inte helt likt mig. Som en sån liten sak som mat; har varit hungrig länge nu, men har helt enkelt inte kommit mig för att äta. Större saker också, jag borde ringa massa samtal imorgon men det har jag tänkt varje kväll i flera veckor och det blir helt enkelt inte av.
Tror att jag behöver komma på vad jag vill med mitt liv den närmaste tiden. Hur vill jag att sommaren ska se ut? Herregud, det är sommar NU, men jag är liksom kvar i mars någon gång.
Fast jag vill inte komma ihåg vad som hände i då, jag vill glömma den här våren.
Just nu vill jag glömma väldigt mycket.
Jag vill inte komma ihåg hur ont det gjorde när Karoline försvann ur mitt liv.
Jag vill inte komma ihåg hur förvirrad jag kände mig när Ida kom och gick som en virvelvind.
Jag vill inte komma ihåg hur besvikelserna grävt stor hål i mig.
Och jag vill absolut inte tänka på allt jag gjort mot andra människor, hur jag sårat och gått iväg och aldrig vänt mig om. Hur jag med sanningen som vapen och föraktet som sköld har hindrat folk att komma nära. Jag aktar mig noga för att minnas mitt barn, fast om jag ska vara ärlig är det något som jag tänker mycket på.
Vad är egentligen viktigt just nu? Jag har en tendens att skjuta upp det mesta, och det är inte helt likt mig. Som en sån liten sak som mat; har varit hungrig länge nu, men har helt enkelt inte kommit mig för att äta. Större saker också, jag borde ringa massa samtal imorgon men det har jag tänkt varje kväll i flera veckor och det blir helt enkelt inte av.
Tror att jag behöver komma på vad jag vill med mitt liv den närmaste tiden. Hur vill jag att sommaren ska se ut? Herregud, det är sommar NU, men jag är liksom kvar i mars någon gång.
Fast jag vill inte komma ihåg vad som hände i då, jag vill glömma den här våren.
Just nu vill jag glömma väldigt mycket.
Jag vill inte komma ihåg hur ont det gjorde när Karoline försvann ur mitt liv.
Jag vill inte komma ihåg hur förvirrad jag kände mig när Ida kom och gick som en virvelvind.
Jag vill inte komma ihåg hur besvikelserna grävt stor hål i mig.
Och jag vill absolut inte tänka på allt jag gjort mot andra människor, hur jag sårat och gått iväg och aldrig vänt mig om. Hur jag med sanningen som vapen och föraktet som sköld har hindrat folk att komma nära. Jag aktar mig noga för att minnas mitt barn, fast om jag ska vara ärlig är det något som jag tänker mycket på.
Åh, ge mig lite inspiration. Låt inte glädjen som byggdes upp i mig i fredags försvinna, jag behöver den.
'she likes to leave you hanging on a word'
Kommentarer
Trackback
