Sawawa

Jag är.
Bara de två orden borde egentligen räcka till. Jag är, jag finns till, jag existerar, jag lever.
Men det är ju så att en människa är mycket mer, ibland ovetandes, ibland medvetet, ibland av en slump. Man är någons barn, någons syskon, elev, vän, arbetskamrat, förälder, chef, idol. Man får en yrkestitel. Man har en nationalitet, ett språk, en kultur. Sexuell läggning, intressen, politik. Röd eller blå?
Allt detta identifierar oss. För andra. För oss själva.
En del av dessa etiketter föds vi in i, eller med, andra skapar vi själva. En del växer också fram. Hur de än kommer till är de viktiga i hur vi ser på oss själva. Det måste ha med självkänsla att göra. Jag ärnågot.
För mig är mina viktigaste epitet de jag skapat för mig själv. De som jag kämpat för, som jag är stolt över.
Jag är student.
Jag är föreläsare.
Jag är stark.
Jag är blivande översättare.
Jag är kattägare.
Jag är bilförare.
Jag är allmänbildad.
Jag är tusen andra saker också, självklart. Alltid är man det. Det finns också många saker jag inte är än, som jag hoppas på att kunna bli. Att jag utmanar mig själv skapar möjligheter att reidentifiera mig, och det är genom det jag utvecklas. I torsdags var jag Levande bok för första gången, det kändes otroligt bra. Idag var det musikalövning, och jag ska sjunga solo en bit. På tisdag ska jag delta i Eftersnack på svt 2, och således göra tv-premiär. Vilken kategori det hamnar under vet jag inte, men det känns som att en del möjligheter kan komma ur det.

Jag är en sista sak.
Jag är stolt över mig själv.