Du vet ju vem jag var
De som slänger sig med ordspråk kan ibland säga att
'man saknar inte kon förren båset är tomt'.
Och som alla ordspråk så ligger det faktiskt något i det. För mig kom det som en överraskning att jag skulle sakna Isha så mycket som jag gör. Hon har varit i Syrien i nästan tre veckor nu och jag känner mig...halv. Hon är min absolut närmaste och bästa vän, hon vet utan att jag behöver förklara. Hon förstår referat, hon vet vad som hänt förut. Hon vet också vad jag vill ska hända, och vad jag inte vill.
Men trots detta så trodde jag kanske ändå inte att jag faktiskt skulle sakna henne, för jag är en väldigt självständig person. I vanliga fall så kan det gå flera veckor utan att vi hörs om det händer mycket, men hela sommaren så har vi träffats eller iaf hörts av varje dag och nu har det varit alldeles tyst. För länge.
De här tre veckorna har gått fort ändå, det har hänt mycket och jag har väl socialiserat med andra vänner. Men det är inte samma sak, hon är min fru. Vi har känt varandra så länge att vi inte ser varandra, eller, så brukar vi säga lite ironiskt när vi jämför oss med ett gift gammalt par. Att vi är så vana vid varandra.
Gunnar och Lennart.
Quit yurking my gurking.
Maräng.
Klumpen.
Göra en Linn.
Göra en John Cage.
Ett helt språk som bara är vårat, uttryck bara vi förstår. Inte medvetet, det har bara blivit så.
Och gud vad jag saknar det.
