Sawawa

Jag tror på så mycket, numera gör jag faktiskt det. Jag tror på mig själv, jag litar på mig och mitt omdömme. Jag tror på att det jag själv inte kan garantera kommer lösa sig till det bästa ändå. Jag tror på någon form av karma, att försöker man göra rätt för sig och hjälpa andra om man kan så lönar det sig, och tvärt om. Beter man sig som en skit så får man det i ansiktet sen. 
Jag tror också på att jag förtjänar det jag jobbat mig till, kämpat för. Och jag tror stenhårt på att hela tiden vara medveten om hur man lever sitt liv, och vilka som har del i det och hur de påverkar en. Att man kan välja sitt umgänge likaväl som man väljer vilken tröja man ska ha på sig. 

När jag då tror på allt det här finns det ju självklart en motsats i mig, på något vis. Det är ytterst förvirrande. Nödvändigt, ja, men, irriterande. Jag blir lite trött på mig själv när jag inser att jag faktiskt sitter och känner mig uttråkad för att mitt liv helt plötsligt inte är någon himla kaotisk berg-och-dalbana. Vänjer man sig vid ständiga känslokast så är det naturligt att det blir tomt på något vis, men när jag nästan blir sur för att jag kan hantera saker och vet hur jag vill ha det, ja, så är det något fel.
För det intellektuella jag vet ju att det är fantastiskt att mitt liv är så bra som jag gjort det till, och jag längtar inte efter att något ska förstöra det. Men nu när jag inte behöver kämpa så varje dag är det som det finns sjutusen kilo energi över att lägga på annat. Ska bara komma på vad jag kan fokusera min uppmärksamhet på.