Sawawa

Redan nu är jag nästan illamående av nervositet.
8 oktober ska jag stå i över en timme och prata inför hundra människor. Ja, ämnet är ju välbekant, jag ska ju bara prata om mig och mitt liv, så det är inte direkt massa fakta att memorera. Men ändå. Shit. Det är inte ens två veckor kvar! Jag är redan bokad för två föreläsningar till på HiS i november, och jag har aldrig gjort det förut. De som hjälper mig med det här tror ju på mig, så jag får helt enkelt lita på dem. 

I onsdags skrev jag på ett lägenhetskontrakt, inflyttning första december. Är superglad och otålig, det känns så långt kvar. Vet ju att det kommer gå i ett rasande tempo, men tålamod är inte min starka sida direkt. Hittade en soffa i tisdags, me loves second hand! Så nu är det bara säng och köksbord och soffbord och en tv och....Ja. Massa saker kvar! 

Pluggandet går framåt, är klar med Engelska B nästa vecka. Egentligen borde jag sitta och plugga det sista nu, men jag tror jag måste käka lunch först. Nudlar och bacon, hu? 

Tänkte på att jag saknar att ha så mycket tid att umgås som jag hade i sommras. Så mycket tid går åt till allt det vardagliga, det jag måste. Plugget och föreläsningar och träning, typ. Och sömn och sånt där, så finns inte mycket tid över till att träffa alla trevliga människor. Särskilt inte som de flesta bor i Göteborg. Tack och lov för sms. 
Saknar ganska många människor just nu. Isha är i Syrien, så inte ens henne får jag träffa. Och då och då poppar saknad upp efter människor som jag inte ens tänkt på på hur länge som helst.
Är det inte konstigt hur folk kan försvinna ur ens liv?