Sawawa

Det är mycket nu. Så mycket att jag nästan börjar känna den där ilande känslan av att tappa kontrollen. En frustration över att ändå vara så beroende av andra på något underligt vis gör att tårarna svider strax under huden. Den starka känslan av att vilja göra rätt, det får inte bli fel. Fel i vems ögon?
I mina, självklart. Jag förföljs ständigt av känslan att jag kan bättre, att jag har lite mer att ge. Skulle jag lagt en timme extra på engelskan inför det provet hade jag haft alla rätt, hade jag varit lite trevligare mot den person hade våran relation sett bättre ut. Ja, jag lägger ribban högt, riktigt högt, just för att jag är så påtagligt medveten om min egen kapacitet. Jag vet att jag kan. Ändå gör jag det inte.
Måste man alltid ge allt? Borde det inte vara okej att hålla balansen, fördela energin? Jag skapar mig själv ett mönster som gör att jag ständigt känner mig otillräcklig. Det är korkat. Men samtidigt är det svårt att sänka kraven, jag behöver stimulansen.

Kanske är det för tidigt än. Det är min brist på tålamod som ger sig tillkänna. Det är skolan, vänner, ego-tid, lägenhet, framtid, drömmar, alla program och böcker, träning, föreläsa, städa, pyssla, relationer, musiken, bearbetningen. Allt tar tid, jag vill ge allt lika mycket tid. De är lika viktiga delar av mitt liv, jag vill göra allt lika bra. Bäst, felfritt. Perfekt. I mina ögon. Slutföra, genomföra, aldrig avbryta.

Förtjänar jag att att må bra?
Ja.
När ska jag då inse mina begränsingar, och sluta ta sönder mig själv? Allt behöver inte hända på en gång. Sara, ta det lugnt nu. Det är okej som det är. Andas. Kolla på MASH och vänta på tröttheten. Ta nya tag i morgon. Okej? 


                                                             fuck you little princess, who the hell d''you think you are?'