Sawawa

Att sitta mitt i sängen, omgiven av diktsamlingar. Att följa molnens vandring över den blå blå himlen. Att vakna självmant efter fjorton timmars sömn. Att njuta av ensamheten. Att samtidigt sakna.

Jag blir poetisk och filosofisk, jag längtar efter solglasögon och en latte och en uteservering och ett anteckningsblock. Jag blir glad och spontan, och spontan är ingen ord i mitt vokabulär, men jag vill bli det.
Jag vill vakna en morgon, vara någon annanstans, jag vill att det ska vara tidigttidigt, ungefär gryning och jag vill vända mig om till den sömndruckna i sängen och med lysande ögon säga; Kom! Kom, vi går ut! Vi går till havet!
En vandring på tomma gator, en nyvaken stad, fiskmåsar, doften av salt, en orörd känsla i luften, den som alltid finns där i tidens ingemansland. Sen ett hav, grått, stilla, lockande.
Sjävklart skulle jag i ett nafs vara naken och kämpa mot kyla och gåshud och steg för steg ta mig ut och känna att jag lever, jag lever och jag ska skratta mot skyn och triumferande negligera den troliga förkylningen.
Sen te, varmt te, mycket och vi kommer hitta svaret på livets alla frågor, vi kommer vet varför och hur och när och vi kommer enas och jag kommer kanske sluta tvivla och den där kontakten kommer finnas där hela tiden.

Jag ser det så tydligt, jag har redan känslan i bröstet och jag blir otålig och glad och lycklig, alldeles av mig själv, och jag vet kanske nu att inget spelar någon roll, att min bästa roll kommer vara rollen som din, för då kommer jag inte behöva spela och jag tvekar och undrar och rannsakar mig själv efter motsättningar. Jag vill inte höra dig säga vad du behöver och vill ha, jag vill inte frestas till att bli just sån, för jag vet att jag kan, men det skulle inte vara på riktigt liksom. Så jag sjunger högt och ler och lyssnar inte, för det räcker att min själ vet vad den behöver, min hjärna behöver inte vara så involverad. Inte nu.

Glädjerus.