Sawawa

Över trettio timmar har gått och inte ett ljud.

Jag känner allt och inget, samtidigt.
Bedövad, förvirrad, tacksam, arg, ledsen, konfys, tveksam, stark, osäker, lycklig, hoppfull, förkrossad, apatisk, analytisk, nyvaken, chockad, rädd, energisk, orolig, otillräcklig, kraftlös.
You name it.
Än kan jag inte sätta ord på så mycket. Men det hjälper att älta just nu. Ett litet tag.
Allt har en mening, jag känner det så tydligt.
Fast jag kan inte riktigt andas, och du är längre bort och ändå närmare än någonsin.
 

All kärlek jag har i kroppen, och det är mycket, till mina otroligt fantastiskt stöttande vänner. Ni är precis där ni ska vara, och jag är så djupt glad att jag får luta mig mot er nu. Att jag slipper vara ensam med mina känslor och mina tankar. Att sängen slipper vara tom.
TACK.


Inget kaffe än idag, men ett par cigaretter och snart stundar det första glaset vin. Oh, ljuva dekadens.