Repeat

Inget gör mig så lycklig som när jag får säga något jag aldrig sagt förut.
Det innebär ju i förlängningen, att jag tänker sådant jag aldrig tänkt förut.
Och det måste ju någonstans vara essensen i utveckling. En del av mig kan distanserat sitta och gäspa när jag berättar samma historia/hypotes/anekdot/teori igen. För kanske 20:onde gången. Lite som manus, färdigt och klart. Jag har the cliffhangers, den lilla biten humor och slutiligen, förhoppningsvis, den intressanta slutklämmen. Men ändå väldigt mycket, för mig; been there, done that.

Så när någon, efter en sådan passage, ställer en fråga, eller formulerar en åsikt eller tankegång som liksom är helt ny för mig, ja, då sätter jag mig genast upp lite mer. Lystrar. Spetsar öronen. Likt en hund, som vädrar förändring. Sen kan jag nästan börja gråta av lycka när det är så att jag faktiskt inte tänkt det förut. Att personens vinkling, fortsättning, är något som inte funnits i min värld innan.

Då är det värt att berätta samma sak många gånger. För någon gång kommer man till det tillfället då det av någon anledning får den där extra twisten, och ja...det är en form av lycka.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0