Breathe in, breathe out

Av någon anledning trodde jag att det kunde bli bra. Bättre. Bli något trevligt.
Istället blir jag ett vrak. Jag tycker inte om mig själv nu. Jag tror inte jag tycker om någon annan heller och jag bara orkar inte. Har inte känt den totala orkeslösheten på så länge. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig också att det krävdes så lite för att rasera det jag ägnat så lång tid att bygga upp.
Ångesten är så påtaglig.
Ett enda ord ekar i mitt huvud.
Rakblad.
Jag saknar dem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0