Sawawa

Det börjar sakta sjunka in nu. När alla mina (underbara! fantastiska!) vänner säger ungefär samma sak, och en del av mig också gör det, så kan jag kanske börja tro att det här inte är någon katastrof. Det är okej att vara livrädd, men det är inte okej att vara feg. Jag behöver känna. Tydligen.
Även om det gör ont så är det bra, det är bra i längden. Så, djupa andetag och ett litet litet steg i taget. Inga korkade grejer längs vägen. Lungt och fint. Jag klarar av det här, visst gör jag?