En nybliven rejvares anteckningar
Utdrag:
Mörkret är kompakt nu, och jag håller mig nära honom. Skulle jag tappa bort honom finns det ingen chans att se något i det här mörkret. Vi dansar mycket, och jag betraktar och noterar hur musiken styr dansgolvet på ett mycket påtagligt sätt. Hur energierna flyter runt, in i och igenom alla. Jag ser upp mot himlen, som är stor och mörk och öppen, sen ner i marken, nedstampat gräs och mina bara fötter.
Vi springer runt bland klipporna en del, sitter och tar det lugnt, går ned och dansar. Natten förflyter i ett underligt tempo, jag känner mig glad och lätt och fascinerad av allt som sker runt om mig. Någon gång, i väntan på lite bättre musik, lägger vi oss i chillen för av vila lite. Trots den höga ljudvolymen somnar vi i varandras armar.
Jag vaknar till ibland, och ligger och tittar på alla människor, försöker utröna hur mycket klockan är, men så somnar jag alltid igen. Det är kallt, och vid något tillfälle hittar jag en filt som jag sveper om oss.
Det är ljust igen, festen är fortfarande igång, musiken dunkar på i takt med fågelkvittret. Allt känns smått surrealistiskt, men fortfarande fullkomligt underbart. Det ligger folk och sover lite här och var, en del dansar fortfarande, men de flesta som är kvar sitter i små högar och hänger.
Senare på eftermiddagen är allt ihoppackat och nästan allt folk är borta. Vi, skåningarna och jag, står vid bilarna och hänger. De ska ned till Skåne, och planerar rutten, jag ska hem och försöker förtränga hur jobbigt det känns. Vi säger hej då, och jag känner att det måste vara början på många fler trevliga stunder ihop.
De släpper av mig hos mormor, och jag går upp till henne, säger hej, och däckar på soffan.
Vaknar till, pratar lite med henne och springer till bussen och sen vidare till tåget.
Somnar på tåget.
Håller på att missa att byta i Falköping.
Får gå hem i regnet sen.
Varm dusch. Varm pyjamas. Varm säng. Sömn.
Mörkret är kompakt nu, och jag håller mig nära honom. Skulle jag tappa bort honom finns det ingen chans att se något i det här mörkret. Vi dansar mycket, och jag betraktar och noterar hur musiken styr dansgolvet på ett mycket påtagligt sätt. Hur energierna flyter runt, in i och igenom alla. Jag ser upp mot himlen, som är stor och mörk och öppen, sen ner i marken, nedstampat gräs och mina bara fötter.
Vi springer runt bland klipporna en del, sitter och tar det lugnt, går ned och dansar. Natten förflyter i ett underligt tempo, jag känner mig glad och lätt och fascinerad av allt som sker runt om mig. Någon gång, i väntan på lite bättre musik, lägger vi oss i chillen för av vila lite. Trots den höga ljudvolymen somnar vi i varandras armar.
Jag vaknar till ibland, och ligger och tittar på alla människor, försöker utröna hur mycket klockan är, men så somnar jag alltid igen. Det är kallt, och vid något tillfälle hittar jag en filt som jag sveper om oss.
Det är ljust igen, festen är fortfarande igång, musiken dunkar på i takt med fågelkvittret. Allt känns smått surrealistiskt, men fortfarande fullkomligt underbart. Det ligger folk och sover lite här och var, en del dansar fortfarande, men de flesta som är kvar sitter i små högar och hänger.
Senare på eftermiddagen är allt ihoppackat och nästan allt folk är borta. Vi, skåningarna och jag, står vid bilarna och hänger. De ska ned till Skåne, och planerar rutten, jag ska hem och försöker förtränga hur jobbigt det känns. Vi säger hej då, och jag känner att det måste vara början på många fler trevliga stunder ihop.
De släpper av mig hos mormor, och jag går upp till henne, säger hej, och däckar på soffan.
Vaknar till, pratar lite med henne och springer till bussen och sen vidare till tåget.
Somnar på tåget.
Håller på att missa att byta i Falköping.
Får gå hem i regnet sen.
Varm dusch. Varm pyjamas. Varm säng. Sömn.
Kommentarer
Trackback
