En nybliven rejvares anteckningar
Utdrag:
Här hänger jag alltså med en del av gänger som ska förbereda festen. Det känns bra, för jag kan lyssna på när de diskuterar, och ställa alla dumma frågor jag har. Alla ler lite finurligt när jag säger att det här kommer bli min första fest, och sen försäkrar de mig om att det kommer bli så bra.
Jag är fortfarande inte övertygad till hundra procent, men det känns bra i magen.
Nyss kom Ludde fram till mig när jag satt bland alla filtar och försökte att inte smälta (det är säkert 30 grader varmt) och frågade om jag ville göra ett armband. Bara frågan kändes helt malplacerad, och ännu mer när den lilla söta mannen plockar fram påsar med pärlor och lås och snöre och allt. Att sitta på en filt på en äng i solen och göra ett armband med små pärlor i glas och plast var otroligt konstigt, men himla kul. Så nu har jag ett jättesnyggt reggaeinspirerat rejvarmband jag.
Ludde, Mary och jag drog till Frölunda Torg förut, och herrejösses! Det är svårt att föreställa sig att jag aldrig träffat de här människorna förut, för det är så kul att hänga med dem. Vi sprang runt i massa affärer och gjorde allt möjligt, handlade och fixade. Dessutom käkade vi indiskt, och hjälp vad gott det var!
Sen, när de åkte tillbaka, så passade jag på att åka förbi mormor och ta mig en dusch, byta lite kläder och dessutom få med mig en stor kanna kaffe som jag precis gått runt och bjudit alla på.
Jag kör på McGyver-looken idag; jeansshorts, beige kortärmad skjorta med upprullade ärmar och knuten i midjan, barfota, med håret hängade vilt åt alla håll. Hur konstigt det än låter, så känner jag att jag passar in. I feel good.
Vi bygger en chill!
Det är spännande att se allt växa fram, ljud och ljus-människorna har också kommit, så musiken är igång. Mary och jag har precis engagerat oss i en lång vacker tygremsa som vi hängde upp mellan två träd, det blev så vackert. Inne i chillen har jag och han tillverkat ett buskdjur, som är döpt till Otto.
Just nu sitter jag och tillverkar någon slags girlang av blommiga engångsmuggar, med hjälp av en rostig säkerhetsnål och lite snöre. Lyfter jag blicken ser jag hur alla går runt och gör något, hjälps åt och skrattar och funderar och löser problem som uppstår. Jag är en del av det. Gemenskapen känns så tydligt.
Nu börjar folket komma, de droppar in, slår ner sina tält och hänger sen i utkanten. Pratar, dricker öl, beundrar chillen, hoppas jag. De säger att de räknar med ungefär hundra personer, kanske mer. Jag börjar bli lite nervös.
Jag stod precis och dansade på dansgolvet (a.k.a en halvstor äng) och hade dansat såpass länge att jag började bli lite trött, men jag kunde liksom inte sluta självmant. Helt plötsligt känner jag hur någon rycker tag i båda mina axlar och när jag öppnar ögonen så står Mary och Martin där. Samtidigt skriker de; Det var la gött, änna! och springer iväg, jag efter, och jag hinner ikapp dem, och vi skrattar, jag skrattar, för det där med det göteborska änna har blivit ett stående skämt mellan oss. Det är inte lätt att umgås med skåningar, men roligt är det.
Mary sa att det inte var meningen att störa i min dans, men de kände så för att busa med mig. Jag blir varm i hela hjärtat och själen när jag tänker att de har stått hundra meter bort, tittat på mig, planerat vad och hur de skulle göra, och sen gör det.
