My home is where I lay my hat
Jag har alltid haft lätt för att känna mig hemma på olika platser, och 'hem' har alltid varit en väldigt relativ term. Att höra hemma någonstans har för mig inget med adress eller var man har sina saker att göra, utan en känsla av tillhörighet. Numera är det lika hemvant att trycka till med höften mot ytterdörren till mina föräldrars hus, ta det lilla extra klivet från det översta trappsteget till dörren med mitt namn på, som att rycka upp porten till mormors trappuppgång. Det är vana rörelser, och således hemma. Hemvant. Hemtrevligt.
Mitt i den känslan så växer den andra; att jag inte alls hör hemma. I ett drömlikt tillstånd kommer jag in i min hall, och med vana rörelser gör jag allt det där man gör när man kommer hem. Hänger av sig kläderna, sparkar av sig skorna, klappar på katten, plockar upp posten, tänder lampor. Drömlikt, för det känns som att jag inte är delaktig i dem. De är inte jag. Jag bor här, men jag är inte här. Jag känner igen mina möbler, de jag har handplockat och vårdat, mina böcker, mina tavlor som jag målat, mattorna mormor gjort. Städat och fint, nästan nitiskt, var sak på sin plats och det kryper i kroppen. Jag lever inte här.
Nu befinner jag mig i den lyckliga situationen att jag har all kapacitet att ordna det här, att flytta på mig, att leva precis det liv jag väljer att leva. Det liv jag behöver leva. Men jag vill inte fly. Jag känner att jag är färdig här, där jag är just nu, att jag behöver avancera nu, gå vidare till nästa nivå. Allt jag vill börja med, eller återuppta. Nya intressen och gamla passioner. Dans, musik, kaligrafikurs, caféhäng, meditation, antikvariat, nya människor, liv och rörelse. Inget av det hittar jag här, och det känns som att jag trampar vatten. Jag utvecklas hela tiden, så rasande fort, men det står stilla.
Jag tänker låta lyckan som jag känt den senaste veckan leva kvar, den finns fortfarande i mig, även om den inte finns här. Även om det känns kväljande underligt så ska jag nu lägga mig för att sova, ensam för första gången på många nätter och sova. Med mitt nya drömlexikon till hands hoppas jag på att många drömmar, som jag förhoppningsvis kommer ihåg när jag vaknar imorgon.
Mitt i den känslan så växer den andra; att jag inte alls hör hemma. I ett drömlikt tillstånd kommer jag in i min hall, och med vana rörelser gör jag allt det där man gör när man kommer hem. Hänger av sig kläderna, sparkar av sig skorna, klappar på katten, plockar upp posten, tänder lampor. Drömlikt, för det känns som att jag inte är delaktig i dem. De är inte jag. Jag bor här, men jag är inte här. Jag känner igen mina möbler, de jag har handplockat och vårdat, mina böcker, mina tavlor som jag målat, mattorna mormor gjort. Städat och fint, nästan nitiskt, var sak på sin plats och det kryper i kroppen. Jag lever inte här.
Nu befinner jag mig i den lyckliga situationen att jag har all kapacitet att ordna det här, att flytta på mig, att leva precis det liv jag väljer att leva. Det liv jag behöver leva. Men jag vill inte fly. Jag känner att jag är färdig här, där jag är just nu, att jag behöver avancera nu, gå vidare till nästa nivå. Allt jag vill börja med, eller återuppta. Nya intressen och gamla passioner. Dans, musik, kaligrafikurs, caféhäng, meditation, antikvariat, nya människor, liv och rörelse. Inget av det hittar jag här, och det känns som att jag trampar vatten. Jag utvecklas hela tiden, så rasande fort, men det står stilla.
Jag tänker låta lyckan som jag känt den senaste veckan leva kvar, den finns fortfarande i mig, även om den inte finns här. Även om det känns kväljande underligt så ska jag nu lägga mig för att sova, ensam för första gången på många nätter och sova. Med mitt nya drömlexikon till hands hoppas jag på att många drömmar, som jag förhoppningsvis kommer ihåg när jag vaknar imorgon.
Kommentarer
Trackback
