Sawawa

Okej, det är gråtmildhet och sorg och ångest och pms och ensamhet i en salig röra. Det är lycka och pirr och glädje och förväntan. Det är oro och förtvivlan och osäkerhet och rädsla. Det är tillförsikt och lugn och hoppfullhet och insikt. Det är uppgivenhet och ilska och fan fan fan.

Jag önskar så att jag kunde sätta fingret på det. Jag önskar att jag kunde se med klarhet på hela mitt liv, alla aspekter samtidigt. Se hur det passar ihop, och inte passar ihop, se det som är fel och det som är rätt. Just nu paralyseras jag av rädsla. Jag vill verkligen inte vara rädd. Jag vill mycket hellre vara kär. Som jag är. Men. Jag är rädd. Nu är jag rädd att tio dagar för honom i ensamhet och tystnad och meditation kommer förändra något. Jag är rädd att han kommer tro att han ser något annat, något som inte innefattar mig, och ja, jag är egoistisk och egocentrisk och alla ego-ord man kan komma på. Men det hjälper inte. Jag vill inte att det jag ser så klart så ofta, ungefär som när man står på en bro över en halvdjup bäck och då och då skymtar botten mellan strömningarna, klart och tydligt, ska grumlas för mig. Jag vill inte att den framtid jag har i maggropen ska mediteras bort, och inte ens av mig själv.

Det är nu jag vet att jag behöver stanna upp. Andas. Lugna ner mig. Inte panikreagera och alltid, fanfanfan, alltid tro det värsta och jävla ångestmonster och jag duger fan inte till något och vem skulle vilja ha mig. Det är nu jag ska se ljuset, minnas hur det var att falla i kärleken och ha den överallt, runtom mig, i mig. Andas glitterfylld kärleksluft och veta att han är i den och jag vill inte att det ska handla om honom men det gör det och jag kan inte låta bli att älska det, jag älskar att han fyller upp mig så och får mig att vilja och våga, och han får mig att se att allt det finns i mig.
Nu måste jag minnas, lita på mitt minne och på min känsla och min jävla berömda intution som stämmer på alla utom mig själv, eller så är det bara för att jag inte vill att den ska stämma.

Ibland tittar han på mig och säger att jag hypnotiserar honom. Det gör jag inte, jag bara säger det jag ser, det som så ofta omringar honom, som sipprar ut ur hans porer och som glittrar i hans ögon. Det som avslöjas i de där små gesterna, det som finns i mellanrummen mellan orden innan han ens tänker det. Jag kan se det. Men jag litar inte på mig själv, och jag vill inte framkalla något, hypnotisera, kalla det vad man vill. Jag vill bara slappna av och andas och minnas och komma ihåg hur det känns när han tror att jag sover och viskar jag älskar dig och jag är så lycklig med dig i mitt öra och jag ska komma ihåg att han faktiskt gör det och det kommer faktiskt inte försvinna.

Det är nu jag ska krypa ned i sängen, bland våra kuddar, under mitt täcke, men hålla handen över hans, som om han låg där, och jag hade handen på hans bröst, såsom jag brukar.
Det är nu jag ska gå upp i morgon och göra frukost och inte duka för två men sitta på min plats fast jag har ryggen mot dörren och egentligen vill sitta på andra sidan, men det är hans plats och då kan jag glömma av mig och titta upp ur min bok för att säga något och inse att han inte är där.
Det är nu jag ska diska och plocka, bädda sängen och göra fint, bra för att, för att jag trivs med det, för att han ler så busigt, för att det leder till diskussioner om hemmafruandet och för att jag kan få honom att skratta genom att se upprorisk ut.
Det är nu jag ska duscha ganska länga och faktiskt lägga handduken på toaletten och inte låta den hänga kvar på kroken får så når jag den inte utan att kliva ut ur duschen och jag inte ropa till honom som jag alltid annars gör och jag står där med vattnet droppande och han räcker mig handduken med en finurlig blick.

Jag är här och han är runt mig fast han är inte här. Mina saker smälter in som om de alltid funnits här och jag känner mig hemma, verkligt hemma, men han är inte här, jag kan inte sitta i fönstret och titta ned på gatan och se honom komma gående men sen när han kommer in genom dörren låtsas bli förvånad och sen kunna gömma mig i hans omfamning.

Fuck. Jag vill inte bli kvar med alla minnen, utan fler att lägga till, jag vill inte att det ska vara slut här att det inte kommer finnas mer. Jag vill kunna tro men jag är rädd och jag har faen inte gjort där här förut och vi har mätt med tumstock att min säng inte kommer få plats, men min byrå gör det och vi har pratat garderobsutrymme och att måla om badrummet och sätta upp hyllor i köket men sen backar vi och ser på varandra och det går för fort, men inte tillräckligt fort, för jag vill ju, jag vet att jag verkligen vill för det känns så in i märgen rätt, jag är bara rädd för att bygga luftslott och så kommer han ut på andra sidan och spräcker hål på dem.
Han behöver det här. Jag vet det. Jag vet, likaväl som inför allt annat, att det här är något som måste få hända. Han måste få tänka, och hinna se, hinna känna, på sitt sätt, och komma ikapp. Men i det...i det finns det en risk att han inte väljer samma väg som jag och om han inte gör det så är det väl så och öde och karma och fan och hans moster, och det kommer inte göra ont om jag inte väljer att det ska göra ont men smärtan känner jag, vi är vänner, och det var länge sen sist.

Nu vill jag ha hans armar och han blonda lockar och hans blick som t r ä n g e r in i varje cell av mig och hans ord och skorrande ärr, och jag tycker ju inte ens om skånska, och den där gropen i hans bröst där dofterna samlas och min näsa precis får plats och hans händer som bara är lite större än mina men som rymmer så mycket mer och hans vänstra öra där man fortfaranda ser den lilla fördjupning från det att han hade hål där och ärren på hans haka och hans rygg som är bred och liksom fyrkantig och mjuk och stabil och hans leende, vid gud, hans leende som värmer upp allt som någonsin varit fruset. Ibland står vi framför speglen i hallen och håller om varandra och betraktar spegelbilden. Vi passar bra ihop. Han nickar och ler när jag säger det. Kramar mig lite extra. Snusar i mitt hår.

Jag är totalt såld.