Proud to be me
Egentligen borde jag räkna ut hur långt jag har gått idag. Det blev en bit!
Efter frukost och dusch packade jag på mig allt jag behövde i mina underbara byxor (snus, mobil, mp3, karta, försvarets hudsalva, leg, pengar och nycklar). Sen bar det av mot den enda affärskedjan i Sverige som säljer "mina" trosor, och som bara finns i typ sju städer. Jag hade kollat på kartan vart det låg, men var inte alls säker på hur jag skulle gå. Men jag gick och gick och gick.
Det är förresten något med Malmö och läskiga män på cyklar. Lite lätt obehagligt, men inte riktigt lika illa som förra gången. Skickade sms till honom:
" Vad är det egentligen med den här stan och läskiga män på cykel som följer efter en?"
Han svarade:
"Aaargh! Du gör mig orolig. Gå bland folk!"
Hursomhelst, jag gick och gick och gick och gick. Till slut kom jag fram! Helt otroligt, jag var alldeles glad. Ännu gladare blev jag när de hade mina trosor! Så nu har jag ytterligare nio par. (Jag hör hur ni skrattar åt mig. Sluta med det. De är fina. Vita, och lagom stora. Jag tycker om stora trosor! )
Vid ingången till affären så stod det ett par killar från ett mobilabonemangsföretag som vi inte ska nämna vid namn, och de, främst den ene, började prata mig. Syftet var ju att sälja en mobil till mig, men det resulterade i att vi stod och snackade i säkert tjugo minuter. Trevligt värre!
Sen skulle jag hem, och då hade jag tänkt att ta bussen, vilket var tur, för det tog över en timme att gå dit. Väl på bussen skulle jag köpa biljett.
Jag - Vad kostar det?
Busschauffören - Barn eller vuxen?
Jag - Eh, vuxen, skulle jag tro.
Busschauffören - Då blir det vuxen. 16 kronor. Hur gammal är du?
Jag - 20.
Busschauffören - Okej, du får åka som barn. 9 kronor då.
Om det verkligen är så att man betalar barn upp till 20, eller om han tyckte jag såg så jävla snygg ut att han gav mig rabatt, vet jag inte. Men jag tyckte det var ganska roligt.
Sen lyckades jag med konststycket att byta buss, och det gjorde att jag kunde gå av på hållplatsen precis utanför här. Det är strålande tider! Jag trivs verkligen med att få upptäcka den här underbara underbara staden, på egen hand. Min hud är varm efter promenerandet i solen, det ömmar lite på fotsulorna, och jag är kaffetörstig.
För att åtgärda det tänkte jag dra på mig kläder nu och se om jag inte kan hitta något litet härligt kafé med uteservering. Snabbkaffe funkar väl, men en kopp riktigt kaffe måste jag ha om dagen. Han dricker inte kaffe och har således inte ens en bryggare. Konstiga människor som inte dricker kaffe, men då får jag iallafall en anledning för ytterligare upptäcksfärd.
Efter frukost och dusch packade jag på mig allt jag behövde i mina underbara byxor (snus, mobil, mp3, karta, försvarets hudsalva, leg, pengar och nycklar). Sen bar det av mot den enda affärskedjan i Sverige som säljer "mina" trosor, och som bara finns i typ sju städer. Jag hade kollat på kartan vart det låg, men var inte alls säker på hur jag skulle gå. Men jag gick och gick och gick.
Det är förresten något med Malmö och läskiga män på cyklar. Lite lätt obehagligt, men inte riktigt lika illa som förra gången. Skickade sms till honom:
" Vad är det egentligen med den här stan och läskiga män på cykel som följer efter en?"
Han svarade:
"Aaargh! Du gör mig orolig. Gå bland folk!"
Hursomhelst, jag gick och gick och gick och gick. Till slut kom jag fram! Helt otroligt, jag var alldeles glad. Ännu gladare blev jag när de hade mina trosor! Så nu har jag ytterligare nio par. (Jag hör hur ni skrattar åt mig. Sluta med det. De är fina. Vita, och lagom stora. Jag tycker om stora trosor! )
Vid ingången till affären så stod det ett par killar från ett mobilabonemangsföretag som vi inte ska nämna vid namn, och de, främst den ene, började prata mig. Syftet var ju att sälja en mobil till mig, men det resulterade i att vi stod och snackade i säkert tjugo minuter. Trevligt värre!
Sen skulle jag hem, och då hade jag tänkt att ta bussen, vilket var tur, för det tog över en timme att gå dit. Väl på bussen skulle jag köpa biljett.
Jag - Vad kostar det?
Busschauffören - Barn eller vuxen?
Jag - Eh, vuxen, skulle jag tro.
Busschauffören - Då blir det vuxen. 16 kronor. Hur gammal är du?
Jag - 20.
Busschauffören - Okej, du får åka som barn. 9 kronor då.
Om det verkligen är så att man betalar barn upp till 20, eller om han tyckte jag såg så jävla snygg ut att han gav mig rabatt, vet jag inte. Men jag tyckte det var ganska roligt.
Sen lyckades jag med konststycket att byta buss, och det gjorde att jag kunde gå av på hållplatsen precis utanför här. Det är strålande tider! Jag trivs verkligen med att få upptäcka den här underbara underbara staden, på egen hand. Min hud är varm efter promenerandet i solen, det ömmar lite på fotsulorna, och jag är kaffetörstig.
För att åtgärda det tänkte jag dra på mig kläder nu och se om jag inte kan hitta något litet härligt kafé med uteservering. Snabbkaffe funkar väl, men en kopp riktigt kaffe måste jag ha om dagen. Han dricker inte kaffe och har således inte ens en bryggare. Konstiga människor som inte dricker kaffe, men då får jag iallafall en anledning för ytterligare upptäcksfärd.
Kommentarer
Trackback
