Varför ska man fuska på proven?
Jag börjar se ett mönster här.
Jag vaknar, av att någon ringer mig, och klockan är över elva. Alltså var det tre timmar sen jag i mitt eget privata schema skulle varit i skolan. Jag kväver önskan om att somna om, och vältrar mig ur sängen. Går ut i köket med en katt snoendes om benen, häller upp vatten i ett glas. Funderar en sekund över var glaset jag använde igår tagit vägen. Tar min medicin, ser mig om i köket och tänker på att jag borde diska. Sen.
In på toaletten en sväng innan jag girar tillbaka in i sängen och kryper in under täcket. Datorn i knät.
De första tankarna:
Nä, idag skiter jag i allt. Jag bosätter mig här i sängen, och struntar i världen och alla borden och måsten. Jag måste ju egentligen ingenting. Jag kan ligga här och läsa bloggar och om hur man bäst blandar akrylfärg och reapriser på piercingar. Sen så kan jag läsa någon av alla de böcker jag har inom räckhåll, och kanske äta ett äpple. Så nu ställer jag in alla planer jag hade för idag, de var liksom inget viktiga ändå. Vad var det nu jag skulle göra? Inte vill jag träffa några människor heller, nej, jag isolerar mig nu.
De andra tankarna: (Som dyker upp efter ungefär 45 minuters häng i sängen)
Mjo, jag skulle ju kunna plocka ned lapparna på väggen. Och diska. Och sen så skulle jag ju kunna laga lite mat. Och skura badkaret. Sen så skulle jag ju faktiskt behöva fixa med katten, klippa klor och så. Jag skulle ju kunna skriva lite mer på min uppsats, och sen ta på mig kläder och gå till mor och pyssla lite. Efter det kan jag ju kapa bilen och åka och träna, och då skulle jag ju faktiskt kunna åka förbi Maxi och handla lite där. Ikväll vore det ju förövrigt himla najs om Isha och Milad kom hit och käkade middag, annars kommer jag ju sitta ensam här hela dagen.
De sista tankarna: (Inte för att jag slutar tänka sen, men, fas tre i tankemodellen då.)
Nämen, om jag inte skriver ett långt totalt onödigt blogginlägg först bara och sen tar tag i dagen? Om jag börjar med att diska, så är jag klar med det. Sen kan jag äta lite, och läsa samtidigt. Efter det borde jag plocka iordning, ta ned lappar från väggen och städa skrivbordet. Sen innan jag dammsuger så kan jag gå ned med återvinningen och skräpet, och klippa klorna på katten. När jag är klar med det kan jag ge mig själv lite rast, och sen kan jag börja laga mat, för det tar ändå en timme innan det är klart.
Under tiden soppan står på spisen kan jag ju skura badkaret, och packa träningsväska. Sen kan jag hänga ut sängkläderna på vädring, samt skriva ett till onödigt blogginlägg, innan jag käkar och sen går iväg till morsan. Där lär vi väl dricka lite kaffe och greja lite, så då går nog ett par timmar. Någonstans där borde jag ju höra av mig till Isha och planera kvällen, och hjälp, jag måste hinna skriva lite på min uppsats också, och ringa rektorn, och försäkringskassan, och tvätta det jag vill ha på mig på lördag, och packa upp väskan från i helgen, och hämta stolar och...
Herrejösses, varför börjar jag alla dagar med att tro att jag inte har något att göra?!
Jag vaknar, av att någon ringer mig, och klockan är över elva. Alltså var det tre timmar sen jag i mitt eget privata schema skulle varit i skolan. Jag kväver önskan om att somna om, och vältrar mig ur sängen. Går ut i köket med en katt snoendes om benen, häller upp vatten i ett glas. Funderar en sekund över var glaset jag använde igår tagit vägen. Tar min medicin, ser mig om i köket och tänker på att jag borde diska. Sen.
In på toaletten en sväng innan jag girar tillbaka in i sängen och kryper in under täcket. Datorn i knät.
De första tankarna:
Nä, idag skiter jag i allt. Jag bosätter mig här i sängen, och struntar i världen och alla borden och måsten. Jag måste ju egentligen ingenting. Jag kan ligga här och läsa bloggar och om hur man bäst blandar akrylfärg och reapriser på piercingar. Sen så kan jag läsa någon av alla de böcker jag har inom räckhåll, och kanske äta ett äpple. Så nu ställer jag in alla planer jag hade för idag, de var liksom inget viktiga ändå. Vad var det nu jag skulle göra? Inte vill jag träffa några människor heller, nej, jag isolerar mig nu.
De andra tankarna: (Som dyker upp efter ungefär 45 minuters häng i sängen)
Mjo, jag skulle ju kunna plocka ned lapparna på väggen. Och diska. Och sen så skulle jag ju kunna laga lite mat. Och skura badkaret. Sen så skulle jag ju faktiskt behöva fixa med katten, klippa klor och så. Jag skulle ju kunna skriva lite mer på min uppsats, och sen ta på mig kläder och gå till mor och pyssla lite. Efter det kan jag ju kapa bilen och åka och träna, och då skulle jag ju faktiskt kunna åka förbi Maxi och handla lite där. Ikväll vore det ju förövrigt himla najs om Isha och Milad kom hit och käkade middag, annars kommer jag ju sitta ensam här hela dagen.
De sista tankarna: (Inte för att jag slutar tänka sen, men, fas tre i tankemodellen då.)
Nämen, om jag inte skriver ett långt totalt onödigt blogginlägg först bara och sen tar tag i dagen? Om jag börjar med att diska, så är jag klar med det. Sen kan jag äta lite, och läsa samtidigt. Efter det borde jag plocka iordning, ta ned lappar från väggen och städa skrivbordet. Sen innan jag dammsuger så kan jag gå ned med återvinningen och skräpet, och klippa klorna på katten. När jag är klar med det kan jag ge mig själv lite rast, och sen kan jag börja laga mat, för det tar ändå en timme innan det är klart.
Under tiden soppan står på spisen kan jag ju skura badkaret, och packa träningsväska. Sen kan jag hänga ut sängkläderna på vädring, samt skriva ett till onödigt blogginlägg, innan jag käkar och sen går iväg till morsan. Där lär vi väl dricka lite kaffe och greja lite, så då går nog ett par timmar. Någonstans där borde jag ju höra av mig till Isha och planera kvällen, och hjälp, jag måste hinna skriva lite på min uppsats också, och ringa rektorn, och försäkringskassan, och tvätta det jag vill ha på mig på lördag, och packa upp väskan från i helgen, och hämta stolar och...
Herrejösses, varför börjar jag alla dagar med att tro att jag inte har något att göra?!
Kommentarer
Trackback
