Sawawa

Okej, nu tar vi ett djupt andetag och sen andas vi ut.
Puh.
Återigen sitter jag i min säng, återigen med datorn i knät, återigen med en galen katt som springer runt. Och kanske allra mest, återigen den där känslan av att jag ska inte vara här. Imorse vaknade jag upp i ett soligt och varmt Malmö, bredvid honom som log i sömnen och sa att det är dags att gå upp nu.
När vi höll om varandra innan jag skulle gå på bussen slog det mig så hårt, och hans röst viskade i mitt öra; 'Hyperventilera inte. Det kommer bli så bra.' Det är ju helt riktigt, det kommer bli bra. Men det är inte bra nu, och det tar emot så fruktansvärt mycket att lämna den staden. Eller kanske bara att det är hit jag ska åka. Jag vet inte. Men jag tycker om det livet jag börjar hitta där; gatorna, trafiken, luften, havet, människorna, affärerna, känslan.

Tiden från i fredags kväll tills imorse har gått i ett rasande tempo. Det har varit en fantastiskt helg, förlösande, utvecklande, en helg av befästelser. Vi har gått långa promenader på stan, både på dagen och på natten, lagat massa spännande mat, legat i sängen och läst kartböcker, suttit i soffan och läst om igelkottar, lyssnat på musik, fikat, handlat och allt annat. Jag tror inte att det finns en känsla som jag inte känt.

Åh. Ja. Det är ganska mycket i mitt huvud nu.
Jag är glad och lycklig, naken och skyddslös, energisk och fascinerad.
Tror inte att jag vågar lägga upp en bild på honom, så det blir matbilder istället.