Jag vill känna att jag lever
Det började med ett samtal om kärlek med en vän. Och fortsattte med ett ytterligare samtal om livet och kärlek med en annan vän. Ett långt samtal. Sen filmen 'Så som i himmelen'. Så var det kört. Min hjärna började arbeta, känslor började flöda, och vemodet kröp sakta in i min själ.
Varje story har flera olika sidor, det konceptet är välbekant. Men min egen komplexitet irriterar mig. Det irriterar mig också att jag inte helt kan sätta ord på allt som jag känner, inte känner och borde känna.
Jag trivs med mitt liv men det känns som om det borde vara mer.
Jag trivs med mig själv men jag skulle aldrig vilja leva ihop med mig.
Jag vill verkligen inte bli kär men jag längtar efter kärleken.
Jag tycker om att ha kontroll men jag önskar att någon kunde ta den ifrån mig.
Jag vill vara älskad men jag vet inte om jag orkar älska.
Innerst inne, bakom all cynism och skeptisism, så är det väl som det alltid är. Jag drömmer om den där personen som ska kliva in i mitt liv, i mitt hjärta, och föra in färg och glitter. En riddare i rustning, på en vit häst, som ska rädda mig från mig själv och min egen förgörelse. En person som ska se mig, se hela mig, och inte behöva fråga, bara veta, att det är vi två. Självklart är det det jag drömmer om.
Men jag är inte helt uppe i det blå, och jag vet att det inte lär hända någongång snart. Och kanske just därför flyttar jag in i min modell av den cyniska morderna singelkvinnan jag skapat. Jag trivs bra i henne.
