I was nineteen

Att höra din röst, dina ord, dina andetag var som lenande balsam. Insikten chockade mig, och ångestattacken blev en urladdning av rang. Idag har varit som efter ett åskoväder; lugnt, stilla. Kanske skönjar jag ett liv att leva, ett liv som inte riktigt skulle vara 'accepterat i mina kretsar', och redan nu distanserar jag mig. Jag kan inte förklara något jag inte förstår. Jag kan inte sätta ord på upplevelser som varit ordlösa. Och därför, på både gott och ont, är det bara du som förstår, och det är dig jag behöver mest av allt. 
Mänskligheten, jaget, alltet, meningen, känslorna, styrkan, kontakten. 
Trots allt är jag inte ensam.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0