Ingen alfahanne honney
Igår gav mig själv ett improviserat datorförbud. Det var skönt. Hade tänkt att fortsätta med det idag, men suget efter att läsa bloggar blev för stort. Dock märkte jag att mina egna ord fick plats mycket bättre när jag inte fyllde mig så mycket med andras, men jag antar att det måste finnas en balans däremellan.
Dagar som den här tycker jag verkligen om mitt liv. Dagar då jag kan halvsova till Morgonpasset, och utvilad välja att vakna framåt tio. Dagar då jag kan sätta på en kanna kaffe, och sen dricka kopp efter kopp på min soliga balkong, samtidigt som jag löser dagens korsord i DN, läser några kapitel i en deckare, pluggar lite. Dagar då jag helt på eget bevåg och egen vilja städar lite, sån där städning som att gå ut med återvinningen och pappersinsamlingen.
Nu ska jag diska lite, ta en lång härlig dusch, förbereda för att göra en linssoppa ikväll, och sen åka till skolan. Det känns härligt, den här dagen är precis så bra som jag bestämde att den skulle bli.
Stressen har släppt lite nu, och jag börjar hitta fokus. Tydligt som inget annat inser jag vikten i att jag ska göra en sak i taget. Inget annat. Kanske kan jag arbeta upp en förmåga för att klara det längre fram, men fortfarande gäller det. En sak i taget. Jag pallar inte att plugga och jobba, samtidigt. Särskilt inte som jag ska upprätthålla träning, vänner, egentid, katt och städning. Nä. Nu pluggar jag, det är det jag gör. Och det känns skönt att veta det, och stressen för att hinna allt på tre veckor är en stress jag kan hantera.
En viss person har under lång tid nu lyst upp mina dagar med underbara sms (och mms, herregud, jag har aldrig mms:at som nu!) och mina nätter med fantastiska samtal. Jag vet inte hur många nätter i rad som jag legat i min säng och sett himlen ljusna över träden i öster, med en viss persons röst i örat. Ja, det har helt och hållet fuckat upp min redan nästintill obefintliga dygnsrytm och mina mobilkostnader har ökat med 400% ungefär. Men, det gör inget. Absolut ingenting.
Dagar som den här tycker jag verkligen om mitt liv. Dagar då jag kan halvsova till Morgonpasset, och utvilad välja att vakna framåt tio. Dagar då jag kan sätta på en kanna kaffe, och sen dricka kopp efter kopp på min soliga balkong, samtidigt som jag löser dagens korsord i DN, läser några kapitel i en deckare, pluggar lite. Dagar då jag helt på eget bevåg och egen vilja städar lite, sån där städning som att gå ut med återvinningen och pappersinsamlingen.
Nu ska jag diska lite, ta en lång härlig dusch, förbereda för att göra en linssoppa ikväll, och sen åka till skolan. Det känns härligt, den här dagen är precis så bra som jag bestämde att den skulle bli.
Stressen har släppt lite nu, och jag börjar hitta fokus. Tydligt som inget annat inser jag vikten i att jag ska göra en sak i taget. Inget annat. Kanske kan jag arbeta upp en förmåga för att klara det längre fram, men fortfarande gäller det. En sak i taget. Jag pallar inte att plugga och jobba, samtidigt. Särskilt inte som jag ska upprätthålla träning, vänner, egentid, katt och städning. Nä. Nu pluggar jag, det är det jag gör. Och det känns skönt att veta det, och stressen för att hinna allt på tre veckor är en stress jag kan hantera.
En viss person har under lång tid nu lyst upp mina dagar med underbara sms (och mms, herregud, jag har aldrig mms:at som nu!) och mina nätter med fantastiska samtal. Jag vet inte hur många nätter i rad som jag legat i min säng och sett himlen ljusna över träden i öster, med en viss persons röst i örat. Ja, det har helt och hållet fuckat upp min redan nästintill obefintliga dygnsrytm och mina mobilkostnader har ökat med 400% ungefär. Men, det gör inget. Absolut ingenting.
Kommentarer
Trackback
