Sawawa

Jag satt i min säng i godan ro, läste 'Samtal med Gud', och ja, jag erkänner, jag grät faktiskt. (Det hade med kärlek att göra, och jag hade precis kommit till en mycket stor insikt.) Så när telefonen ringer och det dessutom är dolt nummer är jag så nära att inte svara. Men så gör jag det ändå.
Det var Francis.
Det är ytterst svårt att beskriva hur man känner sig när man hör hans röst i örat, med sin breda stockhomlska säga:

'Nämen bruden, inte kan du sitta hemma och gråta. Du blir ju som hon, du vet, Bridget Jones. Man ska aldrig gråta över killar, och du är ju inte fyrtio heller. Det är ju lördag! Kom hit nu, vi ska spela in, och vi har lite whiskey, fast det kanske inte du dricker? Jaja, men, kommer du över? '

Allt detta sagt efter mitt, förmodligen ynkliga, hej, och jag hade ingen styrka i världen att säga emot. Trots mina tappar försöka med att säga att jag behövde vara ensam, då garvade han bara rått.

'Ingen människa i världen behöver vara ensam. Kom över nu, det är ju lördag!'

'Ge mig en timme' är allt jag kan svara, nästan med en suck.

Men när jag sju timmar senare går hem genom byn på tomma nattsvarta vårgator, med Jason Mrez i lurarna, vin innanför västen och många samtal och händelser rikare så är jag sjukt lycklig över att han ringde. Vi jobbade stenhårt med en låt, skrev text (!) och spelade in. (!) Det var jobbigare än vad jag kunnat tro.
Hursomhelst, det är en pirrande härlig känsla att sitta och planera utflykter med en vän, prata om livet, lyssna på musik, vrålsjunga till 'I will survive' och broderligt och systerligt dela på en flaska vin.


Idag ska jag plugga, verkligen. Vaknade upp med en extrem längtan efter lasagne, så det ska jag göra också. Men först och främst; plugga. Vill jag kunna åka på utflykt nästa helg så måste jag lägga på ett kol. Jag säger bara det, tre prov på mindre än en vecka, och jag har inte ens börjat läsa. Herrejösses.