Sawawa

Varje andetag berusar mig, och det känns som att mina nervändar vibrerar. Förut började jag fundera på kärleksbrev, och vad ord innebär i olika sammanhang. Egentligen så säger ord väldigt lite, men de är så förföriskt vackra. Det är lätt att ta till sig ord, att låta sig flyta med på dem, insupa dem, känna dem. Känna innebörden.
Jag värderar varje ord väldigt noga. För att undivka missförstånd, för tydligheten, för ärlighetens skull. Men, vi har väl alla kommit dit då det inte finns några ord. Upplevelsen är så stor att orden faktiskt inte räcker till, inget kan förklara.
På det sätter lever jag varje dag. Jag upplever så mycket i mig själv, och det är så stort, så vacker, så ofattbart och komplext och underbart och orden räcker inte till.
Det blir klyschor, det blir tafatta försök och upprepningar. Men blundar jag, och vänder mig innåt och tar ett djupt andetag så finns det där. Allt det där stora. Jag känner det. Jag upplever det. När jag går upp i det så känner jag mig konstant förälskad, i alla, i världen, i mig själv. Kärlek. Ren kärlek.
I det kan jag glömma stressen, glömma kraven. Jag väljer bort rädsla och osäkerhet, jag behöver inte oroa mig, för något. Jag behöver bara andas in, och lyssna.