När två och två ibland blir fem
När jag är ute och föreläser, eller pratar om mina diagnoser i största allmänhet är det för att öka kunskapen och förståelsen och hej och hå. Öka medvetenheten. Jag försöker på alla sätt jag kan komma på förklara vad det är som händer, när det händer, hur det känns och vad man kan göra åt det. Mycket bra av mig, om inte annat för mitt egna terapiarbete.
Men.
Det går faktiskt inte att förstå. När jag sitter där lugn och sansad och rationell och normal och inte ett dugg hyperaktiv, funktionshindrad eller neuro-otypisk kan man inte förstå hur det blir. Hur jag blir. Hur jag mår och känner mig och hatar att jag inte pallar. Hur arg jag blir på att jag överreagerar, för ja, jag kan ju någonstans se att det inte finns någon vettig anledning att bli så trött som jag blir på allt vad socialt samliv heter.
Kommuntikationen fungerar inte, i min värld viftar jag med alla flaggor som finns och säger att nu är det på marginalerna, nu orkar jag snart inte mer, det här fungerar inte. Sen måste jag ju ändå ta mig i kragen och palla och jag tar mig i kragen gång på gång och sen så händer det som hände i söndags.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig från Haga till centralen. Jag måste ha vandrat genom stan som en zombie, och jag vågar inte ens tänka på trafikfaran. När jag väl kom fram var Daniel där och jag grät och grät och grät och han förstod ingenting och jag kunde inte ens prata länge.
Det är pinsamt att gråta och hyperventilera och få en ångestattack på en fullsatt buss. Det tär på mig att människor flyttade om sig bara för att jag skulle få sitta bredvid Daniel. Jag blir besviken när jag vet att enda anledningen att jag klarade resan hem var de där små tabletterna jag petade i mig.
Och nu är jag där när jag får stryka så mycket som möjlig i kalendern, när bara det vanliga, disk, mat, dusch, kläder tar upp all energi. När jag kan sova dygn i sträck och ändå inte vara utvilad. När jag inte orkar gå ut för att det finns människor överallt.
Nu är det paus ett tag. Det är kaos i mitt huvud, en ny brottningsmatch med mig själv.
Mycket jag gör är i förebyggande syfte, för jag vill inte hamna där jag är nu. När jag väl är där, så pratar jag om det med mig själv och folk omkring mig för att undvika det till nästa gång.
Men jag blir så jävla trött på att det ens måste bli en nästa gång. Jag orkar inte med en nästa gång, fast den gången förhoppningsvis är lättare än den här. Det tar aldrig slut, jag tar aldrig slut och ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.
Men.
Det går faktiskt inte att förstå. När jag sitter där lugn och sansad och rationell och normal och inte ett dugg hyperaktiv, funktionshindrad eller neuro-otypisk kan man inte förstå hur det blir. Hur jag blir. Hur jag mår och känner mig och hatar att jag inte pallar. Hur arg jag blir på att jag överreagerar, för ja, jag kan ju någonstans se att det inte finns någon vettig anledning att bli så trött som jag blir på allt vad socialt samliv heter.
Kommuntikationen fungerar inte, i min värld viftar jag med alla flaggor som finns och säger att nu är det på marginalerna, nu orkar jag snart inte mer, det här fungerar inte. Sen måste jag ju ändå ta mig i kragen och palla och jag tar mig i kragen gång på gång och sen så händer det som hände i söndags.
Jag kommer inte ihåg hur jag tog mig från Haga till centralen. Jag måste ha vandrat genom stan som en zombie, och jag vågar inte ens tänka på trafikfaran. När jag väl kom fram var Daniel där och jag grät och grät och grät och han förstod ingenting och jag kunde inte ens prata länge.
Det är pinsamt att gråta och hyperventilera och få en ångestattack på en fullsatt buss. Det tär på mig att människor flyttade om sig bara för att jag skulle få sitta bredvid Daniel. Jag blir besviken när jag vet att enda anledningen att jag klarade resan hem var de där små tabletterna jag petade i mig.
Och nu är jag där när jag får stryka så mycket som möjlig i kalendern, när bara det vanliga, disk, mat, dusch, kläder tar upp all energi. När jag kan sova dygn i sträck och ändå inte vara utvilad. När jag inte orkar gå ut för att det finns människor överallt.
Nu är det paus ett tag. Det är kaos i mitt huvud, en ny brottningsmatch med mig själv.
Mycket jag gör är i förebyggande syfte, för jag vill inte hamna där jag är nu. När jag väl är där, så pratar jag om det med mig själv och folk omkring mig för att undvika det till nästa gång.
Men jag blir så jävla trött på att det ens måste bli en nästa gång. Jag orkar inte med en nästa gång, fast den gången förhoppningsvis är lättare än den här. Det tar aldrig slut, jag tar aldrig slut och ibland orkar jag verkligen inte med mig själv.
Kommentarer
Trackback
