Sawawa

Alltså, det här med samboskap är inte det lättaste. Det måste vara något av det mest utvecklande jag någonsin gett mig in på. Allt med kommunikation, balans, dynamik och utrymme. Det är det med uppoffringar. Ibland när jag är på mitt mest irrationella humör får jag för mig att jag offrar allt, hela tiden. Att jag måste det.
Sen tar jag mig i kragen och inser att det inte är så. Det handlar om förändring, att lämna vissa saker som inte passar in i ens liv längre. För det är inte samma sak att leva ensam, som att leva tillsammans. Tillsammans är så mycket svårare, men också så mycket bättre.

För mig betyder trygghet så mycket, och jag kan inte beskriva lättnaden i vissheten om att vi är där för varandra. Hela tiden. Oavsett löjliga bråk, eller missförstånd eller stress, så kan jag när som helst sjunka in i hans armar och bara vara. Jag behöver inte undvika att ta en konflikt i rädsla för att det ska förstöra. Tvärtom, konfrontation öppnar upp för kommunikationen och leder till utveckling.
Detta tillvägagånssätt, denna dynamik, är ganska ny för mig. Jag har inte varit van att ha det så i en kärleksrelation, och det kräver av mig att jag lämnar mina gamla tankespår och ser det som är nu.

Sen är det viktigt att inte glömma det som är bra. När det inte händer något särskilt, när man bara är. Allt det som flyter ihop till en vardag. Jag vill inte glömma bort att det faktiskt är så bra så stor del av tiden, och bara låta mig slukas upp över det som sticker ut. Det är kanske den största utmaning av dem alla. Att se det som är bra.