Sawawa

En gång när jag var ungefär 15 år fick jag för mig att delta i en improviserad tafatt-lek inomhus. Frid och fröjd, förutom det att strumpor och och halt golv inte är den bästa kombinationen.
Jag halkar.
Faller framstupa. (Nu tänker vi oss detta i slowmotion)
Landar på hakan, bokstavligen.
Med tänderna biter jag igenom min egen underläpp.

Precis när jag landar, och mitt huvud slår tungt mot golvet och känner hur tänderna tränger genom köttet och blodet tränger fram och smärtan exploderar tänker jag en enda klar tanke.

' - Detta gjorde ju inte alls så ont som jag hade trott att det skulle göra'

Sedan går allt i rasande fart. Jag reser mig upp och går i rasande fart in på närmaste toalett. Låser dörren, till människorna utanförs förfäran. Sen betraktar jag mig själv i spegel. Fortfarande gör det liksom inte ont. Blodet rinner, och jag sköljer munnen om och om igen. Till slut börjar jag gråta, men inte av smärta utan av förödmjukelse. Att ha ramlat, platt fall, inför människor som jag på något dunkelt sätt ville imponera på var betydligt mer smärtsamt än att ofrivilligt pierca sin egen underläpp.

Vad säger det om mig egentligen?